Buskmagnolian är en väldigt vacker buske som för en lite undanskymd tillvaro i trädgården, och det tycks den trivas bra med. Men man får inte glömma bort den ändå, för den har mycket vackert att komma med, hela säsongen. Och den doftar dessutom underbart. Att veta att de fanns på jorden redan på dinosauriernas tid gör det extra roligt att ha dem hemma i trädgården …
Släktet Magnolia omfattar cirka åttio arter som oftast är mindre träd eller stora buskar. De kommer från Himalayas sluttningar, Östasien och några från Nordamerika. En del av dessa är städsegröna, men här i Sverige odlas enbart lövfällande arter och sorter. Just buskmagnolian, Magnolia sieboldii, stammar ursprungligen från Japan och Korea där den trivs särskilt bra i vulkaniska buskmarker. Magnoliorna är ett mycket gammalt släkte som fanns innan bina. Blommorna utvecklades därför för att pollineras av skalbaggar. Man har funnit fossila lämningar av magnolia som är 20 miljoner år gamla.
Uppkallad efter växtsamlare
Magnolia är uppkallad efter Pierre Magnol (1638–1715), som var en fransk läkare och botanist. Han var professor i botanik i Montpellier, och även prefekt för den Botaniska trädgården där.
Namnet sieboldii har den fått från den tyske växtsamlaren Philipp Franz von Siebold (1796–1866) som i början och mitten av 1800-talet samlade växter framför allt i Japan.
Jag har hört att den också kallas Tehusmagnolia, men vet inte säkert var det namnet kommer ifrån. På engelska heter den Oyama Magnolia eller Siebold’s Magnolia.
Buskmagnolian är Nordkoreas nationalväxt, och där kallas den Mongnan (목란 ; 木蘭).
Perfekt woodlandväxt
Buskmagnolian blir en relativt låg men ganska bred buske med lite spretigt och gracilt växtsätt. Den blir sällan högre än två–tre meter. Den trivs bäst i jord som är både fuktighetshållande men ändå väldränerad.
Vinterfukt är största anledningen till att magnoliorna dör. Däremot behöver de mycket vatten sommartid, så är det en torr sommar måste de stödvattnas. Jorden bör vara näringsrik men kemiskt sur, fast min magnolia står i vanlig trädgårdsjord och det går alldeles utmärkt det med. Kanske för att den också står ganska skyddat i vandrande skugga – perfekta förhållanden för en buskmagnolia. Rotsystemet är ytligt och rötterna är kraftiga och känsliga, så man ska vara försiktig med att gräva precis runt sin magnolia. Någon beskärning är sällan nödvändig men vill man hålla efter den i storlek går det bra att putsa försiktigt med sekatören flera gånger under växtsäsongen. Mer omfattande beskärskningar bör undvikas men om det ändå är nödvändigt rekommenderas att göra det under augusti–september. Buskmagnolian är en perfekt woodlandväxt, som bör vårplanteras. Det är en av de härdigaste magnoliaarterna. Den klarar sig vanligtvis till zon 3–4 (med riktigt bra skyddat läge även i zon 5), och växer faktiskt så långt norrut som i Arboretum Mustila i Finland!
Buskmagnolian är mycket vinterhärdig, men den är känslig för vårfrost. Blommorna får fula bruna fläckar och i värsta fall kan alla blad ramla av! De kommer igen, men busken kommer då att blomma ganska dåligt under sommaren.
Nickande blommor
Bladen är brett elliptiska, 9–15 cm långa och 4–9 cm breda och tunna. Ovansidan är friskt grön medan undersidan är blådaggig med vita och bruna hår. På hösten får bladen en vackert gul färg. Blommorna kommer samtidigt med bladen. De är rent vita och mycket väldoftande, klot- till skålformade, 7–10 cm i diameter med röda ståndare. Tyvärr nickar de gärna, så man får ofta krypa in under busken om man vill njuta av blommans vackra insida.
Det är dock ingen överdådig blomning som på övriga magnolior, utan den nöjer sig med att ha ett fåtal blommor igång hela säsongen.
Magnolior vill ha god näringstillgång, även om de inte ska gödslas efter midsommar för att hinna avmogna i tid och slippa vinterskador. Använd gärna mulch som både ger fukt och näring, men också isolerar mot kraftig vinterkyla. Särskilt viktigt för yngre plantor vars rötter är mycket känsligare för låga temperaturer än stam, grenar och kottar.
Fröförökning med stratifiering
Frukterna är väldigt vackra. De kommer i september och ser ut som stora röda kottar.
Sedan spricker de upp och visar knallorange bär.
Det går bra att föröka buskmagnolian med frö även om det tar lång tid, ibland flera år. Det är viktigt att de sås färska, låt dem alltså inte ligga och torka. Magnolians frön är svarta men det skyddande orangeröda höljet (bäret) innehåller groningshämmande ämnen så det måste skalas bort. Enklast görs detta genom att sticka nageln i höljet och dra bort det. Sedan behöver fröna sköljas försiktigt i ljummet vatten. Fröna kräver också stratifiering, det vill säga kylbehandling, för att kunna gro. Lägg dem i lätt fuktad vermiculit, torv eller rhododendronjord, placera i en zippåse och sedan in i kylen där de får ligga några månader. Lufta dem lite ibland. Titta till dem då och då så inte något frö har börjat mögla. Då måste man ta ut alla fröerna igen, tvätta av dem noga och börja om med ny torv.
När man tagit ut dem ur kylen får påsen ligga i rumstemperatur ytterligare några månader. Då är det viktigt att fröna får luft genom en liten springa i påsen, och att de inte torkar ut.
Gror ibland efter flera år
Efter cirka tre månader är stratifieringsprocessen färdig och det är dags att ta ut och så fröerna i kruka. Ställ dem gärna på ett varmt underlag som en varm fönsterbänk eller på en värmematta. Det är mycket viktigt att frösådderna aldrig torkar ut.
När fröna börjat gro i sin påse måste de planteras om i lucker såjord direkt. Häll ut alltihop på såbädden och täck mycket tunt med jord och sätt sedan plast över.
Skulle fröna inte gro på några månader kan det vara nödvändigt att upprepa proceduren med stratifiering. Det är inte helt ovanligt att några frön vill gå igenom två eller fler vintrar innan de är redo att gro.
Det går också bra att så dem utomhus från början så de får uppleva riktig vinter. De sås då ganska ytligt i jorden utomhus på hösten, helst i kallbänk.
När de små plantorna börjat växa till sig är det viktigt att skydda dem mot frost.
Det går också bra att ta sticklingar som tas i juni–juli. Även avläggare är en möjlig förökningsmetod.
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
