Många trastar lockas att stanna i Sverige på vintern om det finns tillräckligt med bär och frukt kvar i våra trädgårdar. Med sitt pigga och aktiva sätt förgyller de vintermatningen.
Med lite tur kan trastgästen vara en långväga besökare från Asien eller Nordamerika. Lär man sig hur de svenska trastarna ser ut ökar chansen att skilja ut rariteterna.
Bilarna stod tätt på parkeringen till Säbyholms naturbruksgymnasium i Uppland trots att det var en söndag. Anledningen till det var att Sveriges första fynd av bruntrast hade gjorts inne bland bär- och fruktträden dagen före.
Bruntrasten (Turdus eunomus) häckar i norra Sibirien och så här i mitten av november borde den vara på väg till sommarkvarteren i södra Kina. Men uppenbarligen hade den här individen ställt in kompassen 180 grader fel och hamnat i en rönnbärsapel på skolans område.
Lockande frukter och bär
Den fågelskådare som upptäckte trasten hade valt att lägga några skådartimmar på platsen just för att han visste att kvarhängande frukt och bär under höst och vinter kan locka till sig fågel. Förväntan hade inte legat på att upptäcka något verkligt spektakulärt, de naturliga inflödena av trastar, sidensvansar och tallbitar från norr kan vara nog så spännande att vara med om för den som befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle.
Tydligt vitt ögonbrynsstreck
Det första han ser är ändå en trast med ett tydligt vitt ögonbrynsstreck. Bland svenska arter har rödvingetrasten ett liknande ögonbryn, men resten av fjäderdräkten talade för något helt annat. En bild på fågeln skickades till några experter som slog fast att det rörde sig om Sveriges första bruntrast. Fågeln larmades ut på fågelskådarnas larmsystem och fick många att lägga om helgplanerna för att åka till Uppland och skaffa ett åtråvärt kryss.
Kring rönnbärsapeln var det tätt med folk. Fågeln hade setts till tidigare under morgonen men var nu borta. Ett otåligt mummel hördes från den suktande och kikarförsedda församlingen, de som lyckats se trasten tidigare på dagen skröt om det respektfullt och lågmält för att inte påverka stämningen.
Jubel och knattrande kameror
Men plötsligt satt bruntrasten på en gren i trädet. Den slukade frukt efter frukt utan att bry sig om att drygt femhundra personer följde allt den gjorde. Spridda jubel och knattrande kameror störde den inte, viktigast för den var att fylla på i magen med rönnbärsapelns frukter.
Bruntrasten är en typisk trast till form och funktion, robust och rejäl men samtidigt smidig. Om trastar var friidrottare skulle de förmodligen vara mångkampare. De har inte tjäderns eller havsörnens (eller diskuskastarens) extra tyngd och kraft. De har inte lövsångarens (eller höjdhopparens eller maratonlöparens) tunna lätthet. I stället har de tio- eller sjukamparens framgångsrika kompromiss som gör att de fixar nästan allt en fågel måste kunna. En bred specialist, helt enkelt.
Trastars ben och fötter är kraftiga för att kunna springa omkring på marken och leta föda, deras näbbar är lagom rejäla för att både komma åt små insekter i springor och ta fajten med en stor skalbagge. Deras kroppar är atletiska och smidiga nog för att nå bären på de allra tunnaste grenarna i en rönn och tillsammans med de perfekt anpassade vingarna skapar kroppen en flygare för både kvicka manövrar och långa flygningar.
Just hösten 2011 och vintern 2012 flög hela tre bruntrastar in i Sverige, förutom förstafyndet i Uppland sågs arten både i Sörmland och Småland. Trasten i Sörmland visade att det lönar sig att spana bland träd och buskar som har bär på vintern, den höll ofta till i antingen ett slånbärssnår eller bland nyponbuskar. Den fjärde och senaste bruntrasten som setts i Sverige dök upp i Visbys inre hamn i det som bland fågelskådare blev känt som sorbusplanteringen, en plats där det växer olika arter rönnväxter.
Svarthalsad trast
En vanligare trastsläkting österifrån är svarthalsad trast (Turdus atrogularis). Eller snarare: världspopulationen är bara runt en halv miljon par (att jämföra med att taltrasten uppskattas vara två miljoner par bara i Sverige), men den har setts hela 58 gånger i Sverige genom tiderna, och då spritt över hela landet.
Min egen första kontakt med den svarthalsade trasten var i en villaträdgård i Sundbyberg vintern 2009/2010. En familj hade en vanlig fågelmatning med frön och talgbollar, men det visade sig också att de äpplen som hängde kvar på träden lockade till sig en hel del trastar, mest koltrast och björktrast. Men en av dem stack ut med sin svartspräckliga strupe, och när fågelskådare fick nys om den kom många till Sundbyberg för att kryssa.
Vissa år, som 2001, 2009, 2017 och 2020, har fler än ett exemplar upptäckts i Sverige. Möjligen sammanfaller det med en god häckningssäsong i Sibirien då många unga blivit flygga och antalet som är felflygare från födseln ökar. Det visar sig också att de flesta svenska fynden rör ungfåglar. Det är troligt att de med felflygargener inte klarar övervintringarna och inte kommer tillbaka som vuxna – trots att det finns en del bär och frukt att äta av runt de svenska villorna.
Kolthoff fick rätt
1899 kom Gustaf Kolthoffs praktverk Nordens fåglar ut. I boken finns en beskrivning av svarthalsad trast, trots att den första upptäcktes 1901. Anledningen till det är att övriga Norden vid den här tiden hade noterat flera svarthalsade trastar och att Kolthoff räknade med att arten inte skulle dröja så länge med att visa sig i Sverige. Han fick alltså rätt.
En annan trast som Kolthoff troligen hoppades på att få se eftersom den tas upp i Nordens fåglar är guldtrasten (Zoothera aurea). Vid den här tiden hade ett exemplar noterats i Sverige, den fågel som sköts i Jämtland 1837. Kolthoff föddes 1845, men hade säkert hört talas om den här individen eller till och med sett den uppstoppad.
Han kallar den japansk eller kinesisk trast och beskriver den både lite poetiskt och torrt: ”Ofvan gulaktigt brungrå, under hvit, hvarje fjäder med en svart, ™
halfmånformig fläck i spetsen och ofta framför denna med en likformad, gul.”
Bara sex exemplar i Sverige
Klart är att det är en vacker trast och det fåtal som lyckats se något av de sex exemplar som noterats i Sverige genom tiderna lägger stor vikt vid det. Inte minst de som befann sig vid Ottenby på Öland påsken 2003 då en guldtrast fastnade i ringmärkarnas nät och senare visades upp innan den släpptes.
Ottenbytrasten är den enda vårfågel som noterats, de övriga fem har dykt upp under vinterhalvåret. Kanske nedlockade från skyn av några bärträd, men det framgår inte av historieskrivningen. Det framgår inte heller om Kolthoff så småningom själv fick se en livs levande guldtrast. I så fall skedde det inte i Sverige eftersom den han hade chansen att se i Munka-Ljungby i Skåne i slutet av oktober 1903 också sköts vid fyndet.
Flest gästtrastar från Asien
Guldtrasten är alltså också en asiatisk trast, och det är från det hållet vi har flest sällsynta gästtrastar att förvänta oss. Men det hindrar inte att amerikanska trastar också tar sig in i landet. Genom tiderna har fyra arter gästat oss österifrån, medan sex arter kommit från väst: rostskogstrast (Catharus fuscescens), beigekindad skogstrast (Catharus ustulatus), eremitskogstrast (Catharus guttatus) och vandringstrast (Turdus migratorius). De tre första är bra mycket mindre än de eurasiska trastarna, medan vandringstrasten är stor som vår björktrast. De tre första är också typiskt trastfärgade med spräcklig buk och mörkare ovansida, medan vandringstrasten har en spektakulär tomatröd buk.
Håll utkik i bärbuskarna!
Gemensamt har de att ingen av dem setts i Sverige sedan 1990-talet, så håll utkik i bärbuskarna – det lär bli succé i skådarleden om någon av dem upptäcks i vinter.
Går man bet på någon av ovanstående trastar från öst och väst ska man inte misströsta. I ett om vintern ganska fågelfattigt Sverige är det alltid lika kul att ha någon av våra sex egna arter på besök i trädgården. Varken taltrast (Turdus philomelos), koltrast (Turdus merula), rödvingetrast (Turdus iliacus), björktrast (Turdus pilaris), dubbeltrast (Turdus viscivorus) eller ringtrast (Turdus torquatus) är några långflyttare, utan drar sig bara undan till södra Europa eller norra Afrika på vintrarna. Vid milda vintrar är det stor chans att flera av dem stannar.
På följande sidor finns beskrivningar på de sex arterna för att göra det lättare att avgöra vilken av dem som dyker upp i rönnen, oxeln eller nyponsnåret. Det gör det också lättare att urskilja de östliga eller västliga juvelerna.
· Sex häckande trastarter i Sverige
Fåglar under flytt blev förr utsatta för intensiv jakt eftersom de då kunde dyka upp i stora flockar och var lätta att fånga – (det sker tyvärr fortfarande i södra Europa, trots förbud). Man kan förstå att trastar var extra populära att få i fällorna, med en vikt på kring ett hekto gav de mer mat än finkar och lärkor.
I Gustaf Kolthoffs Nordens fåglar (1899) beskrivs att fångsten i Skåne gjordes med donor, ett slags fångstsystem med snaror som sattes ut i buskiga trakter där trastarna rastade. Första fångsten i mitten av september var taltrast, därefter började koltrastar dyka upp och sedan rödvingetrast. När nattfrosten kommer ”falla björkdrosslor (björktrast) i mängd, samt jämte dem sidensvansar, hvarmed fågelfångsten för året slutas”.
Enligt klassikern Iduns kokbok (1911) tillagas ”kramsfågel”, efter att man flått och tagit ur dem, genom att stekas och ösas i en kvart, till serveringen rekommenderas gräddsås och äppelmos.
Blåtrasten (Monticola solitarius) skulle lätt kvala in som en av de stiligaste trastarna, om det nu var en trast. Sant är att det är en stentrast som ingår i flugsnappar-familjen och att flugsnappare, stenskvättor, rödstjärtar, blåhakar, rödhakar och näktergalar tidigare räknades som småtrastar i familjen trastfåglar.
Sedan 1990-talet har dock släktskapen mellan de här fåglarna omvärderats. I dag heter trastfamiljen helt enkelt trastar (Turdidae) och består av 19 släkten. Samtliga trastar som häckar i Sverige ingår i släktet Turdus.
Blåtrasten häckar i södra Europa och i ett band österut till Indonesien.
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
