Oavsett storlek på odling har du allt att vinna på en genomtänkt växtföljd. Att byta plats på grödorna som odlas har nämligen många fördelar. Förutom att förebygga sjukdomar och problem med skadegörare kan en välplanerad växtföljd även hjälpa till med näringsförsörjning, att förbättra jordstruktur och hålla ogräset i schack.
Bildgoogla växtföljd och du får mängder av träffar, bilder på grödor av olika slag och pilar som går medurs ibland och moturs ibland –- ganska förvirrande vid en första anblick. Innebörden är helt enkelt att växterna som odlas byter plats varje år. Ofta rekommenderas en fyraårig växtföljd för trädgårdslandet hemma och då utgår råden främst från växternas näringsbehov: kålen och vitlöken är hungriga medan potatisen har mer modesta krav, den blir rent av bättre av att växa i en mindre näringsrik jord.
En vanligare variant i professionella odlingar, både småskalig grönsaksodling och ekologisk odling i större skala, är att utgå från växtfamiljer och därmed få en längre växtföljd, ofta minst sex år. Fokus ligger kanske främst på att undvika sjukdomar och skadegörare men det finns ytterligare fördelar som växtföljden för med sig.
Den biologiska mångfalden är grunden till fungerande ekosystem. Många olika djur, växter, svampar och insekter behövs, både över och under jordytan. De bidrar alla på olika sätt, var för sig eller i samarbete med varandra och kan på så vis hantera förändringar och återställa eventuell obalans. När naturen får välja växer inte morötterna för sig, kålen för sig och löken i en egen grupp på ett annat ställe. Nu finns det i ärlighetens namn inte så många platser där det växer just vilda morötter, men poängen är att mångfald är nyckelordet för ett naturligt ekosystem utan mänsklig inblandning. I naturen finns också en succession som gör att komplexiteten ökar med tiden, i takt med att fleråriga örter och vedartade växter etableras.
Att odla samma sak på samma plats, år efter år, kan ge skadedjur och jordburna sjukdomar onödigt lätt att få fäste. Skörden riskerar att bli mindre och få sämre kvalitet, även om det beroende på jordens ursprungsläge kan dröja länge innan det märks.
Genom att byta växtplats i våra odlingar kan vi i någon mån kompensera de raka radernas effektivitet.
Vad påverkar växtföljden?
I en mindre pallkrageodling är det kanske inte avgörande i vilken ordning grönsakerna odlas så länge de byter plats med varandra men i det lite större trädgårdslandet kan flera andra faktorer ha betydelse. Förutom att grönsakerna vi odlar har olika näringsbehov lämnar de även näring till efterföljande gröda i form av skörderester, och påverkar jordens struktur med sitt växtsätt, det som på fackspråk brukar kallas förfruktsvärde.
Föreställ er majs och sallat som två ytterligheter. Den näringskrävande majsen lämnar mer näring kvar till nästa års gröda i form av skörderester, både ovan och under jord. Majsens stora rotsystem hämtar näring djupt ner i jorden och gör den tillgänglig för växter med grundare rötter och förbättrar samtidigt strukturen i jorden.
Förfrukt och växtföljdens ordning
En bra förfrukt konkurrerar ut ogräs, lämnar mycket skörderester, har ett stort rotsystem som luckrar jorden och för upp näring från djupare jordlager.
Allra bäst förfrukt är gröngödsling med stor andel baljväxter. Grönsaker med bra förfruktsvärde är till exempel vitkål, blomkål, purjolök och rotselleri. Gurka är medelmåttig medan rödbeta sallat och dill är exempel på dålig förfrukt på grund av små rotsystem och lite skörderester.
Andra faktorer att ta med i beräkningen är om grönsakerna samarbetar med mykorrhiza. Morötter och lökväxter hör till de mest mykorrhiza-gynnade grönsakerna och eftersom kål inte utvecklar mykorrhiza är den ingen bra förfrukt i det fallet.
Näring
Genom att skörda och äta upp de grönsaker vi odlar förlorar jorden en del av näringen. Men medan vissa växter förbrukar mycket näring och behöver en välgödslad jord, kan andra fixa sin själv. Kvävefixerande baljväxter som ärter, bönor och vissa gröngödslingsväxter hämtar kväve från luften med hjälp av bakterier och lagrar det i sina rötter. Det omvandlade kvävet blir tillgängligt både för växten själv och nästa gröda som odlas på samma plats, förutsatt att rötter och andra växtrester får vara kvar i jorden efter skörd.
I en växtföljd behöver det vara balans mellan närande och tärande grödor. En variation mellan baljväxter som tillför kväve och grönsaker som förbrukar kväve är viktig. En intressant jämförelse kan vara tumregeln för ekologiska gårdar med odling i stor skala som säger att minst 40 procent av växtföljden bör vara baljväxter (källa:”Ekologisk växtodling”, 2004, Jordbruksverket).
När inte samma gröda odlas på en plats år från år utan istället byter plats kan näringen som finns kvar i jorden tas omhand mer effektivt. Näringsförrådet i jorden utnyttjas bäst genom att odla olika växter med olika rotsystem och näringsbehov. Det sker naturligt i en samodling av olika växter men kan även utnyttjas i en växtföljd. Växter med djupa rötter som till exempel kål (korsblommiga växter) hämtar upp näring och gör den tillgänglig för efterföljande grödor.
Jordstruktur och mullhalt
Mängden rot- och skörderester varierar mycket mellan olika grödor, vilket även påverkar det som odlas kommande år. Grödor med kraftiga och djupa rötter, till exempel majs och kål, påverkar både struktur och mullhalt positivt. De luckrar jorden, vilket är extra värdefullt i tung lera där det annars kan vara svårt att odla morötter med bra resultat. De tillför också mycket organiskt material, både skörderester och rotrester. Det kanske kan vara frestande att ta bort alla rester av det som odlats för att det ska se rent och ordentligt ut – tänk istället på det som värdefull mat till livet i jorden och näring för kommande grödor. Att lämna rötterna i jorden och direktkompostera på plats i odlingen sparar både jobb och bättrar på mullhalten. Täck gärna med ett lager halm eller hö så blir det dessutom snyggt.
Tvärtom blir det när vi odlar växter på ett sätt där jorden bearbetas mycket, till exempel när potatis kupas på ett traditionellt sätt, vilket istället bryter ner mullen i jorden.
Sjukdomar
Skadegörare och sjukdomar som är specialiserade på en växt eller växtfamilj kan ofta inte överleva utan sin värdväxt. Att odla samma sak år efter år på samma plats riskerar att förvärra ett angrepp. I ett naturligt ekosystem har skadegörare dessutom ofta flera olika fiender. En bra strategi är därför att sträva efter mångfald i odlingen och med jämna mellanrum svälta ut skadegörarna genom att rotera det som odlas mellan odlingsplatserna.
Den kanske värsta, och många odlares oro, är klumprotssjuka som går på kål och andra korsblommiga växter. Sjukdomen orsakas av en jordbunden organism vars sporer kan överleva i jorden upp till 17 år. För att förebygga finns olika rekommendationer men i regel innebär de en växtföljd på minst sex år. Under denna tid kan det vara bra att även vara observant på ogräs som tillhör samma familj som till exempel åkersenap, lomme och penningört.
Ett annat exempel är morotsflugan vars larver äter på morötterna och lämnar efter sig oaptitliga bruna gångar. Morotsflugan lägger ägg i jorden intill morötterna och när äggen kläcks har larverna nära till maten. Sista generationen övervintrar sedan som puppa en bit ner i jorden, redo att börja om nästa vår igen. Larverna kan angripa alla växter inom familjen flockblommiga växter. Vanligast är angrepp på morot men även palsternacka, blad- och rotselleri, persilja, fänkål och koriander kan angripas. Genom att istället odla grönsaker från en annan växtfamilj året efter och flytta morötterna till en ny växtplats kan uppförökning av beståndet undvikas (det rekommenderade avståndet på 500 meter från föregående års växtplats är däremot svårt att följa för de flesta av oss).
Andra grönsaker som drabbas av jordburna sjukdomar med rekommendation att byta växtplats är gurkväxter och lök. För gurkväxter är problem med svampangrepp som mjöldagg, brunfläcksjuka och gurkbladmögel vanligt. Lök kan drabbas av svampangrepp men även av lökflugan där larvernas angrepp gör att löken vissnar och ruttnar. Flugan lägger ägg på lökens blad eller på jorden nära plantan och likt morotsflugan förpuppas sista generationen larver och övervintrar i jorden.
Potatisbladmögel är ytterligare ett exempel på en så kallad växtföljdssjukdom. Den orsakas av en svamp som även angriper tomat och aubergine, som tillhör samma växtfamilj som potatis. Sporerna sprids med vinden och kan även överleva som vilsporer i marken.
Gynna mikrolivet i jorden
Mykorrhiza finns naturligt i jorden men behöver växter för att utvecklas, de gynnas av organiskt material och en grävfri odling. Samarbete mellan svamp och växt ger fördelar för båda parter. Rötter i jorden betyder mat till mikroliv och mykorrhizan blir en slags förlängning av rötterna så att växten får tillgång till vatten och näring som den inte hade fått på egen hand. Som tidigare nämnts gynnas vissa grönsaker särskilt, som till exempel lök och morötter, medan kålväxter inte samarbetar alls med mykorrhiza vilket har betydelse för ordningen i växtföljden.
Historiskt perspektiv
I Sverige drevs utvecklingen av ett ökande foderbehov. I Bergslagen, där transporter för järnbruket krävde mycket foder till hästarna, bedrevs redan i början på 1700-talet en slags växelbruk, så kallat koppelbruk. Nya marker togs i bruk för odling, röjdes och gödslades kraftigt för att odla spannmål i tre år. Sedan fick självsått gräs växa i åtta till tio år innan marken plöjdes, gödslades och låg i träda ytterligare ett år innan det började om med ny spannmålsodling.
Under 1700-talets senare hälft blev nya åkerbruksmetoder kända. Odling av sådda foderväxter började ersätta bruket av flerårig träda med självsått gräs. Detta växelbruk där foderväxter var en del av åkerns växtföljd tillämpades på 1800-talets början framförallt i delar av England och de skotska lågländerna samt i Nederländerna och Flandern.
Från 1804 finns dokumentation från hushållningssällskapen som talar om vikten av att införa ett vettigt växelbruk med olika grödor. Runt 1850 var växelbruket etablerat på de flesta stora jordbruk i större delen av landet.
Industrialiseringen av jordbruket på 1950-talet med konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel medförde en tillbakagång av växelbruket eftersom det inte längre ansågs behövas. Några årtionden senare kom jordbrukspolitiken allt mer att styra användning av träda och därmed växtföljden, först nationellt från mitten av 80-talet och senare som en följd av medlemskap i EU. Bland annat genom regler och bidrag för träda påverkas fortfarande jordbrukets växtföljd av politiska styrmedel.
Numera är användning av en medveten växtföljd självklar inom all ekologisk odling men även inom konventionellt jordbruk är rekommendationen från Jordbruksverket att använda sig av växtföljden som ett sätt att förebygga problem med ogräs och skadegörare.
Växtföljdens längd
Som nämndes inledningsvis kan en växtföljd se ut på olika sätt, vara olika lång och indelad efter olika kriterier. Här finns inga enkla svar, men ett gäng frågor kan hjälpa oss på traven, läs mer i faktarutan på sidan 21. Det finns nog sisådär tusen olika sätt att anpassa växtföljden efter förutsättningarna för platsen och odlaren.
Den variant som oftast rekommenderas för trädgårdsland hemma är fyraårig och utgår främst efter växternas näringsbehov. Upplägget innebär tre år med grödor som kräver gödsling i olika stor omfattning och ett år med grödor som tillför näring genom kvävefixering. Växterna brukar då indelas i följande grupper:
De byter plats varje år och är tillbaka på samma plats efter fyra år.
I praktiken kan denna uppdelning bli lite svår utrymmesmässigt. Tänk dig en liten odling med fyra pallkragar, en för varje grupp. Alla som någon gång odlat grönsaker ur grupp 1 inser snabbt att det blir ganska trångt – de flesta i den gruppen är väldigt utrymmeskrävande.
Ett sätt att lösa utrymmesproblemet kan vara att utesluta vissa grödor – det kanske ändå inte är någon i hushållet som äter pumpa och squash? Ett annat sätt skulle kunna vara att utöka odlingen med ytterligare ett par pallkragar och då är odlingen helt plötsligt uppdelad i sex delar vilket innebär att det blir lättare att även ta hänsyn till växtfamilj.
För när utgångspunkten för växtföljden istället är växtfamilj blir den ofta sex år eller mer.
Växtföljd baserat på växtfamilj
De vanligaste grönsakerna vi odlar finns inom nio växtfamiljer (se tabellen intill). Några av familjerna drabbas oftare av sjukdomar och skadegörare som behöver en värdväxt från samma familj för att kunna överleva och föröka sig. Av den anledningen bör de hanteras separat så att jorden får vila innan växter ur samma familj odlas på samma plats igen.
Grödor som är bra att vara extra noga med växtföljden är kål, morötter och lök. Bland potatisväxterna är det lite omvänd situation; tomat kan smittas av potatisbladmögel och bör därför få en växtplats så långt från potatisen som möjligt. Som tur är finns det växtfamiljer som inte är lika hårt drabbade av sjukdomar och därmed kan blandas lite mer fritt. Amarantväxter och korgblommiga växter passar bra till samplanteringar och kan även användas för att hinna odla flera grödor efter varandra under samma säsong.
Kålen styr hos HemmaJord
HemmaJord är en småskalig grönsaksodling utanför Kungsbacka som drivs av Pernilla Alexandersson.
För Pernilla är det kålen och risk för klumprotsjuka som styr. Målsättningen var en sjuårig växtföljd som i praktiken blev till sex år – att lägga pussel med grödornas olika växtplatser i Excel är en sak, att få det att fungera i odlingens verklighet en annan.
Det som odlas är indelat i fem olika grupper utifrån vilken växtfamilj de tillhör och den sjätte gruppen är gröngödsling. Växtplatsen för de olika grupperna roteras år från år och sjunde året är de tillbaka där de startade.
Korsblommiga och flockblommiga är de grupper som tar störst plats, de sätter ytan för hur stort varje skifte behöver vara. Lökväxterna som odlas fyller också upp ett helt skifte medan ärtväxter, gurkväxter och gräsväxter samsas om ett skifte. Mållväxter som till exempel spenat, rödbetor och mangold får växa bland med sallat (korgblommig)
Växtföljden i växthuset
Att få till en bra växtföljd i ett växthus där huvudgrödan är tomater kan vara lite klurigare. Potatis finns inte med i växtföljden på HemmaJord eftersom den tillhör samma familj som tomat och därmed drabbas av samma sjukdomar. Potatis odlas istället i en egen växtföljd på annan plats, minst 300 meter bort för att inte riskera att potatisbladmögel sprider sig till tomaterna i växthuset.
Tomaterna behöver egentligen också en växtföljd eftersom de kan drabbas av korkrot om de växer i samma jord under många år. I växthuset odlas därför en tredjedel gurka, vilket innebär att vart tredje år får jorden vila från tomaterna. Dessutom odlas mellangrödor som avlöser tomat och gurka under de kalla årstiderna. Spenat, vinterportlak, pak choi och rädisor får då växa i bäddarna och se till att det finns levande rötter i jorden hela året. Kanske kan det också hjälpa till att hålla jorden frisk.
Varannan vecka vattnas tomaterna med fermenterad EM (effektiva mikroorganismer vilket även används till bokashi). Tanken är att gynna mikrolivet i jorden, en god jordhälsa ger bra förutsättning för friska plantor och god skörd av näringstäta grönsaker.
Bitarna i växtföljdspusslet
Att få ihop växtföljden i praktiken i en odling som dessutom behöver kunna skötas på ett rationellt sätt är inte det lättaste. På HemmaJord tillämpas grävfri odling (ofta kallad NoDig). På vintern täcks jorden för att mikrolivet ska må bra, att jorden ska hålla rätt fuktighet, behålla näringen på ett bättre sätt och inte läcka ut i vattendrag. I första hand eftersträvas levande rötter i jorden, det kan till exempel vara höstsådd råg eller någon övervintrande grönsak, till exempel grönkål eller vintersallat. I andra hand täcks bäddarna med halm, hö eller annat organiskt material och i sista hand plast. Just plasten påverkar växtföljden ganska mycket eftersom den läggs på i stora sjok. Flera bäddar täcks av samma plast och om plasten till exempel täcker sex bäddar så fungerar det ganska dåligt om vårens första gröda ska sättas ut i den mittersta.
Hur grönsakerna täcks och skyddas under växtsäsongen kan även ha betydelse för nästa års gröda. Sallat är ett sådant exempel. Pernilla berättar att harkrankslarver under flera år varit besvärliga och orsakat att många plantor dött. Harkranken lägger ägg i jorden, larverna övervintrar och på våren äter de rötterna på de späda sallatsplantorna. Morötterna har i år växt under nät som skydd för morotsflugan och det innebär ju att inte heller harkranken kommer in och kan lägga ägg. Så med hjälp av växtföljden kommer förhoppningsvis angreppen minska även på nästa års gröda.
Utvecklingstid spelar in
Grödornas utvecklingstid har betydelse för planeringen. Tidig skörd av en gröda ger utrymme för att hinna odla ytterligare en på samma odlingsplats medan sen skörd kan påverka nästa års planering. För vissa grönsaker är det direktsådd som gäller, andra försås och sätts ut som småplantor. Till exempel kan grönkålen som står kvar i landet över vintern skördas fram till maj och därefter ersättas med sallad i pluggplantor. På samma sätt behöver nästa års planering vara klar när vitlöken sätts på hösten eller om höstråg ska sås för att det inte ska krocka eller komma på fel plats.
Hur du tar hand om skörderester kan vara en annan pusselbit. I en mindre odling hemma spelar det ju inte så stor roll men på en odling som är 1500 kvadratmeter har det stor betydelse med avståndet. Genom att inom kålfältet välja placering av den kål som ger mest skörderester närmast morötterna finns täckmaterialet nära till hands. Efter att de tidiga morötterna skördats någon gång i juli kan bäddarna enkelt täckas av skörderester från huvudkål och spetskål så att inte jorden ligger bar.
Den fantastiska honungsörten
Gröngödsel är ungefär som det låter – grön, växande gödsel. Växter som används för att förbättra jordens struktur, öka mullhalt och tillföra näring genom kvävefixering. På HemmaJord eftersträvas två omgångar gröngödsling i växtföljden varje år. Den första för att öka mullhalt genom grönmassa, till exempel honungsört, och den andra någon kvävefixerare, till exempel luddvicker, som sås på sensommaren och får växa över vintern.
I praktiken har dock denna kombination visat sig innebära en lite svår avvägning mellan olika fördelar eftersom första omgången behöver slås när de blommar och gör som bäst nytta för pollinerare. För att binda så mycket kol som möjligt i marken bör gröngödslingen slås precis före blomning, för när växten börjar blomma minskar tillväxten och därmed även kolinlagringen. Så för maximal effekt på mullhalt ska den slås innan blomning, men genom att låta den gå i blom uppnås ytterligare ett värde, att locka insekter till odlingen. Honungsört är nämligen en av de bästa dragväxterna för bin, rika både på nektar och pollen. Tips för den egna odlingen hemma kan vara att låta blommorna stå kvar i kanterna och slå av resten.
Dessutom gör den nytta en gång till när den får stå kvar och blomma och sätta frö eftersom bäddarna framåt hösten är täckta med självsådd honungsört. Även om den inte hinner växa sig stor täcker den jorden och binder lite kol så länge vintern inte blir alltför sträng, den tål nämligen flera minusgrader.
· De nio vanligaste växtfamiljerna · Så jobbar olika odlare med växtföljder
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
