Roten lever, men ympen är död. Tyvärr är det en alltför vanlig syn att ympade valnötsträd fryser tillbaka i vårt klimat. Utanför odlingszon I och II har jag bara sett en handfull ympade träd som har klarat sig i längden. Problemet är att själva ympstället är den svaga länken, även om både grundstammen och ympkvisten har god härdighet.
En vanlig och helt korrekt rekommendation är därför att satsa på fröförökade plantor i de högre odlingszonerna. De är lätta att föröka och kan dras upp i stora antal för att underlätta selektionsarbetet. Nackdelen är förstås att moderplantans önskvärda egenskaper inte nödvändigtvis ärvs vidare till nästa generation.
Vill du ändå satsa på ympade plantor finns det två sätt att öka chanserna att de klarar sig. Det ena går ut på att odla plantorna i krukor tills de är minst meterhöga. Då har ympstället läkt över bättre än hos yngre plantor, barken är tjockare och rotsystemet kraftigare. Dessutom befinner sig toppskottet då så pass högt över marken att det i regel inte knäcks av de sista frostnätterna, eftersom det då blir minusgrader framför allt i luftskikten närmast marken. Denna metod kräver årliga omskolningar och en bra plats att övervintra växterna på. Det andra sättet innebär att plantera trädet så pass djupt att ympstället är täckt med minst 5 cm jord. Att plantera träd för djupt är egentligen rena dödssynden, men den här metoden är den vanligaste i Belarus och fungerar där bevisligen utmärkt. Konstigt nog verkar ympkvisten bara utveckla egna rötter i undantagsfall. Bra dränering på växtplatsen är en förutsättning att denna metod ska fungera.
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
