Att ympa nötträd är lite knepigare än de flesta andra fruktträd – men det är alls ingen omöjlighet för den som vill prova att skaffa nötbärande träd utan att ruinera sig.
I Philipp Weiss bok Nötodlarens handbok beskriver han ett femtiotal arter som är värda att försöka sig på. Bland annat olika typer av kastanjer, valnöt, hassel – men också många fler.
Insprireras av Philipps ord och testa någon av alla de sorter som han går igenom.
Intresset för nötodling i Sverige växer sig allt större, men tillgången på bra växtmaterial är fortfarande relativt begränsad. Att ympa sitt eget nötträd kan vara ett sätt att skaffa sig sorter som är svåra att hitta i handeln eller att snabbt få i gång en produktion av nötter. Dessvärre är det inte helt lätt att ympa nötträd och för den som är van vid att ympa äpplen och päron kan det lätt kännas övermäktigt att ge sig in på nötympning. Mitt mål med den här artikeln är därför att sänka tröskeln för alla, så att fler kan våga sig på ympning av nötträd och fler namnsorter hittar ut i svenska trädgårdar. Ympade träd ger redan efter några få år nötter med kända kvaliteter och man behöver inte vänta i åratal på att få skörda från en frösådd som kanske inte har de egenskaper man önskar. Jag förutsätter att läsaren är bekant med grunderna för ympning och rekommenderar också min artikel i N&T nr 1/20 för en grundläggande genomgång av olika ympningstekniker med fokus på fruktträd.
Vilka nötter kan förökas med hjälp av ympning?
I min bok Nötodlarens handbok har jag beskrivit knappt femtio olika odlingsvärda arter av nötbärande träd och buskar för nordiskt klimat. Många namnsorter av dessa arter förökas typiskt med hjälp av ympning eller okulering, i synnerhet ätlig kastanj (Castanea spp.), olika namnsorter av valnöt (Juglans spp.), mandel (Prunus dulcis och Prunus × persicoides) och i vissa fall även hassel (Corylus spp), [se Tabell 1 för en översikt]. Arter där det idag saknas namnsorter som är utvalda för sina ätliga kvaliteter, som ek (Quercus spp.) och bok (Fagus sylvatica), har jag inte tagit med i tabellen, men vill du läsa om hur de förökas vegetativt hittar du den informationen i Nötodlarens handbok.
De flesta här beskrivna nötbärande träden och buskarna går i alla fall i teorin att ympa på friland också, men i den här artikeln fokuserar jag på bänkympning. Bänkympning sker inomhus och det används alltid ganska unga, barrotade eller krukodlade grundstammar. Bänkympning görs i regel under mars och april, men kan egentligen göras under hela vintern.
Arbetsgången för att ympa eller okulera nötträd omfattar generellt sett följande moment:
Det är just förbehandlingen av grundstammen och efterbehandlingen av det ympade trädet som utgör de största skillnaderna mot ympning av fruktträd.
Den som har erfarenhet av ympning av frukträd vet att det finns otaliga olika grundstammar att välja mellan och att det kan vara svårt att överblicka deras respektive för- och nackdelar. Nötympningens värld är tack och lov lite mindre komplicerad i det här avseendet och för de flesta arter är det fröförökade grundstammar som är det bästa (och enda) valet. Än så länge finns det i princip ingen marknad för härdiga grundstammar för de flesta typer av nötträd och man får räkna med att dra upp sina grundstammar själv, helst från nordiska frökällor med god härdighet. Vilka frögrundstammar som fungerar bäst för respektive art finns sammanställt i Tabell 1.
Undantaget i sammanhanget är mandel och persikomandel där vi kan använda samma grundstammar som för andra stenfrukter. Ett urval av lämpliga grundstammar för dessa två arter visas i Tabell 2.
Förutom att det är svårt till omöjligt att hitta lämpliga grundstammar för de flesta nötbärande träden och buskarna i handeln är utbudet av ympris från namnsorter för nordiskt klimat mycket begränsat. De flesta som ympar nötträd idag har skaffat sig egna moderträd från någon plantskola eller har personliga kontakter som förser dem med ympris. Antagligen är brist på ympris i tillräcklig mängd det största hindret för inhemsk produktion av nya nötträd i Sverige idag. Under rubriken ”Resurser” har jag sammanställt information om källor till ympris och namnsorter som kan användas som moderträd.
Oavsett var ympriset kommer ifrån är en grundförutsättning för lyckad ympning att ympriset är av så bra kvalitet som möjligt. Tar man eget ympris eller ber någon annan skicka ympris är det bra att veta att årsskott av föregående säsongs tillväxt fungerar som bäst. Helst ska de tas från utsidan av kronan och gärna ganska högt upp, eller från kronans syd- eller sydvästsida. Anledningen till det är att ympkvistarna behöver vara helt avmognade, vilket kräver en del värme på hösten. Tar man skott från mitten av kronan där det är skuggigt är risken större att de inte har hunnit mogna av ordentligt på grund av värmebrist. Skott som är minst lika tjocka som en blyertspenna fungerar bäst. På valnötter får skotten gärna vara ännu tjockare, eftersom de är ihåliga i mitten och tar sig dåligt om de är klena. Skott med blomknoppar är bäst att välja bort, de brukar inte ta sig särskilt bra. Ytterligare en sak att tänka på är avståndet mellan knopparna. De ska vara lagom välfördelade och varken sitta för tätt eller för långt ifrån varandra. Det är viktigt att trädet som ympriset tas ifrån är friskt. Om trädet är drabbat av någon svamp- eller virussjukdom är risken stor att sjukdomen förs över till det nya trädet, som då kommer att bli kortlivat och som dessutom riskerar att smitta andra träd i dess närhet.
Den bästa tiden att ta ympris är när moderplantan har vintrat in helt. I hela Norden är januari i regel den bästa månaden för att ta ympris, men det går att tidigarelägga insamlandet om det blir smällkallt tidigt på vintern. Då är näringsreserverna i årsskotten fortfarande höga och de har inte utsatts för alltför mycket påfrestningar i form av frost, blåst eller upprepade väderomslag. Det går att ta ympris ända fram till mars, men i de milda delarna av Norden är det bäst att hålla sig till december–januari. Jag brukar samla in ympris från mina moderplantor en lugn och inte alltför kall dag i januari, mest för att det är lätt att börja frysa i detta ganska stillastående arbete.
Så fort skotten är klippta behöver de märkas upp. Jag använder frys- eller maskeringstejp för att binda ihop buntarna, även öppningsbara buntband eller kardborreband fungerar bra. Samtidigt som jag gör det tejpar jag fast en liten namnskylt med sortnamn och datum. Lika viktigt som att märka upp kvistarna är det att förvara dem på rätt sätt tills det är dags att ympa. Grundprincipen är att ympkvistarna varken får torka ut eller bli blöta (då ruttnar de). Många lindar in kvistarna i lätt fuktigt tidnings- eller hushållspapper och lägger buntarna direkt i jordkällaren.
I kylen är det lämpligare att lägga de inlindade buntarna i en plastlåda (som inte sluter tätt för att säkerställa gasutbytet) så att de inte torkar ut och håller en något jämnare temperatur än övriga kylskåpet. Personligen använder jag mig av en metod där jag fuktar ett ark hushållspapper, kramar ut allt vatten och lindar in snittytan på varje bunt med pappret. Pappret går att ersätta med fuktig vitmossa också. Sen lägger jag bunten i en fryspåse som jag låter vara halvöppen så att gasutbytet med luften kan fortsätta. Denna metod är särskilt lämpad om du vill skicka ympris med posten och vill hålla nere vikten. Den optimala lagringstemperaturen är -2 till +4 °C. Har man en jordkällare kan ympkvistarna också läggas i en snöhög som täcks med halm för att bevara rätt temperatur.
Vid bänkympning med barrotade grundstammar är det viktigt att skölja av dem i ljummet vatten först. Det gör att sand och annat som kan skada de skärande redskapen tvättas bort. Har grundstammen ett yvigt rotsystem kan det kortas in ganska rejält. Vid ympningen försvinner ungefär 80 procent av den ovanjordiska delen av växten och det kan vara en nyttig åtgärd att återställa balansen mellan rötterna och kronan. Efter sköljning förvaras grundstammarna i en vattenfylld hink och används inom loppet av några dagar.
Ett specialfall är valnöt och hickory som behöver tvättas och beskäras redan två veckor innan ympningen. Anledningen till det är att de brukar ”blöda”, alltså läcka relativt stora mängder sav ur snittytorna när de beskärs. Om det görs ett snitt på grundstammen utan rätt förbehandling kommer det rikliga savflödet att störa sammanläkningen med ympkvisten. För att undvika detta tas grundstammarna in minst två veckor innan de ska ympas. Först tvättas de ordentligt i ljummet vatten. Pålroten kortas sedan in en liten bit, medan sidorötterna kortas in till en längd av 1–3 cm. Därefter ställs grundstammarna i en hink och rötterna täcks ordentligt med fuktigt sågspån, vitmossa, perlit eller sand och förvaras vid 24–28 °C i upp till två veckor. Jag använder en speciell värmelåda för att få till denna temperatur [Se faktaruta]. Under tiden ska det bildas sårvävnad på alla beskurna rötter, så kallad kallus. Samtidigt ska toppknoppen på grundstammen börja svälla. Om det inte sker någon kallusbildning kan grundstammen kasseras, den kommer inte att ta sig. Efter denna förbehandling ligger grundstammarna före ympriset rent vegetationsmässigt och är redo att ympas.
Oavsett vilken typ av de otaliga varianter på ympsnitt man väljer, så har den en enda uppgift: Att skapa så stor kontaktyta som möjligt mellan grundstammens och ympkvistens kambium, alltså det tunna lagret grön vävnad som finns mellan barken och veden. I kambiet finns det celler som hjälper till att läka sår (kallad parenkym). Dessa kan också växa ihop med celler från en helt annan växtindivid för att bilda en gemensam organism med en delad ledningsvävnad som efter lyckad sammanläkning kan transportera näring fram och åter.
Det finns en rad olika snitt som används för att ympa nötträd. De två enklaste är skarvymp och klyvymp. Något svårare att få till är tungympen, en variant på skarvymp, som ger mest kambiumkontakt och verkar vara ett populärt snitt. Läggymp används när grundstammen är grövre än ympriset. Dessutom finns det speciella ymptänger som gör U-, V- eller omegaformade snitt. Okulering används framför allt på kastanj, mandel och persikomandel.
När du valt rätt snitt för ändamålet är det äntligen dags att sammanfoga grundstam och ympris. Redskap som behövs för det är:
Arbetsgången för bänkympning:
Lika viktigt som att vara noga vid själva ympningen är det att ge de bänkympade träden den rätta efterbehandlingen, så att grundstam och ympkvist kan växa ihop ordentligt. Den mest avgörande faktorn för det är temperaturen. Nötträd är i det avseendet betydligt mer värmekrävande än exempelvis äppelträd som klarar att läka samman vid relativt låga temperaturer. Som tur är krävs det för de flesta arterna inget mer än att placera dem i rumstemperatur. Enklast är det att hälla vattnet ur hinken som de nyympade träden förvarats i och ersätta det med fuktig sand, blötlagd torv, fuktig vitmossa eller sågspån. Alla rötter behöver vara täckta och hinken ska stå i ett mörkt, men varmt hörn inomhus där temperaturen ligger på 20–25 °C. Sammanläkningen tar ungefär två veckor. Om luftfuktigheten är låg kan man trä en plastpåse över hinken, vilket också jämnar ut temperaturväxlingarna något. Den här enkla värmebehandlingen fungerar allra bäst för kastanj, mandel och ginkgo. Hassel, bok och ek kan ta sig fint i rumstemperatur, men föredrar egentligen samma höga temperatur som valnötsväxterna.
Om knopparna börjat spricka upp under sammanläkningen behöver träden sättas i krukor direkt och placeras i ett fönster, under växtbelysning eller i ett växthus där temperaturen inte understiger 5 °C nattetid. Annars är det bäst att lagra träden i 0–5 °C på en skyddad plats efter att den två veckor långa sammanläkningen är avslutad. Träden tas fram igen när lövsprickningen är på gång och risken för kraftig nattfrost är över. Jag planterar träden sedan i relativt stora krukor, med en volym på 7,5 liter och ställer dem på en plats där de inte kan utsättas för varken frost, för mycket blåst eller stark sol.
Ett växthus som inte löper risk att bli överhettat är en bra plats att driva upp de nya plantorna. Det är viktigt att komma ihåg att aldrig komma åt ympkvisten under hanteringen av träden. Under de första veckorna efter sammanläkningen är ympstället mycket känsligt och även den minsta mekaniska åverkan kan förstöra förbindelsen mellan grundstammen och ympkvisten för alltid. Nya skott som växer ut från grundstammen ska tas bort så fort som möjligt. Om ympkvisten producerar flera skott samtidigt är det bäst att spara ett av dem och ta bort de andra så snart det går för att se vilket som är starkast. Då lägger trädet sina begränsade resurser på rätt sak. De nya träden kan planteras tidigast samma höst som de ympades, men det är säkrare att vänta till nästföljande vår, så att de inte knäcks av vintern direkt. Då behöver de förvaras på ett säkert sätt, antingen i en jordkällare eller med krukan nedgrävd på en skyddad plats utomhus.
Växter i familjen valnötsväxter kräver en hög temperatur för att sammanläkningen mellan grundstam och ympris ska kunna ske. Även ek, bok och hassel mår bra av lite extra värme under sammanläkningen. I kommersiella sammanhang används nästan alltid värmebehandling vid bänkympning av dessa nötträd. Generellt finns det två olika skolor för värmebehandlingen. Den traditionella skolan, som fortfarande är i bruk i framför allt mellersta Europa och Östeuropa, går ut på att värma hela trädet efter ympningen. Direkt efter ympningen packas plantorna ner i trälådor och rötterna täcks med lagom fuktig torv eller sågspån. Sedan ställs de in i ett värmeskåp som håller en konstant temperatur på 32 °C och har en luftfuktighet på 80–90 procent.
Har man inget värmeskåp och tänker ympa små kvantiteter av träd går det att bygga en egen liten värmelåda för inte alltför dyra pengar [se faktaruta]. För valnötsympningarnas del är det viktigt att temperaturen under sammanläkningen inte understiger 26 °C under längre perioder. Annars skapas en perfekt miljö för den skadliga svampen Chalara thielavioides, vars mycel växer över snittytorna och omöjliggör sammanläkning. Efter tre veckors värmebehandling bör sammanläkningen vara avklarad. Överlevnadskvoten med denna metod varierar mycket, men det går inte att räkna med att mer än 40 procent av träden överlever den första växtsäsongen, även om ryska och belarusiska valnötsympare som jag varit i kontakt med menar att de brukar ha en överlevnadskvot på runt 80 procent.
Eftersom den traditionella skolan ger så pass varierande resultat utvecklades det på 1980-talet en ny metod (då avsedd för ympning av hassel på turkhassel) där endast själva ympstället värms, medan grundstammen hålls sval. Tanken med denna metod är att hålla knopparna på både grundstam och ympkvist vilande så länge den värmekrävande sammanläkningen fortlöper. På så vis kan för tidig knoppsprickning undvikas, vilket är en av de största felkällorna vid den traditionella värmebehandlingen. För att åstadkomma detta utvecklade den amerikanska växtförädlaren Harry Lagerstedt en apparat som han kallade för ”hot-callusing pipe”.
Det finns en rad olika varianter på denna apparat, men ursprungslösningen i form av ett isolerat rör fungerar bra än idag [se faktaruta]. Med hjälp av apparaten värms ympstället till 27 °C under tre veckors tid, medan rötterna ligger utanför. Barrotade plantors rötter täcks med fuktig torv, sågspån eller sand. Temperaturen i lokalen där plantorna ska läka samman bör ligga mellan 0 och 4 °C. Blir det kallare än så riskerar rötterna att ta skada, blir det varmare kan träden komma i gång i förtid. Det går att få jämnare resultat med denna metod än med den traditionella värmebehandlingen och man kan räkna med att ungefär 80 procent av ymparna tar sig. Förutsättningen är som vanligt att både ympris och grundstam är av hög kvalitet och att snitten görs på rätt sätt.
Oavsett vilken metod för värmebehandling som väljs, ska plantorna efter tre veckor lagras i 6–8°C fram till våren. De kan planteras ut när jordtemperaturen har nått 10 °C, men oftast är det en bättre idé att sätta dem i kruka först och övervintra dem minst en säsong innan de planteras ut. Jag sätter dem i stora krukor med minst 7,5 liters volym och har dem i växthus över hela säsongen. Då får de chansen att växa till sig för invintring. Under första säsongen är ympstället väldigt svagt och det är bra att binda upp det för att stabilisera det.
Hos valnöt och hickory är ympstället extra känsligt. Jag rekommenderar att skydda det lite extra de första vintrarna. Enklast är det att kratta upp en rejäl hög med löv runt stammen, så att ympstället är väl skyddat från direkt frost. Det går också att linda in det med en ”manschett” av ull eller halm.
Ska trädet stå på en väldränerad växtplats och matjordslagret är djupt kan du också plantera trädet så att ympstället hamnar ungefär 5 cm under markytan. I vanliga fall är det en dödssynd att plantera för djupt, men just valnöt och hickory verkar inte ha några problem med det, förutsatt alltså att jorden är mycket väldränerad.
Nötodlarens handbok visar att det är fullt möjligt att odla nötter nästan överallt i Norden, oavsett vilken odlingszon du befinner dig i. Boken tar upp närmare femtio olika arter av nötträd och hundratals namnsorter som är odlingsvärda i nordligt klimat.
De utförliga odlings- och skötselråden innehåller allt du behöver för att lyckas med dina plantor och förökningskapitlet ger tips på hur du kan få fler nötträd utan att bli ruinerad.
Nötodlarens handbok ger en bakgrund till hur varje typ av nöt har använts genom tiderna och hur du på bästa sätt skördar, förvarar och knäcker nötterna. Bokens omfattande receptdel bjuder på många idéer om hur nötterna kan användas i kosten.
Flera rätter har gammalt ursprung och förtjänar att återupptäckas, där hickorymjölk, valnötsmiso, ginkgokräm, inlagda gröna valnötter, ekollontofu och tallnötsgröt bara är några få exempel. Till och med du som är nötallergiker kan hitta tips på hur du kanske ändå kan njuta av några nötter.
Nötodlarens handbok utsågs till Årets encyklopediska praktverk 2022 och nominerades till Årets trädgårdsbok 2022.
Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse avsätter 272 miljoner kronor till skogsforskning vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
