Årets upplaga av den stora fågelräkningen ”Vinterfåglar Inpå Knuten” var den artonde i ordningen sedan starten 2006.
Räkningen startades som ett sätt att stimulera det fågelintresse som väcks hos många vintertid då närmare en halv miljon hushåll matar fåglar. Efter hand har den dock visat sig väl spegla förändringar i vår närmaste fågelvärld, bland annat hur flera arter utvidgat sina vinterområden norrut i takt med att klimatet förändrats. Bland dessa arter finns koltrasten, rödhaken och nötväckan som alla förekommer längre norrut i landet än när räkningen startade 2006.
Likt alla tidigare år är talgoxen den talrikaste arten på fågelmatningarna. Även blåmes (tvåa) och pilfink (trea) håller ställningarna väl. Gemensamt för dessa tre arter är att de är tåliga och att de finner sig väl tillrätta i våra samhällen och runt gårdar. Även när det gäller födovalet är de något av generalister.
Fliten påverkas av vädret
Vi kan också konstatera att årets deltagande är något mindre än de två senaste åren. En viktig anledning till det lägre deltagandet är sannolikt att det var grått och trist väder i stora delar av landet under de två viktigaste räkningsdagarna, det vill säga på lördagen och söndagen. Genom åren har vi kunnat se att viljan att medverka i räkningen delvis beror på vädret. Fint vinterväder ger ett större deltagande, medan många avstår från att medverka om det är sämre väder.
Till skillnad från tidigare har inga så kallade invasionsarter varit i rörelse i år. Med detta uttryck avses arter som vissa år är mycket talrika, medan de är fåtaliga andra år. På grund av avsaknaden av invasionsarter kommer skatan och kajan lite högre upp på listan i år än tidigare. Båda dessa arter kan sägas vara väl anpassade till skandinaviskt vinterklimat och de är dessutom så kallade kulturföljare – de finns framförallt där människor finns. I skatans fall finns den i princip enbart nära människor.
Domherren fortsätter att öka
Två små glädjeämnen detta år är domherre och grönfink. Domherren har haft en svag men stadigt uppåtgående trend i denna räkning, och i år noteras de högsta antalen hittills. Det gläder många eftersom domherren är den populäraste besökaren vid fågelmatningarna. Särskilt hannarnas röda undersida lyser upp och ger lite skimmer åt vinterdagarna. När vi som arbetar med räkningen har haft kontakt med våra rapportörer, har vi fått många exempel på den glädje några domherrar kan skänka: ”Jag hade en domherre på besök idag – oj, vad den lyste upp i gråvädret.”
Detta exempel visar också på en sak som blivit tydlig under de arton åren. Vi matar nog fåglar lika mycket för vår eget välbefinnande som för fåglarnas. Det kan betyda mycket att ha lite liv utanför fönstret under grå vinterdagar.
När det gäller grönfinken ser dess långvariga minskning ut att ha planat ut, och kanske vänts i en liten uppgång. Grönfinken drabbades för cirka femton år sedan av en sjukdom som kallas gulknopp. Den orsakas av en liten parasit som sätter sig i fåglarnas svalg och som kan drabba många olika arter. Men av någon okänd anledning har den slagit hårt mot grönfinken, medan den varit ovanlig hos andra fåglar. Sedan 2008 har det svenska grönfinksbeståndet minskat med två tredjedelar.
1 (1) Talgoxe Parus major
2 (2) Blåmes Cyanistes caeruleus
3 (4) Pilfink Passer montanus
4 (5) Domherre Pyrrhula pyrrhula
5 (7) Koltrast Turdus merula
6 (8) Skata Pica pica
7 (11) Grönfink Chloris chloris
8 (9) Gulsparv Emberiza citrinella
9 (10) Kaja Coloeus monedula
10 (12) Gråsparv Passer domesticus
Förra årets placering inom parentes.
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
