Under alla de tolv åren med fågelräkningen Vinterfåglar Inpå Knuten har talgoxen varit den talrikaste arten på våra fågelmatningar. Den är dessutom inte bara talrikast, det är också den som finns på allra flest matningar. Mellan 97 och 98 procent av alla rapporter har med talgoxen. Men så är också talgoxen en mycket anpassningsbar fågel som finner sig väl tillrätta i människans närhet. Den trivs i villaområden och vid annan bebyggelse förutsatt att det finns holkar eller andra håligheter att bygga bo i. Den finns även i andra miljöer, men tätheterna är störst nära bebyggelse.
Blåmesen kan sägas vara ett mycket gott exempel på uttrycket ”liten men naggande god”. Den är inte stor, men den är en tuffing. Vid fågelmatningar förmår den ofta jaga bort även större fåglar. Blåmesen är också en art som har expanderat ganska markant i Sverige under senare årtionden. Den har under denna tid spridit sig norrut i landet och även in mot fjällvärlden. Denna ökning har också inneburit att den under senare år lagt beslag på andraplatsen i denna fågelräkning. Blåmesen är en populär fågel – när det härom året röstades om en svensk nationalfågel, kom blåmesen på tredje plats.
Till skillnad från sin släkting gråsparven har pilfinken ökat i antal och även spridit sig norrut i Sverige under de senaste årtiondena. Den är härdig och klarar av att övervintra i så gott som hela landet. Under de tolv år som denna fågelräkning pågått har den alltid tillhört toppskiktet. I sydligaste Sverige (Skåne och Halland) är den rent av den allra talrikaste gästen vid fågelmatningarna. Pilfinken hör också till de fåglar som, ofta utan att vi är medvetna om det, förmår skapa lite vårkänsla på senvintern: Mot slutet av vintern stiger pilfinkarnas tjatter från häckar och buskage.
Vi matar fåglar minst lika mycket för vår egen skull som för fåglarnas. Det är domherren ett bevis på. Den förmår som få andra saker liva upp en grå vinterdag, något som vi fått många bevis på från lyckliga räknare genom åren. Domherren har på senare år haft en ökande trend som häckfågel i landet, men i söder har den blivit fåtaligare vi fågelmatningarna. Detta är med stor sannolikhet en följd av mildare vintrar utan snötäcke. Längre norrut tävlar domherren med talgoxen om att vara den allra talrikaste besökaren på fågelmatningarna där den främst äter solrosfrön och hampfrön.
Årets upplaga av Vinterfåglar Inpå Knuten gick i sidensvansens tecken. Denna vackra fågel var en riktig ”bubblare” på listan och avancerade från 19:e plats 2016 till 5:e plats i år. Ökningen kan kopplas till ett kraftigt inflöde österifrån i höstas. Sidensvansen är en invasionsfågel som är beroende av rönnbär. Den gångna hösten var det ont om rönnbär i den ryska tajgan, och det fick sidensvansarna att söka sig västerut i stora skaror. Ovanligt många blev sedan kvar hos oss långt in på vintern. När bären började tryta även här, sökte de sig in i trädgårdarna för att äta äpplen.
Var skulle skatorna ha hållit hus om det inte fanns människor i Sverige? Det kan man fråga sig eftersom skatan hos oss är helt knuten till bebyggelse. Å andra sidan kan det räcka med en enskild gård långt ute på landet för att skator ska etablera sig. I topplistan som baseras på det totala antalet fåglar brukar skatan hamna på nedre halvan, men ser vi istället till vilka fåglar som finns på flest matningar är skatan trea (efter talgoxe och blåmes). Skatan uppträder oftast parvis (det lokala paret stannar året runt), medan flera av de övriga fåglarna kommer till matningarna i flock.
Kajan har under alla år huserat i den nedre delen av ”tio-i-topp-listan”. Den finns sommartid i hela Sverige, men vintertid är den fåtalig i norra halvan av landet. I årets räkning noterades den exempelvis endast på 15 av närmare 500 matningar i Norrbotten. I söder kan den däremot komma i flockar till fågelmatningarna, och i dessa flockar uppträder den i regel parvis. Så är också kajan en av de fåglar som normalt lever i livslånga förhållanden. Ett par, som en gång fattat tycke för varandra, håller ofta ihop så länge de lever. Som andra kråkfåglar är kajan allätare och äter det mesta.
Grönfinken har under de tolv åren rasat i topplistan samtidigt som det svenska beståndet mer än halverats. Orsaken är en sjukdom som grasserat i denna form i Sverige sedan 2008. Sjukdomen kallas gulknopp och orsakas av en mikroorganism som sätter sig i svalget på fåglarna. Sjukdomen kan drabba många olika fågelarter, men det är grönfinken som drabbats särklassigt hårdast. Varför drabbas då grönfinkarna så hårt? En teori är att det mesta av smittspridningen sker där det växer vresrosor. Grönfinken är mycket förtjust i de frön som finns inne i vresrosornas nypon, och flera fåglar kan sitta och äta ur samma nypon. Det ger möjlighet för parasiter att flytta från näbb till näbb.
Koltrasten har under senare år utökat sitt vinterområde norrut. När vi startade Vinterfåglar Inpå Knuten 2006 kunde man räkna med att finna koltrastar vintertid upp till trakten runt Sundsvall. Tolv år senare förekommer den vintertid upp till Västerbottens kustland och lokalt även i Norrbotten. När det gäller trastar måste det poängteras att förekomsten vintertid kraftigt påverkas av tillgången på rönnbär och annan naturlig föda ute i naturen. Koltrasten nådde en mycket markant topp i januari 2010. Just den vintern hade mängder av trastar stannat kvar i landet eftersom det fanns ovanligt stora mängder bär kvar i naturen. Vid fågelmatningarna äter koltrastarna i första hand bär och frukt.
Gråsiskan är en av de allra minsta fåglarna vid matningarna. Den hör sommartid framför allt hemma i fjällbjörkskogarna och stannar ofta långt norrut om det finns gott om föda i naturen. Det händer dock vissa år att även södra Sverige invaderas av gråsiskor vintertid. Denna art är en så kallad invasionsfågel som är mycket beroende av en viss föda i naturen (i gråsiskans fall främst björkfrö). När denna föda slår fel, tvingas stora mängder fåglar utvandra, och då söker de sig också i större omfattning än annars till fågelmatningar. I gråsiskans fall såg vi sådana invasioner både 2007 och 2009 samt i viss mån 2017, då den blev den tionde talrikaste fågeln enligt rapporterna.
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
