Ett mäktigt sädesslag. Utsädet kan bokstavligen ge tusenfalt åter.
Majs är inte något som har en lång odlingstradition i Sverige, men betydelsen ökar – främst som en foderväxt där hela plantan tas till vara för djuren. Men även sockermajsen odlas både kommersiellt och av amatörer i trädgårdarna.
Allra bäst kanske en kolv avnjuts när hela barnasinnet tas fram och man äter den nyskördad och nykokt med en rejäl klick smör.
Alla gillar majs – från småbarn till gamlingar, är majs, eller rättare sagt sockermajs, en av de allra populäraste grönsakerna. En härligt färsk och nykokt majskolv med smör och salt får det att vattnas i munnen även på den som normalt inte tycker att grönsaker är riktig mat. Och så klart, vilket barn gillar inte att det som är nyttigt också är sött och lättuggat? Men ja, majs kan i ärlighetens namn också vara rätt tråkig – vem blir upphetsad av burkmajs, eller de urvattnade förkokta och inplastade majskolvarna som man hittar i snabbköpet och som oftast är de man ser svartbrända på grillen nuförtiden? Nej, det är sant, all majs är inte så god som man önskar att den vore och som den verkligen kan vara – om man odlar den själv.
Jag har ett lite suddigt minne från min relativt tidiga barndom, det bör ha varit senare hälften av 1960-talet, då mamma hade köpt majskolvar, de var förmodligen frysta, gissningsvis från USA, och de serverades med smör som sig bör och jag vill också minnas att det följde med små plasthandtag, i form av gula små majskolvar, som man kunde sticka in i kolven och hålla den med och så föra den till munnen och gnaga av de mjälla majskornen på bästa Musse Pigg- och Kalle Anka-manér, som vi känner från Disneys julaftonsfilm.
Tänk att det sitter kvar än efter alla dessa år, men helt klart tilltalade helhetsupplevelsen barnet i mig: den goda majssmaken förstås, i kombination med smör (eller det var förmodligen margarin, som prismedvetna husmödrar
köpte då som nu), men också det roliga i att hålla maten med händerna och att få slafsa lite, precis som barn (och amerikaner!) gärna vill äta. Annars var det ganska strikt med bordsskicket nämligen.
Den där upplevelsen satte sig någonstans i bakhuvudet på mig och jag har sedan dess alltid varit lite fascinerad av majs, denna stora växt som producerar en så konstig frukt. Och fascinationen blev väl inte mindre sedan man något senare såg Världsrymden anfaller i den gamla svartvita versionen från 1956, där frön från rymden faller ner på jorden och växer till majskolvar, lika stora som människor, vari det utvecklas just människor, eller snarare kopior av människor, dubbelgångare till de riktiga. Ja, ni kan nog historien, för den har filmats inte mindre än tre gånger till i Hollywood.
Majs är förstås en växt tätt sammanlänkad med Nordamerika och amerikansk kultur och vem har inte ätit ny-poppade popcorn på bio, kanske till avnjutandet av en rulle från Hollywood? Själv tycker jag att popcorn är ett ganska oslagbart snack som jag fortfarande gärna tillreder en större kastrull av på fredagskvällar. Billigt och ganska nyttigt om man är måttlig med olja och salt. Inga tillsatser, bara ren majs. Enkelt och tilltalande, det kan vi tacka indianerna för, som lär ha uppfunnit popcorn.
Ett annat minne med majs är från min något senare ungdom då kärleken tog mig till Kalifornien och vi besökte Santa Monica Pier, alltså en hög pir rätt ut i havet, som har blivit ett slags nöjesetablissemang, där folk åker rullskridskor, äter glass, sockervadd och – du gissade rätt – corn on the cob, alltså varma majskolvar med smör, och det åt jag förstås. Samma sak på Disneyland. Jag vet inte om majskolvar fortfarande utbjuds på dessa ställen, men det skulle förvåna mig om traditionen har upphört. Den är ungefär lika rotfäst som varm korv är i Sverige. Den har ju fått maka lite på sig på senare år för amerikanska uppfinningar som hamburgare, men jag tror inte att något hamburgerhak ännu börjat sälja majskolvar, men vad vet jag, jag är sällan där.
Hur som helst så har ju majs kommit in i den svenska folksjälen på ett nytt sätt genom texmex-trenden, alltså ”tacos” och ”fredagsmys”. Man kanske inte tänker på det, men nachoschipsen är gjorda av majs och korn av sockermajs används som tillbehör i tortillafyllningen. Så visst märks det att traditionen kommer från en kultur där majs är central, nämligen den mexikanska.
Här tangerar vi också något av majsens diversitet och vi måste nog stanna ett tag vid den och reda ut begreppen. Majs kan förekomma i åtminstone fyra versioner: popcornmajs, flintmajs, mjölmajs och så sockermajs, och det är den senare som egentligen är föremål för den här artikeln, som du som läsare nog har förstått. Men en snabb förklaring kommer här:
Det finns också mellanformer som uppstått genom senare tiders korsningar, men dessa är grundtyperna som indianerna hade kultiverat under lång tid, när den vite mannen kom till Amerika. En sådan mellantyp är dentmajs, som är ett mellanting mellan flint- och mjölmajs i hårdhet, med en typisk liten inbuktning i toppen av kornen (dent). Den formen uppstod under 1800-talet.
Nu till sockermajsen: till skillnad från de övriga typerna av majs, som alltså odlas till mogen skörd, då kolvarna med kornen är helt torra och plantan har blivit i stort sett halmgul, så skördas sockermajsen i sitt (botaniskt sett) omogna tillstånd och används alltså som en grönsak, snarare än ett spannmål (som typerna till mogen skörd). Alla sädesslag genomgår samma utveckling när det gäller kornets mognad: först ett mjölkstadium då frövitan är rinnande och sockerhaltig, varefter den mer och mer övergår i stärkelse (som man kan säga är en mer packad, mindre söt, form av kolhydrat eller socker), alltså det som vi normalt sett kallar mjöl.
Det här gäller alltså även fodermajs, och man skulle teoretisk sett kunna plocka och koka fodermajs i samma mognadsstadium som sockermajsen är som bäst, det vill säga när innehållet i majskornen börjar bli vitt och krämigt. Nu har jag inte provat det och jag tror, på goda grunder, inte att det är någon riktig höjdare och anledningen till det är att sockermajs har en unik genetisk egenskap som ger den ett högre sockerinnehåll under en längre tid.
Sockermajsen började som en spontan mutation när indianerna odlade mjölmajs. Eftersom majsens historia är mångtusenårig så vet man inte när detta inträffade, men man vet att det var innan européerna kom till Amerika, eftersom många indianstammar hade sockermajs i odling redan när de anlände. Det är fastlagt att Irokesindianerna, i nuvarande östra USA, gav frön av sockermajs till nybyggare 1779 och därifrån tog odlingen snabbt fart i den fertila amerikanska myllan, tillsammans med alla de andra slagen av majs när prärien lades under plogen.
Majs är ju också det kanske mest produktiva sädesslaget. Från ett enda frö kan man få faktiskt tusenfalt tillbaka då en kolv kan innehålla från 500 och upp till 1000 frön och en planta ger en till två kolvar. Så uppodlingen av prärien tillsammans med majsens produktivitet var väl det som gav USA dess stora överflöd av matresurser. Billig mat och billigt foder lade grunden till en kanske inte alltför hälsosam livsstil. Så dominant blev majs att den helt enkelt blev synonym med begreppet säd eller spannmål och fick helt enkelt heta ”corn”.
Våra ”corn flakes” är ytterligare ett bevis på vilket allmängods amerikansk matkultur blivit hos oss.
Majsens produktivitet har gjort att den nu även odlas långt ifrån sina subtropiska rötter i Mellanamerika. Även i vårt nordligt belägna land är majs föremål för storskalig odling, då främst alltså som foderväxt där man utnyttjar majsens förmåga att bilda stor grönmassa. Den egenskapen grundar sig i den speciella form av effektiv fotosyntes som kallas C4, som är gemensam för flera subtropiska och tropiska gräs, förutom majs även hirs och sockerrör men även prydnadsgräs som glansmiskantus och elefantgräs. De växer väldigt bra under våra varmare månader, men vår säsong är ju kort och därför är det oftast inte möjligt för dessa arter att producera moget frö hos oss, men just sockermajs skördas ju alltså innan egentlig mognad, så det går oftast fint i våra lite varmare zoner. Med utnyttjande av tekniker som förkultivering och plasttäckning så kan vi skörda sockermajs upp till och med det sydnorrländska kustlandet, ja det berättas till och med om lyckad majsodling så långt norrut som Piteå, och det går men ställer ganska stora krav på odlaren och odlingsplatsen som måste vara skyddad och varm förstås.
Det speciella med just sockermajs är alltså att kornen har en högre sockerhalt och det beror i sin tur på en gen som kallas su, (sugary, svenska: normalsöt). Denna recessiva gen bromsar upp omvandlingen från glukos till stärkelse och kornen kan därför få en sockerhalt på 5–10 procent. Det här är den gen som ger de gamla kulturarvssorterna som ’Golden Bantam’ och ’Ashworth’, sin sötma; ja det finns även modernare sorter med den genen, som F1-hybriderna* ’Sundance’ och ’Jubilee’ och den extra tidiga ’Earlivee’.
Största fördelen med dessa normalsöta sorter är att de gror bra i lite kallare jord och att de är odlingssäkra och ger bra skörd av välsmakande majs – under en förutsättning, nämligen att den skördas i exakt rätt stadium (vilket passeras på ett par dagar vid varmt väder) och att man inte dröjer med tillagningen. Efter ett dygn har hälften av sockret omvandlats till stärkelse om kolven får ligga i rumstemperatur, och då blir den inte så trevlig att äta. Bästa smak uppnås vid tillredning inom en halvtimme efter skörd. Man brukar skämtsamt säga att man ska sätta på kokvattnet innan man går ut och plockar kolvarna.
Man kan ju förstå att majs av den här typen inte gör sig så bra i handeln och nog är det väl fler än jag som har tröttnat på gamla trötta, gulnade majskolvar i butikerna? Kanske skördades de för mer än en vecka sedan och har då ofta transporterats från Ungern och vad det är för sorter eller om det funnits någon kylkedja, vet man ju inte något om. Kanske är de billiga, men definitivt inte goda utan bara sorgliga. Har man tur så finns det någon odlare i närheten av där man bor, men för att få uppleva riktigt god sockermajs så måste vi nästan odla den själv, då sockermajs som synes är en extrem färskvara.
Utvecklingen har gått vidare och på 1950-talet hittade en amerikansk växtförädlare två gener som revolutionerade sortutvecklingen av sockermajs, och som sedan har blivit dominerande. Nämligen genen se (sugary enhanced, svenska: extrasöt) och sh2 (shrunken kernel, svenska: supersöt); den senare kan ge sockerhalter på 12 och upp till 20 procent, alltså ungefär dubbelt upp mot standardsorterna med bara su-genen och inte bara det, utan omvandlingen av socker till stärkelse går betydligt långsamare så kolvarna behåller ett lagom mognadsstadium längre på plantan och betydligt längre efter skörd (under förutsättningen att de förvaras svalt, så kan man ha acceptabel kvalitet i upp till tio dagar, i perfekt kyla, kanske ännu längre). Sorterna med se-genen ligger någonstans mitt emellan och de uppför sig annars som de gamla su-sorterna på så sätt att omvandlingen till stärkelse går lika fort, men man har lite mer tid på sig då sockerhalten från början är högre, men deras största fördel är att fröna har ett tunnare skal än de med sh2-genen, så de blir extra lättuggade eller som det uttrycks på engelska: X-tra tender. Den finaste kvaliteten av se-sorter kallas se+, vilket betyder att sorten har denna gen i dubbel uppsättning, både från fadern och modern.
Idag dominerar de extrasöta sorterna sortimentet totalt, men utvecklingen har inte stannat där heller, förstås, utan man har jobbat med att kombinera de olika generna för att maximera de goda egenskaperna. Man talar idag om synergistiska hybrider, men vi ska inte gå närmare in på det här och jag tror inte dessa har nått vårt lands fröhandlare i någon större utsträckning, men de kommer kanske.
Hos fruktgrönsaker i allmänhet spelar det ingen roll hur genetiken hos den pollinerande föräldern ser ut, till exempel hos gurka, tomat, eller pumpor; faderplantans egenskaper syns först i generationen efter, alltså om man tar frö från frukten. Hos majs är det annorlunda, och där är det ju till skillnad från de nämnda grönsakerna, själva fröet man äter och där påverkar alltså pollenets gener redan fröets egenskaper och därmed ätkvalitet eftersom frövitan är resultatet av en sammansmältning av en sädescell från pollenet och en cell som ska bilda frövitan. Det här innebär att det har stor betydelse vilka majssorter man odlar tillsammans, det är nämligen så att vissa kombinationer påverkar kvaliteten negativt.
Enkelt sammanfattat betyder det att man aldrig ska odla sockermajs ihop med andra typer av majs som popcornmajs eller fodermajs, då majskornens egenskaper blir en blandning av föräldrarnas egenskaper och resultatet blir en mindre söt och mer mjölig smak och kvalitet. Genetisk förklarat beror det på att dessa gener är recessiva och för att de ska komma till uttryck så måste den komma både från modern och fadern. Finns bara genen från modern (plantan man skördar ifrån) så blir fröna alltså inte söta utan mjöliga, som vanlig mjölmajs.
Bor man vid en majsodlande lantbrukares fält så påverkar det förstås också, då fodermajsen är en typ av mjölmajs. Man brukar säga att ett avstånd på 200–300 meter krävs för att vara någorlunda säker men naturligtvis är även ett mindre avstånd verkningsfullt; ibland nämns 30 meter som minimiavstånd. Vindriktning spelar förstås också roll, då majs som bekant är vindpollinerad; även blomningstid är förstås avgörande, sorterna måste ju blomma samtidigt om korsning ska kunna ske och blomningsperioden är en vecka till tio dagar, beroende på temperatur och väder. I praktiken innebär det att om man odlar en ganska tidig sort som man dessutom förkultiverar och täcker med fiberduk i början, så kommer ens sockermajs att blomma betydligt tidigare än lantbrukargrannens direktsådda majs.
Vill man odla popcorn eller de vackra sorterna av prydnadsmajs så får man alltså tänka sig lite för. Kanske kan man samarbeta med en odlarkompis så att man odlar sockermajsen på ena stället och prydnadssorterna hos den andra. På koloniområdet blir det ju som det blir, men det är förmodligen inte heller några enorma mängder majs som odlas så risken kan väl anses som relativt liten och de flesta odlar nog ändå sockermajs.
Det finns dock några krux även om man bara odlar sockermajs: su och se-sorter kan odlas tillsammans, men blandar man dessa så kan alltså bägge få tråkiga, mjöliga frön. Så odla standardsorter (su) och extrasöta för sig och supersöta (sh2) för sig.
Hur vet man vilken typ som är i fröpåsen? Priset kan vara en indikator: billigare frö är från standardsorter, al ltså normalsöta. Dyrare frö är i stort sett alltid från supersöta eller åtminstone extrasöta sorter, särskilt om de heter något med ”extra sweet” eller ”super sweet”. Det kan förstås också stå på påsen på svenska och extra söt betyder troligen se-sort och supersöt innebär att det är en sh2-sort men en del svenska fröfirmor verkar slarva en hel del med begreppen tyvärr. Om det är en F1-hybrid så är det mycket sällan en normalsöt su-sort, utan troligtvis en sh2-sort eller möjligen en se-sort om det står att den är extra mjäll. Dock ska sägas att det sedan cirka tio år tillbaka finns öppenpollinerade supersöta sorter på marknaden, som det alltså inte står F1 på, det är de tyska sorterna ’Damaun’ och ’Mezdi’. Dessa sorter är lite mer varierade i sitt växtsätt än F1-hybriderna, men kvaliteten på kolvarna är helt fin.
Det finns alltså en mängd sorter, med olika mognadstid. Generellt gäller att ju tidigare mognad desto lägre planta och framför allt sitter kolvarna längre ner på plantan, som också då brukar vara lite vekare. Det spelar ingen större roll om man ska odla till husbehov, men ska man plocka stora mängder av kolvar på en åker så kan det vara skönt om kolvarna inte sitter allt för lågt.
Mognadstiden brukar anges i dagar från sådd till skörd och det där varierar förstås i praktiken mycket år från år och från klimat till klimat, men ger ändå en fingervisning om mognadstid. Gillar man verkligen majs så kan man försöka hitta en tidig, och en medeltidig och/eller sen sort och så samtidigt, eller så sår man den senare sorten vid två tillfällen med ett par veckors mellanrum, om säsongen är så lång att den tillåter så pass sen sådd.
Generellt kan man säga att alla hybridsorter är bra, goda och odlingssäkra. De öppenpollinerade sorterna varierar mer och de gamla standardsorterna ännu mer. Medeltidiga och medelsena – sena sorter ger de största och finaste kolvarna, men skillnaden är inte jättestor, om man nu inte går på extremt tidiga sorter, för de har riktigt små kolvar.
Färgen på fröna kan vara endera gul eller vit, smaken är densamma. Från början var all sockermajs vit, men när ’Golden Bantam’ kom 1902 så var det den första gulfröiga sorten och det var lite sensationellt då. I Sverige säljs nästan bara gulfröiga sorter, men även varianten med tvåfärgade kolvar, ”bicolor”, finns representerad och det kan ju vara en rolig sak att prova.
Det ska sägas att majs inte är någon gröda som ger hög avkastning på liten yta. Plantan växer visserligen kraftigt och blir stor, men själv skörden är bara en liten del och vanligtvis 1 eller max 2 kolvar per planta, beroende på sort och även plantavståndet spelar in, på så sätt att ett rejält rad- och plantavstånd ger två bra kolvar och tätare ger en kolv. Alltför tätt avstånd ger mindre kolvar eller knappt några kolvar alls, då plantorna trängs och ingen av dem får tillräckliga resurser.
Har man en pallkrage eller två så ska man nog satsa på annat, där man kan äta hela eller större delen av växten. Är det en odlingslott tycker jag man kan avsätta några kvadratmeter till majs och sätta 20–30 plantor, det är det definitivt värt och ungefär den mängd frön som kommer i en portionspåse. Har man större plats eller är riktig majsfantast så ökar man förstås andelen majs i sin odling. Att odla majs är nämligen både ganska enkelt, roligt, spännande och gott!
Till skillnad från många andra av våra grönsaker så har majs i stort sett inga skadedjur, möjligen bortsett från bladlöss som kan komma torra och varma somrar, men de gör oftast ingen större skada om det inte är totalt nedlusat. Inte ens rådjuren bryr sig om majs utom möjligen när de späda plantorna är på väg upp. Då kan även kråkor och kajor vara intresserade och de rycker då upp plantan när den precis har kommit upp, och äter upp själva kornet man sådde. En sådan där modern fågelskrämma i form av en rovfågeldrake brukar avhjälpa det problemet men framför allt bör man lägga fiberduk på sådden, som då gror och kommer upp mycket säkrare tack vare den högre temperaturen i jorden och hindrar också fåglarna.
Det första man ska ta ställning till är om man ska förkultivera och plantera eller om man sår direkt i jorden i landet. Plantering ger förstås tidigare skörd och kan vara det enda alternativet om man bor längre norrut. I Mälardalen (Mälaröarna), där mina odlingserfarenheter av majs främst kommer ifrån, fungerar också direktsådd bra, och något år, då sen frost tog den första sådden, sådde jag om så sent som 6 juni, och det blev fin, om än ganska sen, skörd och det året hade vi tur för höstfrosten kom inte förrän 8 oktober. Frost är alltså det som majs inte alls tål, varken på våren eller hösten så det gäller att inte så för tidigt eller för sent eller på frostlänta platser. En svag sluttning är alltid bra, då rinner kalluften bort.
Det poängteras ofta att marken måste ha uppnått minst 15 grader för att man ska kunna så majs och den ska komma upp pålitligt. Detta gäller i synnerhet supersöt majs, den med sh2-genen, shrunken kernel. Anledningen till det är att dessa frön har sin upplagsnäring mest som socker, och det är därför de krymper och blir skrynkliga när de torkar. Socker är ännu mer mottagligt för svampangrepp än stärkelse, så det gäller att fröet gror snabbt efter sådd – om de ligger kvar i fuktig, kall jord är risken stor att svampar i jorden angriper fröet och att det ruttnar innan det hunnit gro. Det har visat sig att sådd 10–15 (20) maj brukar vara ganska idealisk i mina trakter och man får då normalt skörd i senare delen av augusti. Det fungerar även på lerjord men förutsättningen för att det ska vara säkert är nog att det är en varm period och att man lägger fiberduk över sådden, den ger snabbare och säkrare groning och uppkomst samt skyddar mot både fåglar och nattfrost, och ger flera veckors tidigare skörd. Väl investerade pengar.
Förkultivering och plantering, i kombination med fiberduk, i skiftet maj-juni kan ge skörd en månad tidigare, alltså senare delen av juli. Fiberduken får också ogräset att växa bra och man får nog lyfta av den och rensa en gång, sedan lägga tillbaka den om det fortfarande är frostrisk på nätterna. Jag gjorde det misstaget en gång.
En kombination av plantering och direktsådd, gärna av samma sort, kan vara alldeles utmärkt för att sprida ut skördeperioden. Man kan även ytterligare sprida den genom att fiberdukstäcka kanske halva sådden och låta resten vara otäckt, som då kommer att ge den senaste skörden.
Man ska så varken för djupt eller för grunt. 5 cm kan vara ett bra riktvärde för sådjupet. Sår man ytligare kan jorden torka ut och fröet kanske gror men dör sedan då roten inte kommer ned i fukthållande jord tillräckligt snabbt. Ofta är ju förhållandena väldigt torra och blåsiga i maj. Sår man för djupt så kan det bli alltför fuktigt och fröet kan ruttna eller orkar inte komma upp. I liten skala kan man så tämligen ytligt, men vattna i såfåran innan sådd så att fröet säkert får kontakt med fuktig jord, därefter täcka med några cm torr, lös jord.
Några ord om plantuppdragning: ”så inte för tidigt! Så inte för tidigt! Så inte för tidigt!” Det kan alltså inte nog understrykas. Majsplantorna ska inte vara för stora vid utplanteringen utan ha 3 ordentliga blad och den storleken uppnår majsplantorna på drygt två veckor. Vill du plantera ut 7 juni är lämpligt sådatum 20–25 maj. Det går väldigt fort sedan plantan kommit upp. Det bästa är förstås växthus (med frostvakt) så plantorna får maximalt med ljus, annars ett söderfönster eller drivbänk. Det går bra att så i en större sålåda med 1 dm mellan fröna, i vanlig planteringsjord. Då får man så kallade barrotsplantor, vilket fungerar bra om man är försiktig. Fördelen är den stora jordvolymen vilket inte kräver så förfärligt noggrann passning med vatten och näring. Annars använd små plastkrukor, torvbriketter eller pluggbrätt med lite större celler (5×5 cm).
Det viktiga är att plantorna inte får stå och bli för stora och har stannat upp i växten, utan de ska vara i full tillväxt när de planteras. En planta som har gått för långt kommer aldrig att ge bra skörd. Plantan har nämligen ett visst antal blad då blomknoppar anläggs och storleken på kolven avgörs av plantans storlek i det stadiet.
Frågan blir också hurdant avstånd man ska sätta majsen på. I Skåne används radavstånd på 75–80 cm i Stockholm har jag funnit 100 cm vara bättre då utvecklingen försenas om de står trångt till. I raderna är 4–5 plantor per meter lagom och man ska inte välja det tätaste plantavståndet om man väljer det tätaste radavståndet. Ett riktigt glest plantavstånd har fördelen att ge tidig skörd med stora kolvar. Dessutom kan varje planta då ge två fullstora kolvar, i vissa fall ännu mer då majs ofta bestyckas med sidoskott från roten och finns det plats så kan dessa också ge skörd, annars kan man rycka bort dem.
En variant är att sätta plantorna i dubbelrader med kanske 60 cm radmellanrum och ha gångar mellan dessa på ca 120 cm. Snittavståndet blir då (120+60)/2=90 cm och man får ändå en ordentlig gång att gå i. Men 100 cm rakt över är enklare att ställa i ordning tycker jag.
I en mindre skala behöver man kanske inte ta sig fram så bra i odlingen och man kan låta plantavstånd och radavstånd närma sig varandra. I en pallkrage tror jag att två rader med 60 cm avstånd och med 6 plantor i varje är lagom, alltså 12 plantor som man sätter ca 20 cm från kanten. Tre rader ska man nog undvika då mittenraden kommer att bli undertryckt, f å för lite ljus; man vill heller inte sätta plantorna alltför nära kanten, då det lätt kan bli för torrt.
Det görs ofta stort nummer av att majs ska planteras i block och inte i långa rader, och det ligger en hel del i det. Fyller man en pallkrage så blir det ju automatiskt ett block, men på friland ska man tänka på att det är bättre med fler korta rader än få, långa. Det har att göra med pollineringen, som är avgörande för avkastning och kvalitet och då pollenet faller ned från toppvippan så är det utmärkt om odlingen är ett antal rader bred så pollen kan hamna på en annan rad ifall det blåser. Dock frigörs det mesta pollenet på förmiddagen, innan det börjat blåsa kraftigt, och det finns väldigt rikligt med pollen (2–5 miljoner korn per planta), så det är inte helt kritiskt, men visst är det bra att tänka på att man inte har majsen i en enda rad utan att landets bredd helst är ungefär lika stor som dess längd.
Majsens kraftiga rötter tar sig fram bra i jorden och har man inte en packningsskadad jord så räcker en relativt ytlig bearbetning bra, men sedan bör man förstås luckra mellan raderna och plantorna åtminstone en–två gånger innan plantorna blir höga, för att hindra ogräs och för att stimulera tillväxten.
Majsplantorna blir som sagt stora, somliga sorter upp till 2,5 meter med vippan, riktigt tidiga sorter cirka 1,5 m, och man inser att det behövs en hel del näring för denna stora och snabba tillväxt. Så man ska inte snåla med gödseln. Exakt hur mycket gödsel som behövs är ju beroende av jordart, mullhalt, förfrukt (grödan som odlades innan) och generell näringsstatus och kultiveringstillstånd i jorden.
Ett grundtips är väl att ge kål mest gödsel och sallat och morötter minst men majs däremellan alltså motsvarande 175–200 kg kväve per ha, vilket innebär cirka 500 g pelleterad hönsgödsel per kvadratmeter (en pallkrage är 1 m2 men är pallkragen fylld med gammal planteringsjord så måste man tillsätta mer gödsel då torven inte innehåller någon näring i sig själv). Ser man efter uppkomst att plantorna är bleka eller står och stampar så måste det till mer gödsel och då helst av snabbverkande slag. Kalksalpeter är utmärkt för tilläggsgödsling då den har mycket snabb verkan. Hönsgödsel är relativt snabb men tar ändå någon vecka på sig att börja verka, så den är kanske bäst som grundgödsling, men fungerar för bägge ändamålen.
I lerig jord kan så kallad gräsmattegödsel vara den lämpligaste konstgödseln, då den har mycket kväve (NPK 21-4-7) men mindre av kalium, vilket finns gott om naturligt i lera. I sandig jord är så kallad grönsaksgödsel (NPK 11-5-18) bättre med sin mer balanserade näring. Oftast delar man upp givan så man lägger hälften vid sådd/plantering och resten när plantorna är 60–70 cm och man kanske fräser eller kör hjulhacka mellan raderna. För den lilla skalan är gräsklipp en utmärkt gödsel och perfekt att komplettera med när gräsmattan börjat växa. Räfsa ihop och lägg cirka decimetertjockt runt plantorna när de börjar bli 60–70 cm höga. Kan upprepas en gång till vid behov.
Vatten ska absolut inte saknas och ordentlig bevattning kan förmodligen dubbla skörden jämfört med obevattnat, ett torrt år. Man kanske tänker att majs växer där det är varmt och torrt men självklart behöver även majs optimeras med fukt för att nå sin fulla avkastningspotential. Vattnet ska sättas in när plantorna börjar växa till ordentligt för det är då det kan göra stor skillnad på avkastningen. På lerjord kan man köra en spridare hela natten, så det kommer 30–35 mm (sätt ut en regnmätare) och då kan det klara sig i en dryg vecka eller mer, beroende förstås, på vädret. På sandjord rinner det bort mycket om man ger den mängden, men hälften kan där vara lagom, fast då får man i stället vattna dubbelt så ofta. Man riktigt ser hur plantorna frodar till sig efter en vattning i juli, kanske i kombination med gödsling.
Majsen ska genomgå alla sina stadier på en och samma sommar, hinna växa upp, blomma, sätta frukt och mogna. Vippan med hanblommorna i tippen samt honblommorna i bladvecken börjar bildas djupt nere i bladrosetten när blad 5 har utvecklats och i det stadiet är plantan känslig för torka men det allra känsligaste stadiet ska vara under blomningen. Torka då kan leda till att en stor del av kornen aborteras, så det är verkligen viktigt att plantorna får optimalt med vatten under den senare delen av kulturtiden.
Pollineringen är viktig för den avgör delvis skörden, men kanske framför allt kvaliteten. Blir kolvarna fullmatade ända ut i spetsen eller blir det en mer eller mindre lång bit av kolven utan frön eller kanske mistor längre ner på kolven? Det avgörs under blomningsveckan. Man säger att från att första hanblomman i toppen öppnar sig och släpper ut pollen, till den sista, så tar det vanligen 5–8 dagar, med den intensivaste aktiviteten dag 3 då också honblommornas silke börjar visa sig. För ett helt fält med lite olika förhållanden kan blomningsperioden sträcka sig över en 14-dagarsperiod. Torka under den här perioden kan leda till att silket försenas och då missar ju pollenet målet så att säga.
Vad är det där silket då? Jo, det är faktiskt så att varje majskorn på kolven, alltså upp till cirka tusen stycken, har var sin tråd och det är inget annat än pistillens märke, dvs. landningsplatsen för pollen.
Varje ståndare släpper flera tusen pollenkorn och varje planta alltså flera miljoner. De fastnar på små trådar på silket som också förser pollenet med fukt så att det kan börja gro och skicka ner sin pollenslang till fruktämnet, det som ska bli själva majskornet, och i den slangen skicka ned två sädesceller för befruktning av grodd och frövita. Ofta fastnar det ju många pollenkorn på varje silkestråd, men bara ett befruktar fröet.
Under blomningsperioden kan man puffa lite på plantorna om man vill, så att pollen frigörs, men normalt sköter naturen det där själv. Det man nog inte ska göra är att bryta av vippan i toppen och daska över silket på honblommorna, vilket är ett råd som ibland framförs. Som vi hörde så är blomningstiden upp till 8 dagar om det inte är väldigt varmt för då går det fortare, men bryter man då av vippan så är den ju förbrukad.
Efter pollineringen går fruktutvecklingen ganska fort och efter cirka tre veckor kan skörden börja. Eftersom man ju inte kan se själva kolven, den är ju inslagen i flera lager med svepeblad så är det tur att det finns några tecken man kan leta efter.
Man kan med tumnageln sära lite på svepebladen och se hur kornen är utvecklade. Ibland är det ju tomt på korn i spetsen på grund av svag pollinering men då får man öppna lite längre ned tills man ser kornen. Man kan också med tumnageln peka hål på ett korn och om saften är mjölkvit och trögflytande är kolven mogen för skörd och då vrider man av den från plantan, vilket oftast går rätt enkelt.
Är saften klar ska man vänta någon dag och kommer det ingen saft så är bästa skördetiden förbi, men man kan förstås skörda och äta den ändå, det smakar ofta riktigt bra ändå; faktum är dock att varje kolv har en perfekt skördetid på 1–2 dagar då den smakar som allra bäst, men de här extrasöta sorterna har ändå en acceptabel kvalitet upp till 7–10 dagar. Helt brunt och intorkat silke är ett tecken på att den bästa skördeperioden är förbi, medan rött och fuktigt silke indikerar att det inte är dags än på en vecka eller så.
Som tur är kan man alltså få två chanser på varje planta, under förutsättning att det är tillräckligt med plats mellan plantorna. Den första kolven att mogna är den översta, och lite längre ner sitter då nästa kolv som mognar efter cirka en vecka till. Speciellt i en husbehovsodling kan det vara läge att ge varje planta ordentligt utrymme, så att man kan skörda två kolvar per planta.
Det enkla är oftast det godaste och jag tror de flesta helt enkelt gillar att göra som jag: koka kolvarna i cirka fem minuter och sedan sticka en gaffel i varje ände, breda på lite smör och salt/örtsalt och så tugga i sig. Man kan förstås också ställa kolven på högkant och skära av kornen med en vass kniv och äta dem med bestick, om man inte gillar att få skräp mellan tänderna till exempel. Det är ju också en lämplig behandling om man vill frysa in majs, vilket kan vara klokt eftersom skördeperioden kan vara intensiv och ge mer än man orkar äta.
Självklart är det trevligt att ge bort majs, eftersom alla tycker om det så är det en uppskattad gåva, och köpt importmajs i butiken är ljusår bort i kvalitet, så man får alltid komplimanger om att det var den godaste majs man någonsin ätit, vilket ju är trevligt att höra för odlarhjärtat.
När det gäller koktiden så är den inte kritisk på något sätt, men jag tycker nog att majsen blir godast om den kokas. Ibland äter jag en kolv när jag är på odlingen och är hungrig, och det är också gott men aromerna i majsen kommer fram riktigt först efter kokning tycker jag och sötman liksom dämpas en aning, det hela blir mer balanserat.
Majs lämpar sig också för grillen och man behöver då absolut inte förkoka majsen utan bara lägg den på grillen. Man kan testa både med svepebladen på eller avskalade, det blir lite olika effekt, bägge är goda men det tar längre tid med bladen på.
Jag brukar alltid ha med mig en kolv till jobbet under skördetiden och den kan man då köra i mikron genom att bryta av den på mitten, lägga i en djuptallrik med någon cm vatten i, och lägga en tallrik ovanpå så att det blir tätt. Efter fem minuter på full effekt är den färdig och kan avnjutas.
Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse avsätter 272 miljoner kronor till skogsforskning vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
