Vad är en ängsväxt?
Många kanske tänker på de berömda blommorna i refrängen av Evert Taubes Sjösala vals; gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol (styvmorsviol). Ett annat sätt att beskriva en typisk ängsväxt är att den är perenn och lågväxande. Ibland säger man att ängsväxten ”duckar undan lien eller mulen”, vilket alltså innebär att den har blad nära marken som gör att den snabbt kan växa tillbaka efter att ha blivit avslagen eller uppäten. Ängens växter klarar också näringsfattiga förhållanden utmärkt. Däremot blir de utkonkurrerade av snabbväxande arter där marken är kväverik.
Blommande växter anpassade till öppna gräsmarker dök inte upp med bonden utan har funnits länge i Europa. Innan den senaste istiden hölls delar av marken öppen av stora betande djur som visenter, vildhästar, jättehjortar och uroxar. Dessa skapade många ljusa växtplatser genom återkommande ”störning” i form av tramp och bete.
När människor sedan började slå av och samla in foder från gräsmarker kunde många växter flytta in på ängen och överleva trots att de stora djuren dog ut. I Sverige började odlingslandskapet formas för ett par tusen år sedan. Starten tros vara ett kallare klimat som ledde till att djuren behövde både skydd och mat om vintrarna.
Men många växter har också hittat till ängen från andra växtplatser i landskapet; såväl soliga hällmarker (till exempel kattfot) stränder (ängsvädd) som kärr- och myrkanter (blodrot och ormrot). Ängen är en av de mest artrika miljöer vi har i Sverige. På en ruta som är en gånger en meter kan det finnas 60 olika växtarter.
Människan har haft en stor del i att ängsväxterna så pass snabbt har kunnat sprida sig till nya platser. Mängder av hö fraktades tidigare runt i landskapet när hästar var det primära transportmedlet. Här och där föll mogna fröer av.
Idag har de allra flesta ängarna blivit ersatta av plöjda, gödslade och sådda vallar. De kvarvarande ängarna är små och ligger utspridda i landskapet. När ängsväxterna blir färre minskar samtidigt de vilda pollinatörer som är knutna till växterna. De mest sällsynta och hotade vilda pollinatörerna i Sverige är faktiskt helt beroende av ängsväxter. För att gynna vilda pollinatörer är det därför bra att sköta även andra typer av mark på ett sätt som gör att ängsväxter kan trivas.
Otippade miljöer som deponier, stationsområden och golfbanor har faktiskt seglat upp som möjliga livlinor för många växter och pollinatörer. (Även om vissa delar av en golfbana klipps extremt kort kan uppemot en tredjedel av banan bestå av ”ruff” där man eftersträvar en mer högvuxen men samtidigt gles vegetation).
Om du vill så ut ängsväxter i din trädgård är det allra bäst att samla frö från omgivningen. När du samlar lokalt frö bibehålls nämligen den genetiska mångfalden, det vill säga anpassningar till kyla, torka eller andra lokala förhållanden.
Utländska fröblandningar som ofta heter något i stil med ”ängsblommor” innehåller däremot ofta arter och varianter som inte växer naturligt i Sverige och som många vilda pollinatörer tyvärr inte är anpassade till.
Arter som är tätt knutna till en viss växt har ofta växten i sitt artnamn. Både småfibblebiet och storfibblebiet samlar enbart pollen från fibblor. Ibland kan man rent av få reda på både vilken växt och vilken miljö en pollinatör är knuten till.
Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse avsätter 272 miljoner kronor till skogsforskning vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
