Årets stora fågelräkning ”Vinterfåglar Inpå Knuten” genomfördes som vanligt sista helgen i januari. Cirka 17 000 svenska hushåll deltog, vilket är klart färre än förra året. Bortfallet av rapportörer berodde till stor del på att det milda vädret i södra Sverige innebar färre fåglar på matningarna – och med få fåglar att rapportera, minskade folks benägenhet att medverka.
Trots denna minskning är 17 000 rapporter spridda över hela landet ett mycket användbart material som det går att dra många intressanta slutsatser från. Först och främst kan vi konstatera att det även bland de insända rapporterna märks att det var färre fåglar på matningarna i år än normalt. De genomsnittliga antalen, räknat per rapport, för de olika arterna minskade för de allra flesta. Ett exempel är talgoxen som minskade från i snitt nästan 8 individer per rapport till drygt 6.
Gråsiska starkt framåt
En art som gick mot strömmen och ökade jämfört med förra året var gråsiskan. Gråsiskan var årets verkliga ”bubblare”, för att använda en term som är vanlig i topplistor. Den placerade sig på tredje plats, efter talgoxe och blåmes men före pilfink. Förra året kom den långt ner på listan.
Bakom denna klättring ligger det faktum att gråsiskan är en så kallad invasionsfågel. Den är vintertid mycket beroende av en viss typ av föda. Om denna föda slår fel, måste fåglarna söka sig till nya marker. I gråsiskans fall är björkfrö basföda vintertid. Finns det gott om björkfrö, klarar gråsiskan att tillbringa vintern långt norrut. Den har en, för småfåglar, ovanligt tät fjäderdräkt, och riktigt kalla nätter kan den krypa ner i snön som i en bivack.
Att döma av återfynd av ringmärkta gråsiskor, kan årets invasion ha sitt ursprung långt borta. Vid jultid kontrollerades nämligen en gråsiska av ringmärkare på Skagen i Danmark. Den var märkt i nordöstra Kina!
Gulsparven rasar i listan
Talgoxe, blåmes och pilfink toppar som vanligt listan över de talrikaste fåglarna. Men jämför vi med ”maratontabellen” ser vi att två arter rasat nedåt. Det är grönfinken och gulsparven som båda minskat markant i antal. I grönfinkens fall beror det på en sjukdom. Vad som orsakar gulsparvens tillbakagång vet vi inte även om det finns misstankar om att den missgynnas av det moderna, högintensiva jordbruket. Tillbakagången är nämligen större i typiska jordbrukslän än i övriga delar av landet.
Det stora materialet gör det även möjligt att se andra lokala skillnader. Bland annat visar det att domherren är den talrikaste arten i Jämtland. Där besöktes 81 procent av alla matningar av domherre. På motsvarande vis kan vi se att rödhaken vintertid är en sydsvensk specialitet. I Halland hade 71 procent av matningarna en rödhake.
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
