Citizen Science är ett begrepp på modet. Det handlar om att ta allmänheten till hjälp för att få fram stora material. Vinterfåglar Inpå Knuten kan ses som ett bra exempel. Evenemanget engagerar många människor (fler än 20 000 personer i år) och dessa är spridda över hela landet. Tar man allmänheten till hjälp, är det ofrånkomligt att det blir en del fel (vissa arter är förvisso svåra att skilja åt). Men när det gäller de stora dragen, exempelvis det genomsnittliga antalet av en viss art vid fågelmatningarna, är resultatet av Vinterfåglar Inpå Knuten absolut något vi kan ta fasta på.

Vad har vi då lärt oss efter tolv år med denna fågelräkning? Bortsett från att det blivit en massmedial succé, ser vi till exempel att de arter som ständigt toppar antalslistorna är mycket stabila. Under samtliga år har talgoxe, blåmes och pilfink legat i topp. Talgoxen har varit talrikast alla år, medan ordningen mellan de båda andra varierat. Men det som framför allt slår en är att variationen mellan åren är så liten. En slutsats vi kan dra av detta är att alla tre arterna är mycket väl anpassade att tillbringa vintern i vårt klimat och att det inte spelar någon större roll om vintern är kall eller mild – de håller stånd ändå.

Men det finns också arter där kurvan inte varit stabil under de elva åren. De tydligaste exemplen är grönfink och gulsparv, båda arter som likt de föregående borde klara vintern i Sverige bra. Men i båda fallen pekar kurvorna tydligt utför.

Ännu en art som haft en nedåtgående trend är gråsparven, men denna nedgång har inte varit lika brant som de båda övrigas. Å andra sidan har den pågått länge (i drygt femtio år) och omfattar hela Nordeuropa. Men möjligen kan vi nu se ett trendbrott – de tre senaste åren har antalet gråsparvar åter ökat, även om den i år hamnade precis utanför topplistan på elfte plats.

Naturligtvis finns det också flera arter som ökat under perioden, men dessa ökningar märks främst i de södra delarna av landet. Det gäller framför allt fåglar som traditionellt knappast betraktats som övervintrare men som till följd av mildare vintrar börjat stanna kvar i landet. Två exempel är rödhake och ringduva. Enstaka rödhakar har på senare tid faktiskt klarat vintern vid fågelbord så långt norrut som i norra Västerbotten!

Utvecklingen är ännu tydligare för nötväckan. Den har under samma tid förskjutit sin utbredning (året om) norrut på ett närmast remarkabelt sätt. Fram till slutet av 1900-talet gick nordgränsen ungefär vid Dalälven (den så kallade naturliga norrlandsgränsen, Limes Norrlandicus), men idag finns det nötväckor ända upp till Norrbottens kustland, och den har även spridit sig inåt landet. Orsakerna till denna expansion är inte fullt klarlagda, men förmodligen spelar såväl klimatförändringar som ökad fågelmatning in.

Ännu en sak som framgår tydligt i statistiken från Vinterfåglar Inpå Knuten är att vinterutbredningen skiljer sig kraftigt åt för flera fågelarter. Den kanske mest populära vinterfågeln av alla, domherren, har en tydligt nordlig tyngdpunkt under vintern. Medan det i genomsnitt endast ses några få domherrar på fågelmatningarna i Sydsverige, handlar det om i snitt ett tiotal i Norrland. Allra talrikast är domherren år efter år i Jämtland, där genomsnittet närmar sig tolv individer per matning.

Ett liknande mönster ser vi de flesta år även hos gråsiskan: Medan genomsnittet i södra Sverige normalt knappast kommer upp i en individ per matning, handlar det i norra halvan av landet (från Medelpad och norrut) om i snitt tio gråsiskor per matning.

Raka motsatsen till den nordliga tyngdpunkten hos domherre och gråsiska finner vi bland annat hos ringduva och rödhake. Även om båda arterna tenderar att övervintra allt längre norrut i landet, är det fortfarande enbart i södra Sverige som man kan räkna med att hitta dem vid fågelmatningar vintertid. Särskilt tydligt är detta i de sydligaste kustlänen Skåne, Blekinge och Halland, där nästan varje matning hyser sin rödhake.

Det är dock nästan alltid bara en individ eftersom rödhaken hör till de få svenska arter som etablerar ett vinterrevir. En rödhake som hittat en bra trädgård för vintern, försvarar denna mot artfränder och jagar aktivt bort andra rödhakar. Detta revirhävd­ande är också orsaken till att rödhakar ofta sjunger tidigt på vintermorgnar, medan det fortfarande är mörkt, och även när det är  flera minusgrader. Med sin sång talar rödhaken om för andra rödhakar att området är upptaget. Skulle man någon gång få se två rödhakar vid en matning, är de i regel i luven på varandra.

En lite speciell variant av lokalt höga tätheter finner vi på Gotland, där både koltrasten och svartmesen är betydligt talrikare än i andra delar av landet. I svartmesens fall är detta lätt att förklara eftersom denna vår minsta mes på Gotland saknar konkurrens från entita, talltita och tofsmes. De sistnämnda finns helt enkelt inte på ön, vilket gett svartmesen möjlighet att även lägga beslag på en del av deras nischer i naturen.

För koltrasten är förklaringen inte lika enkel, men det finns gott om murgröna på ön – och koltrasten äter gärna av murgrömnasns frukter.

Överallt på Gotland är det också förhållandevis nära till en strand med öppet hav, och det har visat sig att öns koltrastar ofta lämnar trädgårdarna när det kommer en köldknäpp. De flyger då till närmaste strand där de letar mat i uppspolade tångbankar.

Vinterfåglar Inpå Knuten har väckt ett djupare fågelintresse hos många, och tack vare det stora antalet rapportörer kommer vi att en få ökad kunskap om vinterfåglarnas vanor och utbredning.

Sveriges Ornitologiska förening ingår nu i internationella Birdlife

Sveriges Ornitologiska Förening har numera tilläggsnamnet BirdLife Sverige. Föreningen är den svenska grenen av ett världsomspännande partnerskap med medlemsorganisationer i drygt 120 länder. Eftersom fåglarna inte känner några gränser under sina flyttningsresor inom och mellan världsdelar, måste även arbetet med fågelskydd vara internationellt.

BirdLife International är världens största medlemsbaserade organisation för naturvård. Den svenska grenen har drygt 16 000 medlemmar och har vuxit ganska kraftigt under 2000-talet. Samtidigt har medlemskåren förändrats. Under slutet av 1900-talet var fågelskådande en typiskt manlig syssla. Kvinnorna utgjorde endast någon ynka procent av medlemmarna. Idag är det annorlunda – nästan hälften av de nytillkomna medlemmarna är kvinnor, och fågelskådandet har inte längre samma prägel av nördighet som för några årtionden sedan.

BirdLife Sverige kan sägas vila på tre ben: fågelintresse, fågelskydd och fågelforskning. En betydelsefull del i fågelforskningen är Ottenby fågelstation som föreningen äger och driver sedan 70 år.

Förutom riksföreningen finns regionala (oftast länsvisa) föreningar samt lokala klubbar över hela landet. Dessa anordnar utflykter, inneträffar och fågelkurser. Utflykterna, eller exkursionerna som man oftast säger i dessa sammanhang, går framför allt till närliggande områden men även till fågelmetropoler som södra Öland och Falsterbo eller till fina områden i fjällvärlden. Det anordnas också fågelresor utomlands. Kursverksamheten är bred och spänner från nybörjar-cirklar till fördjupande kurser om exempelvis rovfåglar, ugglor eller vadarfåglar.