De är alla zonalpelargoner, men kan delas upp i nio undergrupper: nejlikblommande pelargoner, stjärnpelargoner, rosenknoppspelargoner, tulpanblommande pelargoner, äggskalspelargoner, brokbladiga pelargoner, fågeläggspelargoner, kaktusblommande pelargoner och fingerpelargoner. Här berättar Anna-Maria Eriksdotter som är speciellt med varje grupp.
Ursprunget är okänt och det är oklart om uppkomsten beror på en mutation. De första sorterna utvecklades i Australien på 1950-talet. De kom till Sverige först ett decennium senare och här är de fortfarande ganska ovanliga. På 2000-talet lyckades man korsa fram stjärnpelargoner med både två- och trefärgade blad.
Kronbladen är flikiga och ger ett stjärnlikt utseende. De två översta kronbladen är oftast smalare och det är vanligt med vridna, fransiga eller flikiga kronblad. Bladen är femflikiga och påminner till viss del om lönnlöv.
Namnet kommer av att kronbladen är tandade och liknar en nejlikas. De är kraftigväxande och kan lätt bli gängliga om de inte toppas.
Sorten utvecklades i slutet av 1800-talet och som namnet antyder så liknar varje ”blomma i blomman” en rosenknopp. Kronbladen sluter så tätt att de sällan öppnar sig helt. Ofta är baksidan på kronbladen ljusare än insidan.
1966 började man odla de första tulpanblommande pelargonerna i USA. Till Sverige kom de först på 1980-talet.
Kronbladen är enkla och lätt slutna, vilket ger blommorna sitt karakteristiska utseende. Bladen är lite saftigare än hos de flesta andra pelargoner, har en oregelbunden form och är lätt tandade i kanterna. Kraftigväxande.
Kronbladen har prickar och streck i avvikande färg. I början av 1900-talet var de omåttligt populära och det fanns många olika sorter. Efterhand försvann de från marknaden men dök upp igen i slutet på 1970-talet då en engelsman hittade ett exemplar i en italiensk trädgård. Han fick med en planta till England och ett förädlingsarbete inleddes som gett upphov till en mängd nya äggskalspelargoner.
I det viktorianska England var de brokbladiga pelargonerna mycket populära och flera av de gamla sorterna finns fortfarande kvar än i dag. Gruppen med brokbladiga pelargoner är stor och mycket varierad. Det finns både tvåfärgade- (bicolor) och trefärgade (tricolor) blad.
Färgförändringen beror på en defekt i bladen. Inget blad är det andra likt. Det händer att en del av de brokbladiga bladen återfår sin gröna färg, då tar de friska cellerna i bladet överhand. Även det omvända kan ske, ett skott blir helt vitt. Det saknar klorofyll och kan inte leva utan moderplantan. Det är alltså meningslöst att försöka odla helt vitbladiga pelargoner.
Finns det gult eller gulgröna nyanser i bladet betecknas plantan som ”gyllenbladig” (golden-leaf) och om den gula tonen saknas kallas den ”silver” (silver-leaved).
Det finns brokbladiga varianter i alla de olika grupperna.
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
