För konstnären Inga Lovén var det en självklarhet att den vackra äng som hon låtit växa upp i hennes trädgård på en liten ö
i Mälaren, skulle slås med lie på traditionellt vis. Det var från de ljuvliga ängsblommorna, fjärilarnas färgstarka vingar och humlornas surr som hon fick sin inspiration. Extra mån var hon om de mer sällsynta arterna.
Intresset för att slå med lie växer – möt ”Slåttergubben”, Janne Wester, som utbildar den som vill lära sig mer om hur man slår med lie.
I Inga Lovéns målningar finner man ofta naturalistiska inslag, i en knappt märkbar färgskala med spröda linjer där mycket överlåts till betraktarens öga. En antydning av en ängsblomma, en trädstam, snö, ett föremål eller en vegetation där bilden liksom får sin näring från ljuset.
Inga månade om mångfalden och visste hur viktig den är för pollinatörer då deras värdväxter får allt mindre utrymme. Och alla fåglar som kom för att söka föda på den äng som födde insekter som fåglar äter.
”Äng är åkers moder” var förr ett vanligt talesätt då man med lie slog och med räfsa skördade den äng som gav det livsviktiga fodret till kreaturen under vinterhalvåret. Från djuren fick man den gödsel som skulle spridas på ängar och åkrar, som ett naturligt kretslopp. Sedan kom industrialiseringen, man övergick till konstgödsel och ängarna blev allt färre.
Att slå med lie ses idag som ett gammalt hantverk och en konst på utdöende. Det är inte så svårt att lära sig som det kanske ser ut om man bara får kunskap om rätt teknik att slå. Då är det rent av både stärkande för ryggen och en bra träning.
Jan Wester, som driver företaget Slåttergubben i Östergötland, är en av de som lär ut professionell slåtter som han själv behärskar så väl. Förutom att hålla kurser, föredrag och ge rådgivning om hur man bäst kan anlägga en äng på tomten, slår och räfsar han tillsammans med sina erfarna mannar cirka 45 hektar per år för hand.
Som liten såg han sin morfar slå marken runt morföräldrarnas mjölkgård med lie och han började drömma om att bli lika duktig som honom en dag. Han minns med värme hur hans morfar gick med käpp på dagarna men hur han lade undan den, tog fram lien och började slå utan problem.
Jan brinner verkligen för biologisk mångfald där slåtter är en viktig del. Han gick själv sin första liekurs när han var tjugo år, som då anordnades av Fältbiologerna.
Den rytmiska rörelse som uppstår när man slår och det fokus och den koncentration man riktar mot liens egg, ses av många som en meditativ rörelse som ger harmoni – en sinnlig upplevelse.
Det krävs ingen skyddsutrustning, det är tyst och stör ingen granne då man slår och ingen bensin används. En lie är lättskött – rätt inställd med ett väl knackat lieblad håller den år efter år.
För att lära sig krävs heller inga förkunskaper utan bara en vanligt god fysik. Ibland kan det enligt Jan rent av vara bättre att inte ha några förkunskaper när man ska lära sig det rätta greppet. Det finns en gammal tro hos många att man ska kunna ”ha en hatt under armen” för att kunna slå bra, men det stämmer inte menar Jan.
På Slåttergubbens kurser lägger man stor vikt vid grunderna i knackning och bryning förutom att få en bra teknik. Den som inte har en egen lie får låna, men bäst är att köpa sig en egen, så det är den man lär sig att knacka, bryna och justera in alla vinklar och handtag på.
Kurserna består av både praktik och teori. Man lär sig grundläggande slåtterteknik och att hantera en lie på ett säkert sätt. Framför allt så har man det trevligt när man arbetar tillsammans med kursledare och övriga deltagare. Den som vill, och som blir tillräckligt skicklig, kan rent av få jobba med slåtter mot lön.
Slåttern infaller vanligtvis mellan mitten av juli och september. Ibland kanske man väljer att slå under frukträden tidigare, innan frukten börjat ramla ner. Det går att slå gräs som bara är någon centimeter högt lika gärna som långt gräs. Efteråt räfsar man ihop gräset som blir utmärkt att använda till täckodling.
Det finns flera olika sorters orv (lieskaft) och modellerna kan variera mellan olika regioner och länder precis som olika längder på blad. Förr i tiden var det även vanligt att man hade olika orv och blad till olika arbeten.
Den sortens lie som Slåttergubben använder är så kallad knack-lie. Den knackas en gång om dagen med en hammare, är av något mjukare stål och man slipar den inte på samma vis som man gjorde förr.
Inga Lovén däremot hade flera liar av den sort som kallas för slip-lie, med ett lieblad av hårt stål som slipas med brynen och slipstenar. På hösten lämnade hon dem hos en granne som slipade dem på en stor, roterande natursten och såg till att de var klara när våren kom. De var av gammal nordisk sort som kallas för kortorvs-lie, med ett ganska kort lieskaft och ett vinkelställt blad rakt mot orvet.
Ett av hennes lieskaft påminner dock om de gamla amerikanska och är inte ett vanligt svenskt orv. Hur det hamnade i hennes ägo vet ingen idag men lite märkligt ändå med tanke på att hon själv faktiskt från mitten av 1950-talet tillbringade nästan tio år i Boston, USA.
Två år efter att hon avslutat sina konststudier, först på Otte Skölds målarskola och senare utbildningen på Konstakademien i Stockholm fram till 1954, reste hon med lastbåt över Atlanten för att driva en biograf för avantgardistisk europeisk film. Där lärde hon känna många intressanta personer, som den amerikanske författaren Charles Olson, och blev kvar till 1965.
Förutom att måla så arbetade Inga som kulturskribent, översatte och skrev, recenserade och läste. Under längre perioder lämnade hon sin lägenhet med ateljé ™
i centrala Stockholm för att tillbringa tiden på den lilla Mälarön med en yta på bara 53 hektar.
Vår, sommar och höst rodde hon över från fastlandet med sin lilla båt, oavsett väder. Vintertid skidade hon över isen till ön.
På ön fanns ingen möjlighet att handla. I sin begränsade packning på cykeln, som stod parkerad vid bussens slutstation, fanns främst linser och torkad frukt. För övrigt levde hon på trädgårdens frukter och bär och det naturen gav. Ibland rodde någon granne och vän över med egenodlade färska grönsaker.
Varje sommar, när gräset blivit tillräckligt högt, bjöd hon ut några ungdomar till ön för att tillsammans med henne slå den vackra ängen. Efter arbetsdagens slut bjöd hon på soppa, pannkakor och en intressant pratstund. Inga var en minst sagt spännande kvinna. Berest och lärd.
Ett av hennes favoritmotiv var de blåklockor som växte på ängen. Förutom att hon betytt mycket för senare generationer som bildkonstnär så förmedlade hon även sin kunskap om att vårda en äng till de ungdomar som besökte henne.
Många av oss har en fin kulturmark, som kan bli en perfekt äng, utan att veta om det. Genom att låta gräset få växa upp och se vad som finns och vad marken innehåller kan vi upptäckta oändligt många olika växtarter och insekter. Och olika blommor kommer sedan att visa sig år från år.
Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse avsätter 272 miljoner kronor till skogsforskning vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
