Med den brist på fiskfria småvatten som råder i landskapet idag så kan även en större trädgårdsdamm ha stor betydelse för groddjuren i ett område. Om den dessutom ligger mitt emellan andra groddjursdammar kan den ha en viktig funktion i att underlätta för groddjuren att sprida sig mellan dem och därmed motverka inavel.
Massor finns att läsa om hur man rent praktiskt anlägger en damm och ämnet är lite för stort för att rymmas i denna artikel. Det finns dock några saker att tänka på om man vill att dammen ska vara till så stor nytta för groddjuren som möjligt.
För det första ska den vara fiskfri. Med undantag för vanlig padda, vars yngel är giftiga och därför oftast får vara ifred, så missgynnas alla svenska groddjursarter av att det finns fisk i lekvattnen. Hur mycket skada fiskarna gör beror på många faktorer, exempelvis storleken på vattnet, hur mycket växtlighet och andra gömställen som finns, fisktäthet och vilken groddjursart det rör sig om. Under rätt förhållanden kan vissa av arterna klara att samexistera med fisk, om än i lägre antal, men i en så begränsad vattenvolym som en trädgårdsdamm fungerar det inte i längden.
För det andra ska vattnet vara så varmt som möjligt. Ynglets utveckling går snabbare ju varmare vattnet är och ju tidigare de ombildas till färdiga grodor, ju mer hinner de äta upp sig inför den första vinterdvalan. För att åstadkomma detta bör man skapa ett så bra lokalklimat runt dammen som möjligt, med maximal solinstrålning och gärna vindskydd åt så många håll som möjligt (utan att de skuggar). Även växtligheten i dammen påverkar givetvis. Tät flytbladsvegetation eller skuggande vass är till exempel inte lämpligt. Längs norra kanten av dammen, där solinstrålningen är som högst, bör vattnet vara långgrunt. Det grunda vattnet där kommer under soliga dagar ha en temperatur som är avsevärt högre än de djupare partierna och dit kan ynglen söka sig för att bli varma.
