En av våra folkkäraste perenner, men, ändå ganska anonym, är plymspirean, Aruncus dioicus. Aruncus betyder getabocksskägg.
Den finns överallt, men är så vanlig att man nästan inte tänker på den. Spirean bara finns där, man tar den för given.
Det är en vacker, härdig och därmed viktig perenn, som faktiskt borde användas mer, fast kanske på lite nya kreativa sätt.
Det vanliga är att vi ser plymspirean användas som en örtartad solitärbuske. I många trädgårdar har dessa plantor stått i generationer, sedan plymspirean började odlas i svenska trädgårdar under andra hälften av 1800-talet. Att den förblivit vid alla dessa gårdar och varje år levererat en treveckors blomstershow är ingen dålig bedrift och utgör förstås grunden till dess popularitet. Knappast någon annan perenn, möjligen med undantag av pioner, är lika pålitlig och långlivad.
Har lätt att trivas i olika miljöer
Att odla plymspirea är nästan som att odla potatis – det krävs ingen större finess för att få den att trivas. Den växer snällt på alla jordar som inte är alltför torra. Den överlever dock också på torr och mager mark även om den trivs bäst på något fuktiga platser i halvskugga där också blomningen blir lite långvarigare.
Blomningen gynnas av sol. Full sol går bra om jorden är fuktighetshållande, det vill säga lerhaltig.
På bondgårdarna passade plymspirean fint då den frodades utan någon nämnvärd skötsel. Den kunde inskränka sig till att man klippte ned fjolårets torra pinnar vid vårstädningen. Sedan kom den upp och växte sig stor och frodig – utan att säcka ihop, utan att kräva stöd – och blommade ståtligt lagom till midsommar, som väl även då var den tid på sommaren då man kunde tillåta sig att njuta en stund i trädgården eller på gårdstunet. Vårbruket och allt det arbete som förknippades därmed och stressen var då över. Snart skulle slåttern börja.
På lite finare gårdar, där man hade vissa ambitioner med trädgården, anlade man ofta något som kallades grottor. Det här var förstås allmogens förenklade version av de förnämliga, ofta mosaikklädda ”grottorna” som man kunde se på finare slottsanläggningar och som väl hörde romantiken till. Jag har bara sett en trädgårdsgrotta, men principen var att likt en berså skapa ett avskilt rum i trädgården. Man anlade helt enkelt en cirkelrund jordvall, kanske en knapp meter hög, med en öppning för ingång, och på slänterna lade man stenar och planterade blommor. Exakt hur plymspirean kommer in i sammanhanget är lite oklart, men enligt Marie Hanssons bok ”Perenner” så planterades plymspireor ofta i anslutning till sådana grottor. Man kunde ju tänka sig att plantera dem på toppen av jordvallen för att få en slags berså av det hela, men då blir det nog bara på utsidan man kan ha några andra blommor. På insidan får det kanske bli ormbunkar istället.
Plymspirean är alltså användbar som häck, om man tolererar att den inte finns där under våren. Snart nog växer den upp och den frodiga grönskan pryder absolut sin plats även innan blommorna kommer. En sådan häck lämpar sig ju utmärkt på platser där man måste dumpa snö under vintern. Även kyrkogårdar borde överväga häckar av kraftiga perenner, istället för häckar som ska klippas minst två gånger per år. Mindre jobb och större prydnadsvärde.
Det är som solitär i gräsmattan som plymspirean ändå har funnit sitt största användningsområde. Den blommar ju otroligt rikligt när den får full sol och fyller också ut ordentligt. Man kan därför se den även i större parkanläggningar.
Populär på koloniområden
Även på koloniområden är den oerhört populär. Den hör till de växter som man delar med sig av och som utgör en stomme på många lotter. Man kan gissa att många plantor är släkt med varandra. Längs en gata kan det vara samma klon man ser.
Plymspirean, som ju inte är en riktig spirea även om de är rätt nära släkt (bägge tillhör rossläktet och ligger nära till exempel älggräs) är tvåbyggare och har alltså skilda han- och honplantor. Hanplantorna har alltså bara hanblommor på sina plymer och vice versa. Normalt borde det alltså finnas lika många av varje, men oftast föredrar man nog hanplantorna eftersom de har mera fluff och ser skirare ut.
Själva blomman är inte mer än fem milimeter. När ståndarna börjar bli övermogna så går den gulvita tonen över i mer beige och bruna toner. Till sist blir det riktigt brunt.
I det sammanhanget kan jag nämna ett tips jag fick av en kolonist: klipper man bort plymerna direkt när de börjar blomma över så kommer det nya, mindre blomställningar i bladvecken. Jag har själv inte sett det, men det fungerar ju på många andra perenner. Fast man måste nog vara kvick i vändningarna och inte låta dem blomma över helt.
Hanplantan är mer fluffig
Honexemplaren känner man igen på en vitare färg och avsaknaden av den stora fluffigheten som hanplantorna har.
Åtminstone är detta vad jag kommit fram till. Det är möjligt att det också skiljer i blomningstid mellan olika kloner, så att en sen hanplanta kan se ut som en honplanta innan den slår ut. Jag är osäker därvidlag.
Det finns säkert en hel del variationer om man letar lite över världen. Plymspirean har en riktigt stor utbredning: Europa, bort mot östra Sibirien och sedan hela östra USA över Appalacherna ned till Georgia. Den ska även finns på västkusten i Oregon och Kalifornien. Dessutom finns det en närstående art/underart i Kina. Med denna enorma utbredning så måste det finns en viss variation i blomningstid.
”Besvärande fröspridning”
Det finns de som menar att fröspridningen kan vara besvärande om han- och honplantor står bredvid varandra. Enklaste lösningen på det problemet är väl att ta bort alla honplantor, eller hanplantor, om man inte har en granne med sådana.
Det som är konstigt här är ju att hanplantorna förefaller överblommade medan honplantorna just har börjat öppna sina blommor. Förmodligen finns det en rätt stor variation och kanske anlag har blandats från olika hörn i världen i våra trädgårdar.
Jag hittade också honplantor där frukter och frön håller på att bildas. Det som är märkligt här är ju att man ser rester av ståndare vilket alltså inte borde finnas eftersom plymspirean anses vara monoik – ha skilda han- och honplantor.
Det är inte så enkelt, även om det är huvudregeln. I en gammal lärobok i botanik kan man läsa: ”in Spiraea aruncus (plymspireans gamla vetenskapliga namn) some plants bear only pseudo-hermafrodite female flowers, others only pseudo-hermafrodite males, others only hermafrodite flowers and yet others bear both hermaphrodite and pseudo-hermafrodite males. We thus see that the matter may become very complex.”
Skenbart tvåkönade blommor
Jo, jag tackar och håller med. Det här skulle betyda att det kan förekomma plantor med skenbart tvåkönade blommor, men där ena könet reducerats till sterila rudiment av bägge kön och även äkta tvåkönade blommor. Huvudregeln får väl ändå anses vara att plymspirean är skildkönad eller dioik som man säger inom botaniken när han- respektive honblommor produceras på skilda individer.
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
