Den gamla ångbåten Storskär tuffar fram genom Saxarfjärden. Trängseln på Strömkajen i Stockholm känns redan långt borta. Sista biten till Fåglarö glider vi fram över det lugna vattnet. Nu blir det härligt att stiga i land på den lummiga skärgårdsön.

Jarle Stedje möter upp vid ångbåtsbryggan. Han har lovat att visa sin naturpräglade äppelträdgård som han kämpat med och utvecklat i över fyrtio år. Det som tidigare bara var skog och kala klippor har med idoga ansträngningar omvandlats till ett grönskande äppelparadis. Idag njuter han frukterna av sitt arbete. Långt mer än hundra olika sorter faktiskt!

Jarle tar mig med upp på grus­stigen inåt ön och snart sluter sig grönskan omkring oss med slånbärsbuskage, knotiga ekar och härlig fågelsång.

– Fram tills 50-talet fanns en bondgård här på ön, berättar Jarle. Sedan styckades ägorna upp för semestrande stockholmare.

Då ångbåtarna började lägga till vid bryggan blev det lätt att ta sig hit. Den nya semesterlagstiftningen gav tid att snickra ihop sina egna sommardrömmar och på 60-talet var nybyggarverksamheten stor. Idag ligger hundratals små stugor inbäddade i skärgårdsgrönskan.

En skog av fruktträd

Alla på ön vet var äppelträdgården ligger, trots att det varken är särskilt lätt att hitta den anspråkslösa entrén eller ens få syn på Jarles sommarhus nerifrån stigen. En liten fruktäng med ett femtiotal träd i rader avslöjar när man är framme. Även om det oftast är så fruktträd planteras är det något som känns annorlunda här. Träden är satta så tätt tillsammans att de med åren utvecklats till en tjock skog av ranka och gängliga kronor.

En liten försynt stig letar sig in under grenvalven. Den slingrar sig sedan vidare upp i en ekbacke med frodig örnbräken under de vida trädkronorna. På ömse sidor dyker nya fruktträd upp och sedan svänger stigen in mellan ett högt fågelbärsträd och ett litet bredkronigt Sylviaäpple. För att lättare ta sig över en brantare passage mellan klipporna har Jarle anlitat en vän på ön för att bygga en trappa.

Svårt med skottkärra på ön

– Han är gammal träslöjdslärare och hittar på finurliga lösningar. Eftersom det alltid var så besvärligt att få upp en fulllastad skottkärra byggde han helt enkelt en spång att rulla den på. Med infällda trappsteg och räcke vid sidan. Spången ligger inklämd mellan klipporna, och trädstammarna står alldeles inpå stigen. De överhängande kronorna är klippta precis så att vi kommer under utan att böja oss.

Hälleberget tar vid uppe på krönet och nu skymtar huset bakom höga tallar och uppstammade enbuskar. Dovt grönlaserat faller det diskret in i skogens färgskala. Jarle berättar att han ville att stugan skulle harmonisera med naturtomtens karaktär.

Det var 1973 som han köpte en av de sista tomterna på Fåglarö. Den låg inne i skogen mitt på ön. Det mesta var berg men träden reste sig höga från de små sänkorna och skrevorna.

– När vi kom hit fanns det gamla tallar och ekar på tomten, säger Jarle. Det var mycket enbuskar, en del gran, och så björk och asp. Någon jord fanns knappt och de stora berghällarna var bara täckta av mossor och lavar.

Tomten kändes inte helt rätt från början. För att förbättra platsen satte Jarle i gång med att fälla granar och gamla björkar.

Hans första tanke var att köpa ett standar­di­­serat typhus att uppföra men han fick sedan hjälp av en byggkunnig vän att planera sommarhuset efter familjens behov. Allt material och verktyg för husbygget var man tvungna att bära upp till tomten och eftersom den bara bestod av bergsbackar fanns inget annat att göra än att sätta huset i en sluttning, på pelare! De valde ut platsen högst upp och placerade huset för mesta möjliga solinstrålning. För att skaffa goda och lättillgängliga vistelseytor utom­hus byggde man till upphöjda träaltaner längs långsidorna, såsom loftgångar. I norr ligger huset inne i skogen. I söder ansluter trädäcket till den stora varma berghäll som är Fåglarös högsta punkt. Från den höga träaltanen blev det som att vistas uppe i de vilsamt svajande trädkronorna mitt bland alla kvittrande fåglar och chippande ekorrar. Ibland kunde de få syn på rävar eller rådjur som strök förbi nedanför terrasserna.

Uppvuxen på handelsträdgård

När allt stod färdigt 1975 kändes det trivsamt med naturtomten, men några fruktträd ville Jarle också ha. I liten sänka sydväst om huset där det bildats lite jord från multnande löv kunde det kanske fungera. Han röjde bort befintlig vegetation, grävde bort rötter och stenar och planterade istället dit några ungträd han fått tag på i plantskolan, vanliga sorter som Aroma, Kim, Opal och Stora klarbär. Stenarna han grävt fram samlade han ihop, för kanske kunde de användas till något …

Han märkte snart att det var avkopplande att hålla på med sina fruktträd, att gräva, plantera och sköta om. Trädgårdsarbetet blev en behagfull omväxling till ett stressigt yrkesliv. Han började tänka tillbaka på barndomen vid Sognefjorden i väst­ra Norge under 40-talet. Det var många som sysslade med fruktodling i trakten och själv växte han upp på sina föräldrars handelsträdgård. Jorden där var stenig och det milda klimatet med Golfströmmen och de sydvända backarna ner mot fjorden innebar goda förutsättningar för fruktodling. Som barn fick han ofta hjälpa till i arbetet, och framför allt i sin morfars fruktodling.

– Det var roligt att arbeta tillsammans med honom. Han producerade kvalitetsfrukt till försäljning, och äpplena växte på höga fullkroniga träd. Det var särskilt mycket Gravensteiner och när vi skulle plocka ner frukten hade vi gamla riktigt långa trästegar, minns Jarle. Min morfar arbetade ständigt och oförtrutet. Det var åtskilligt jobb att förbättra odlingarna, med gödsel och kompostjord. Eftersom det regnar mycket vid Sognefjorden gällde det att bygga upp stabila terrasser av sten så att jorden inte sköljdes bort.

Tog vara på naturtomtens kvaliteter

Nu hade Jarle fått klart för sig vad de uppgrävda stenarna skulle användas till! Med barndomserfarenheterna i huvudet började han stapla upp stenarna till stödmurar på de platser där han tänkte sig kunna skapa nya fruktträdsplanteringar. Han grävde fram mer sten och inhandlade ny jord att fylla upp med. Efter några år hade berghällen söder om huset förvandlats till en grönskande fruktbacke. Jarle märkte att det blev fint, de odlade träden ihop med de vilda. Äppelblommen framhävdes vackert mot bakgrunden av mörkgröna enar och tallar. De uppväxande fruktträdens djupa lövgrönska skapade nya kvaliteter ihop med en annars murrig färgskala från klippor, lavar och mattor av torkade tallbarr.

– Det är många som har naturtomter i Norge, berättar Jarle. Utifrån den här platsens förutsättningar var det liksom givet att behålla naturkaraktären.

När de första fruktplanteringarna visade sig lyckosamma sporrade det honom att sätta fler. Jarles naturuppskattning och det växande fruktodlingsintresset stakade tidigt ut trädgårdens framtid. Temat skulle visa sig bli en lyckosam kombination.

Efter fyrtio års mödosamt arbete är trädgården idag särdeles trivsam och vacker, enhetlig i sina övergripande drag, men synnerligen variationsrik i det lilla. Det finns många små mysiga trädgårdsrum som formas av klippväggar, trädstammar och överhängande kronor i olika kombinationer. Från vissa punkter ges en god översikt av helheten och från andra döljs nästa trädgårdspassage bakom grenar och lövverk så att nyfikenheten att fortsätta vidare tar överhanden.

Grönskande lövtunnel

När vi kommer fram till sommarhuset upplevs det som ganska stort nerifrån stigen. Det är bara för att den upphöjda byggnaden har panel hela vägen till backen. För att ta oss upp till de stora altanerna fortsätter vi vidare runt knuten där skogen tätnar, och det gäller att se vart man sätter sina fötter. Den smala stigen letar sig upp mellan den upphöjda uteplatsen i västläge och en brant. I backen växer vinbär och hallon tillsammans med sparade gamla enbuskar. Mot altanen har Jarle planterat päron och äpplen vars gängliga stammar letat sig upp över räckena. Kronorna har utbild­ats först där uppe och genom att klippa och binda ner grenarna har Jarle format en grönskande tunnel som omsluter loftgången. Det blir trivsamt ombonat och ger samtidigt utblickar här och var genom lövverken. Vid matplatsen dignar grenarna av tunga Moltkepäron.

– Jag har alltid tyckt att växtligheten är viktigare än havsutsikten. Dessutom är det härligt att bara kunna gå ut på altanen och plocka till sig ett solvarmt Alice direkt från grenen. Min morfar älskade grönskan och spaljerade fruktträd mot husväggarna. Kanske kommer det därifrån. Jag tycker det är fint att plantera träden tätt inpå huset så att byggnad och natur blir som en enhet.

Klippor lagrar solvärme

En annan finess han tagit upp från barndomens fruktodlingar är att plantera direkt mot klippväggarna. Stenen lagrar solvärme och skyddar mot blåst. Det goda mikroklimatet gör att sena sorter hinner utvecklas och bli söta. 

Överlag har Jarle tänkt mycket på trädens placering – och inte enbart utifrån att få en så stor skörd som möjligt. Minst lika viktigt är att trädgården blir vacker och härlig att vistas i. Till exempel har han ofta planterat med tanken att kronorna ska välva sig över trappor och stigar, eller att två träd arrangeras så att de bildar en port. Det är sådana idéer som ligger bakom de många intima och mysiga trädgårdsrummen. Eftersom det genomgående är samma typer av träd överallt skänker detta ett särskilt lugn åt trädgården. Variationen ligger istället i den omväxlingsrika klipptopografin och hur träden placerats. Dessutom är mångfalden bland de olika fruktsorterna ovanligt stor. Idag har Jarle nästan hundra olika äppelsorter, ett drygt dussin päron och ytterligare några plommon och körsbär. I takt med att han lärde sig allt mer om fruktodling ökade nyfikenheten på sorter han inte tidigare smakat. Med tiden blev själva samlandet en drivkraft i sig.

Namnskyltar i trä

– Varje år har jag planterat 3–4 stycken nya träd. Jag blev bekant med föreståndaren för en plantskola i närheten där jag bor. Han ringde alltid så fort de fick in sorter
utanför det vanliga sortimentet – ofta var det leveranser från Danmark eller Tyskland. En del träd har jag köpt i Norge, och andra på Irland där jag har vänner. Sedan jag gick med i Sveriges pomologiska sällskap har jag även kunnat köpa en del ovanliga sorter från andra medlemmar. För att hålla reda på alla fruktsorterna har jag tillverkat små namnskyltar i trä som jag hänger upp bland grenarna.

På höstarna är det alltid mycket arbete med att ta hand om äpplena. I sommarstugans bottenplan har Jarle byggt till en liten äppelkällare där han kan lagra skörden i lådor.

– Förvaringsrummet är uppvärmt till 4°C vintern igenom så att jag kan spara frukten länge. Jag äter alltid mycket äpplen! Vanligtvis 5–6 stycken varje dag och det är egentligen bara från vårkanten fram tills att sommaräpplena mognar i trädgården som jag behöver köpa i affären. De första Transparente Blanche-äpplena är alltid efterlängtade och smakar ljuvligt! Till favoriterna hör söta och aromatiska höstäpplen med ett löst och saftigt kött. Oranie kommer i september, och senare är det Maglemer och Signe Tillisch som smakar allra bäst. Även det fastare Åkerö-äpplet är jag väldigt förtjust i, säger Jarle.

Blygsam tillväxt

Det har alltid varit med stor möda han har utvidgat odlingarna. Den knappa jordmånen och den låga årsnederbörden på inte mer än 400–500 mm regn har inneburit väldigt snäva ramar att utgå ifrån. Tillväxten har alltid varit mycket blygsam. I synnerhet som Jarle genomgående svagväxande grundstammar för sina planteringar.

– Så fort det varit en längre period med regn märks det på trädens tillväxt. I början underskattade jag nederbördsmängden här ute i skärgården, men egentligen har det också varit behändigt att träden inte blivit så stora.

Sork och rådjur har också utgjort hinder för utvecklingen av planteringarna. För att de unga träden inte ska förstöras av betande och fejande rådjur har Jarle därför varit tvungen att skydda dem med hönsnät.

Ringbarkade asp

Vid ett par tillfällen har han genomfört större röjningar bland naturtomtens befintliga och uppväxande vegetation och mindre röjningsarbeten gör han vartannat år. Björkarna tar för mycket vatten från äppelträden och granarna skuggar kraftigt. Mest är det tall och enbuskar som han bevarat. Från början fanns även asp, men eftersom de ofta skjuter tätt med rotskott såg Jarle till att svälta ut dem genom ringbarkning.

Efter gallringarna har det varit omfattande arbeten att bearbeta den tunna och näringsfattiga skogsjorden. Först har han grävt och brutit upp sten och rötter med järnspett och spade. Genom åren har han hunnit slita ut femtio sågblad bara på röjning av rötter! De framgrävda stenarna har han använt till stödmurar vilka möjliggjort djupare och mer vattenhållande växtbäddar. Dessa har fyllts upp med den befintliga jorden med tillsättning av både egentillverkad kompost och inköpta jordblandningar. Vartannat år eller ibland varje år har Jarle beställt fyratusen liter jord som transporterats ut till ön med flatbottnad båt av en lokal fraktare. Komposten har han skapat av de björk- och eklöv han kunnat samla in under höstarna. För att det ska fungera med de svårnedbrytbara eklöven har han prövat sig fram till att lägga dem i tunnare lager med björklöv och kalk emellan. Det har fungerat bra så länge han har kommit ihåg att vattna komposten under somrarna. Ett annat sätt att förbättra jorden med de små resurser som finns på ön har varit att tillvarata ilandspolad tång på stränderna som han har han spridit ut över trädbäddarna.

Smultron bra marktäckare

– Efter planteringen är det viktigt att hålla jorden öppen kring stammarna så att de nysatta träden inte behöver konkurrera med inväxande gräs om det knappa vattnet. När de blivit större har jag ofta planterat in smultron. De fungerar väldigt bra som marktäckare och de söta bären uppskattas av barnbarnen! Blåbär finns också på många håll på tomten.

De svåraste ogräsen Jarle har haft att kämpa med genom åren är örnbräken och björnbär. Ormbunkarna breder ut sig efter röjningarna och de suger snabbt åt sig det vatten äppleträden så väl behöver. Åtskilligt arbete har han lagt på att gräva upp de robusta jordstammarna. Samma sak är det med björnbären; de klarar de mest torra förhållanden och breder ut sig överallt med sina taggiga stammar. Det var Jarle själv som planterade in några tagglösa björnbär för länge sedan. De trivdes mycket bra och hade snart fröat av sig. Avkommorna var förstås lika taggiga som vilda björnbär och de växer snabbare än Jarle hinner röja. Nu är det övermäktigt att gräva upp alla plantor, och så är det ju förstås väldigt gott med björnbärssylt. Men eftersom de taggiga buskarna på bara en säsong kan skicka ut upp till tre meter långa rankor över stigar och unga äppelträd så blir det en hel del klippande. Annars märks det snabbt på revor i byxbenen och en krympande framkomlighet.

Lärdomar av fyrtio års odling

Nästan inga träd Jarle planterat genom åren har dött och idag är de så många som 160 stycken. Egentligen tycker han att det blivit för många, men det har varit svårt att hålla sig från att sätta nya sorter.

Förutom barndomserfarenheterna från fruktodlingsdistriktet  kring Sognefjorden har han egentligen lärt sig det mesta genom att pröva sig fram. Vissa saker har fungerat bra och andra dåligt. Ett och annat har han förstås också snappat upp från trädgårdstidningar.

– Bland det viktigaste när man inleder den här typen av odling är att ha en tanke om vattenförsörjning och komposthantering. Om jag från början hade vetat vad jag vet idag hade jag använt mig av större jordvolymer innan jag planterade.

– Naturligtvis kräver en sådan här trädgård ett ansenligt jobb, men eftersom man hela tiden gör lite i taget känns det aldrig som en påfrestning. För mig har arbetet istället fungerat som avkoppling. Belöningen ligger också i det lustfyllda skapandet och i glädjen att se när det växer! När man odlar sin egen frukt upptäcker man vilken underbar mångfald av smakupplevelser det finns.

”Lär dig att ympa själv!”

– Om jag skulle lämna ett råd till den som vill skaffa en större fruktträdgård så är det att lära sig att ympa själv. Då behöver det egentligen inte kosta särskilt mycket.  Ympris kan man byta till sig från andra intresserade, och till grundstammar kan man fröså sina egna plantor. Dessutom har man då alla möjligheter att kunna odla en mängd olika gamla goda fruktsorter som inte längre finns i plantskolan.

FAKTA

Fåglarö – skogen återtar yta

Fåglarö ligger i Saxarfjärden i Stockholms norra skärgård. Bebyggelsen består huvudsakligen av fritidshus, men ön trafikeras varje dag året runt av Waxholmsbolaget och ett fåtal helårsboenden finns. Fram till 1950-talet bedrevs jordbruk på ön, men sedan styckades markerna upp i små tomter för sommarstugor. Idag finns det mycket skog på ön med tall, ek, gran och björk samt större partier av lövsnår. Stugorna ligger ofta fint inpassade i skogen. Mitt på ön ligger den gamla åkermarken. Idag sköts denna som högvuxen gräsmark. Vissa delar av ön präglas av stora berghällar och överallt längs stränderna ligger båtar och kluckar längs med bryggor. Den gemensamma förvaltningen sköts om av en samfällighetsförening.

Fruktodling – ett släktdrag

Stora delar av Jarle Stedjes norska släkt sysslade med fruktodling. Föräldrarna Nils och Solrun Stedje hade en handelsträdgård, och både morfadern och fastern hade egna fruktodlingsgårdar. Per Stedje som var bror till Jarles farfar var från starten 1920–1944 chef på den norska försöksstationen för fruktodling. Han skrev också fruktodlingslexikonet Norsk pomo-logi som utkom i sin första utgåva 1939.