Ekorren – skadedjuret som blivit älskad gäst i trädgården

85
Det svenska namnet ekorre syftar antagligen på djurets smackande läte. Förnamnet ek kommer sannolikt från trädet ek (Quercus robur) eftersom ekorrar ofta är i ekar och hämtar ekollon. ”Ek” skulle även kunna syfta på det fornnordiska ordet eikinn som betyder rörlig. Andra svenska namn är granoxe, furufnatt, kurre, röd ekorre (till skillnad från den amerikanska grå). I Skåne kallas de ibland för igane. I vårt språk har vi många liknelser med ekorrar; till exempel ”pigg som en ekorre”, ”kvick som en ekorre”, ”vig som en ekorre” och ”… samlade på allt, som en riktig ekorre”. Foto: Peter Trimming (CC-BY-SA-2.0)

”Ekorrn satt i granen, skulle skala kottar, fick han höra barnen, då fick han så bråttom”.

Så börjar Alice Tegnér sin omtyckta barnvisa, som säkert fått många av oss att hysa en speciell förkärlek till denna pigga trädklättrare med sina örontofsar och stora yviga svans. Vi trivs med att ha denna livliga krabat i vår närhet, inte minst som sällskap i våra trädgårdar. Särskilt stor glädje har vi av dem på vintrarna när de kommer fram till fåglarnas matbord och tar för sig av ”deras” föda. Ekorrarna är då ganska orädda och kan sitta länge och äta utan att påverkas av vår närvaro.

Sedan flera hundra år tillbaka har vi haft ett stort intresse av ekorrar – på många olika vis. Bland annat som föda, inkomstkälla, skadedjur och sällskapsdjur.

Fabeldjur i Eddan

Ekorren förekommer också som fabeldjur då ekorren Ratatosk med jämna mellanrum kommer springande längs stammen av världsträdet Yggdrasil för att lämna och motta fientliga meddelanden mellan örnen Hräsvelg och draken (lindormen) Nidhögg, vilka ständigt är ovänner och inte talar med varandra. Hräsvelg sitter i Yggdrasils krona och skapar alla världens vindar med sina vingslag (Yggdrasil är inom nordisk mytologi en ask (Fraxinus excelsior) som omfattar hela världen och hemvist till alla varelser).

Vers 32 i sången om Grimner ur den poet­iska Eddan:

Ratatosk heiter eit ikorn

Han skal springa

på aska Yggdrasil

orda til ørna skal han bera ovanfrå

Dikten komponerades förmodligen under 900-talet men själva manuskriptet tillkom mycket senare.

Vårt förhållande till ekorrar har långt ifrån alltid varit så godartat som det är idag. Vi har förföljt, jagat och skjutit ekorrar, och det har till och med varit skottpengar på dem för att de ansetts vara skadedjur i de svenska skogarna. Sedan åtminstone tidig medeltid har ekorrar haft en central roll som jaktbyte, både för köttets och skinnets skull.

Värdefullare än älg

Historiskt har både skogsfågel och ekorre varit mer värdefulla än rådjur och älg när det gäller jaktbart vilt. När Gustav III ™i släppte jakten fri 1789 blev den fria jakten en katastrof för djurlivet, särskilt de storvuxna djuren. Vid den tiden hade effektiva skjutvapen börjat komma i omlopp, och vem som helst fick jaga på sin egen mark. Det var kärva tider och folk jagade allt som gick att äta. På drygt hundra år lyckades jägarna totalt utrota vildren, vildsvin och bäver. Rådjur och hjortar fanns endast kvar på några skånska gods och av älgar fanns troligen enbart några hundra­tal kvar när det första förbudet mot älgjakt kom 1808. Det är då inte underligt att gråverket, det vill säga ekorrskinnen och särskilt vinterpälsen, var av betydligt större ekonomiskt värde än kött och skinn från älg och annat vilt. För att jaga ekorrar användes ofta fällor, eller armborst med trubbiga pilar för att inte skada ekorrskinnen. Hade jägaren tur kunde gråverken ge stora inkomster på marknaderna.

Skottpengar på skadedjuren

Så sent som 1916 kom Naturhistoriska riksmuseets tidskrift ”Fauna och flora” till ekorrens undsättning och försvar eftersom det då proklamerats att ekorrars skadegörelse ansågs vara menlig för skogens återväxt:

”Oafsedt det mindre tilltalande i att vilja föra utrotningskrig mot en djurart för en obevisad och omtvistad skadegörelse, torde en åtgärd att belägga ekorren med skottpengar medföra större olägenheter än fördelar, synnerligast för skogsägare, som vilja vårda sin jakt. Ej nog med de tjufskyttar, som redan finnas, skulle detta skrå ytterligare förstärkas. Löst folk skulle när som helst året om springa i skogarne med skjutvapen och under sken af ekorrjagt, som ju t o m. vore belöningsvärd, skulle sådana skyttar ostörda bli i tillfälle begå allehanda öfverträdelser mot jagtstadgan. Att utöfva kontroll härvidlag vore omöjligt.

Nyttan af ekorrjakten torde vara minst sagdt tvifvelaktig, skadan däraf däremot ögonskenlig, och man må hoppas, att länsstyrelsen icke gaf sitt förord och att landstinget icke beviljade framställningen om skottpengar på ekorre.”

Författaren J. Maule avslutar så här: ”Ekorren söker sig till den äldre, mognare skogen, där utsikt för honom finnes att erhålla bättre kost. Själf vet jag mig aldrig ha sett smärre granbuskar eller plantor beskurna eller stympade af ekorrar.

Den skada slutligen ekorren skulle åstadkomma genom att uppäta kottarnes frön bör väl få anses som ganska ringa.

Efter ett fröår torde tillräckligt af frö för skogens själfsådd finnas, äfven om ekorrarne försåge sig däraf aldrig så mycket, och hvad beträffar insamling af frö genom plockning af kottar, företages denna på afverkningsplatserna och icke från de växande träden.”

600 000 dödades per år

Priserna på ekorrskinn hölls uppe under första halvan av 1900-talet men sjönk sedan allteftersom. I mitten av 1940-talet redovisades mer än 600 000 skjutna ekorrar per år, men tjugo år senare var avskjutningen nere i cirka 10 000 djur. Därefter fortsatte avskjutningen att minska. Samtidigt ökade stammarna av jaktbart storvilt kraftigt under samma tidsperiod, vilket medförde att jakt på småvilt minskade för att i slutet av decenniet i princip helt upphöra. 2002 slutade den allmänna jakten på ekorre, och den är numera fridlyst.

Idag har vi svårt att föreställa oss att det både varit jakt och skottpengar på ekorrar, men dessbättre är den tiden förbi, och allmän jakt på ekorre har sedan länge upphört – förstås.

Enligt folktron betydde det olycka eller att det skulle medföra otur om en ekorre sprang över vägen.

När en ekorre hoppade upp på fönsterkarmen och tittade in förebådades eld­svåda eller dödsfall.

Utbredning

Ekorre finns från Irland i väster till Hokkaido i Japan. Den förekommer genom hela Europa och Asien med undantag för delar av Italien och södra Spanien.

Ekorre är framför allt en skogslevande art och påträffas allmänt spridd över hela landet utom i fjällkedjan. Men man kan även hitta den i parker eller i bostadsområden där det finns lite träd och buskar. Naturligtvis hittar vi ofta ekorrar i våra trädgårdar.

Antalet ekorrar varierar mellan åren, ibland kraftigt. Ett hyggligt normalår har man beräknat att det finns cirka 200 000 ekorrar i landet. Variationen beror på födotillgången som exempelvis granfrön eller i södra Sverige även på tillgång till ekollon och hasselnötter. I nuläget finns inga tecken på betydande populationsförändring, och antalet individer överskrider gränsvärdena för att rödlista arten. Det finns heller inga tecken på betydande populationsförändring, så för tillfället klarar sig ekorren bra.

Utseende

Klättrar nedför med huvudet först.
Foto: Hedera.Baltica CC-BY-SA-2.0

Den ’långa ludna’ svansen, de tofsprydda öronen, de stora ögonen, storleken och den karaktäristiska upprätta sittställningen gör att ekorren är lätt att känna igen. Buken är gråvit medan kroppen i övrigt är rödbrun på sommaren och gråaktig vintertid (växlingen syns bäst i norra Sverige). Det finns ingen annan art i Sverige den kan förväxlas med. Den blir 19–28 cm lång med en svans på 14–24 cm, och den väger 200–480 gram.

Med de mörka och pigga ögonen ser den väldigt bra, antagligen har ekorren den bästa synen bland de svenska gnagarna. Linsen innehåller pigmentämnet lentiflavin som fungerar som ett gulfilter, viket ökar kontrasten mellan färgerna för att ge en skarp syn. Färgseendet är ganska bra, men ekorrarna kan inte skilja mellan rött och grönt.

Ögonen är korrekt placerade för att upptäcka rovdjur som anfaller uppifrån och bakifrån, högt upp och långt bak på huvudet.

En vuxen ekorre har fyra framtänder och sexton kindtänder. Som de flesta gnagare måste ekorren nöta framtänderna då dessa hela tiden växer. Framtändernas framsida är beklädda med hård, gulaktig emalj, och nöts därmed kraftigare på baksidan än på framsidan. Framtänderna blir därmed ungefär lika slipade som ett stämjärn. Ekorren har speciella muskler med vars hjälp den kan flytta käken framåt när den gnager och motsvarande bakåt när den skall tugga med kindtänderna. Mjölktänderna tappar ekorren när den är mellan sex till tolv månader gammal.

På nosens sidor finns känsliga morrhår för att skydda ansiktet och ögonen från skador vid till exempel snabba förflyttningar. Förutom morrhåren finns styva känselhår nere på vristerna och nära handlederna.

Ekorrens ben är ganska långa och baktassarna är förlängda så att den kan sitta bra. Den har spetsiga, böjda klor med fem tår både på fram- och baktassarna. Detta ger bra fäste när djuret klättrar. Den fjärde tån på baktassen är förlängd, och hela foten kan vridas i sin axel 180 grader när ekorren klättrar nedför trädstammarna. Tummen är starkt förminskad och används enbart som stöd till att hålla födan när ekorren äter.

Pälsen består av ett yttre skikt av stickel­hår. Under det finns ett värmande lager av underhår. Ekorrens päls är vanligen mörkare brun med vit buk på sommaren, men kan även skifta i ljusa rödbruna färger. Under vintern blir den tät och gråfärgad, vilket oftast syns bäst i norra delen av landet. Örontofsarna växer ut under vintern, men kan ibland även ses på vissa av årsungarna.

Den lätt igenkännliga långa, yviga svansen används som balansstång och kommunikationsmedel mellan olika individer. Ekorren reglerar även kroppsvärmen med hjälp av svansen. Genom värmeväxling mellan utgående respektive ingående blodkärl avkyls ekorren under heta dagar medan värmen på motsvarande sätt bevaras i blodet under kall väderlek. Svanskotorna närmast kroppen är kortare än övriga, viket gör att djuret lätt kan vika upp svansen tätt mot ryggen. En ekorre som sitter och äter blir på så vis svårare att upptäcka för en flygande rovfågel.

En ekorre kan bli upp till 18 år gammal.

Ekorren kan gärna använda ett träds håligheter eller en fågelholk som bo, men när den bygger själv så ser det ut så här.
Foto: Jozef Lengyel (CC-BY-SA-4.0)

Boet

Ekorren bygger antingen egna välbyggda täckta och klotformiga risbon, eller utnyttjar redan befintliga utrymmen som exempelvis fågelholkar. Ekorren är den enda gnagare som bygger bo ovanför marken. Risboet är cirka 30 cm i diameter och är oftast placerat intill en trädstam, 6–10 meter över marken. Det är främst granar som utnyttjas som boträd. Risboets yttervägg består oftast av ett stabilt skikt av torra grenar. Väggen övergår i ett inre bo som isolerats med barkstrimlor, mossor, lavar, torrt gräs eller liknande.

Som regel sover ekorren ensam, men kan under kalla vinterperioder dela bo med and­ra ekorrar. Om en hona får ungar frampå vårvintern flyttar hon sin avkomma till något rymligare boende när det blir för trångt.

Foto: Lord Mountbatten (CC-BY-SA-3.0)

Ungarna

Ekorrhonan kan föda ungar när som helst från mars till september. I mellersta Sverige föds under goda kottår ungarna redan i mars. Under tider med dålig tillgång på föda kan ungarna även tillbakabildas i honans livmoder. Bättre år kan honorna få upp till tre kullar med som mest åtta ungar i varje kull. Hanarna är reproduktiva från mars till och med september. Under denna period rör de sig som regel längre sträckor jämfört med honor. Honan är i brunst endast en dag under säsongen och kan då para sig med flera hanar.

Honan är dräktig i 36–42 dagar. Hon föder oftast fyra ungar men kan få ända upp till åtta stycken. Dessa föds nakna och blinda, och väger bara cirka 10 gram. Efter 22 dagar öppnas ögonen. Honan diar sina ungar 7–10 veckor. Om honan under denna tid störs kan hon flytta ungarna till ett annat bo, för som regel finns flera mindre väl byggda bon i yngelboets närhet. Det är enbart honan som står för vårdnaden av ungarna.

Ungarnas päls börjar utvecklas efter 8 till 19 dagar. De blir aktiva utanför boet efter 7 till 8 veckor. Under deras första veckor som tonåringar leker honan med dem. Ungarna blir självständiga och vuxna efter 12–16 veckor, men skyddas av honan ytterligare ett par veckor. I samband med könsmognaden har man sett en tendens till att de unga honorna förflyttar sig längre bort från födelseplatsen än vad hanarna gör. Mycket tidigt födda hanar kan bli könsmogna redan den första sommaren.

Föda

Ekorrar är framför allt växtätare. Frön från gran- och tallkottar dominerar födan, och där det finns hasselnötter så utgör de en väsentlig del av dieten. Hasselnötterna öppnas genom att ekorrarna först gnager en liten fåra i skalet och sedan klyver nöten i två halvor. De äter även knopparna på barrträdens årsskott. Under senhösten fram till vårvintern kan man i granskogar finna flera hundratals granskott ligga på marken under träden. Dessa har blivit avbitna av ekorren som ätit upp de gröna knoppanlagen. Ekorrar föredrar de knoppar som skall utvecklas till kottar framför de som ska bli grenar. Halten av råprotein och kalcium och andra näringsämnen påverkar födovalet.

Ekorrar äter även såväl synliga svampar som svampar som växer nere i jorden. Bär, ollon och gröna växter ingår i dieten och vid undersökning av djurens magar påträffas regelbundet också mossor, lavar och barkbitar. Vintertid kommer de gärna fram till fågelborden där de förser sig av vad fåglarna brukar få. Solrosfrön och ostbitar, exempelvis, är rena delikatesser. Under våren lapar ekorrarna gärna i sig av trädens söta sav. Om tillfälle ges äter de också olika insekter, till exempel myror och olika slags insektslarver. För att täcka kalciumbehovet kan de också gnaga på skelettdelar från döda djur. Många gånger hör man talas om att ekorrar tar fågelungar. Det gör de visserligen, men i betydligt mindre utsträckning än vad man tidigare trott. En svensk studie visar nämligen att i 1 600 undersökta ekorrmagar fanns det rester av fåglar, fågelungar och fågelägg endast i fyra stycken.

Ekorren har ett energikrav på 80 kcal per dag, vilket motsvarar frön från 25–30 grankottar. Det tar cirka sju minuter för en ekorre att skala en grankotte. Kotten hålls med basen uppåt för att ekorren skall komma åt de två frön som ligger dolda under varje fjäll.

På marken rör sig ekorren med hopp eller språng som är 40–80 cm långa. Bakfotens längd är 5–6 cm och de lämnar avtryck som är tydligt utåtvinklade. Framtassarna sätts ner bakom hälen. Ekorrens hoppspår kan faktiskt liknas vid avtrycket från en klöv av en ung älg. Foto: Lars-Åke Janzon

Skördar och skapar skafferier

Under sensommaren börjar ekorren samla in årets nybildade hasselnötter vilka göms slumpmässigt en till två i taget i markens växttäcke. Gömställena är ofta i ihåliga träd men ibland gräver ekorren även ner maten i marken. Alla gömda hasselnötter hittas förstås inte så därför är ekorrar ett av de djur som är bra för att sprida ek och bok. På samma sätt kan ekorren lagra svampar uppe i träden. Dessa förråd används senare när tillgången på annan föda är låg.

Ekorrar är aktiva under större delen av dagen, ofta från strax innan gryningen till dess att det skymmer. Ofta gör de ett uppehåll för vila mitt på dagen. De har få naturliga fiender, så de brukar ofta vara ute i fullt dagsljus. De klarar sig undan attacker från rävar och rovfåglar genom att tillbringa en stor del av sin tid uppe i träden, men där har de problem med mård i stället. De söker efter föda på marken under korta perioder, och då speciellt på hösten när de samlar ollon och andra nötter för att lagra inför vintern. Dessa bär de i framtassarna.

Ekorrar är ytterst bra klättrare, de kan till och med klättra på lodräta putsade husväggar. Liksom nötväckor (Sitta europaea) kan de klättra nedför en stam eller vägg med huvudet nedåtvänt. De är även utmärkta simmare.

Ekorrar saknar ett tydligt revir, så därför kan flera individer samsas på samma ställe. De kan under god tillgång på föda exempelvis ses i samma gran på våren då träden är fulla av knoppar. Under vinterperioden rör sig ekorrar över större områden och då kan flera individer mötas och söka föda på samma ställe. Vid sådana möten dominerar normalt hanarna över honorna, men en vuxen hona dominerar över yngre hanar.

Ekorrar inomhus

Om ekorrar kommer in i byggnader, exempelvis vindsutrymmen, och om det vill sig illa kan de orsaka skada inomhus genom att de gnager på virke, byggnadsmaterial och elkablar. Ekorrar är inte totalfredade, men de är fridlysta under vissa perioder av året, och det ser lite olika ut i landets delar. I Svealand, Götaland och Gävleborg har de frid från 1 mars till 31 augusti. I resten av Sverige från 1 februari till 30 november.

Under den tid de är fredade får man inte:

· avsiktligt fånga eller döda djur.

· avsiktligt störa djur, särskilt under djurens parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder.

Om man nu haft turen (eller oturen – beroende på hur man ser det) att ha fått ekorrar boende på sin vind får man alltså inte på något vis avhysa eller störa ekorrar under den period de är fridlysta. Man får alltså inte skrämma bort en ekorre som redan har flyttat in och har en familj att värna om. Vill man inte ha dem på vinden måste man se till att de inte kommer in där, och de ekorrsäkrande åtgärderna måste utföras på icke fredad tid.

Om man nu alltså inte alls vill ha in ekorrar i huset bör man tänka på:

· Alla eventuella håligheter in till huset bör förses med finmaskigt, kraftigt nät som ekorren inte kan komma igenom eller riva loss.

· Ta bort vegetation som växer direkt inpå huset, vilket underlättar för ekorrar att komma in (men ekorrar är duktiga på att klättra på lodrätt underlag).

Lars-Åke Janzon
Lars-Åke Janzon är pensionär sedan något år, men har en lång bakgrund från Naturhistoriska riksmuseet där han sedan 1972 framförallt arbetade på enheten för entomologi och på den publika avdelningen. Han blev fil dr vid Zoologiska institutionen vid Stockholms Universitet 1984, förste intendent på riksmuseet 1985 och jour­havande biolog 1999. Han är flitig och återkommande skribent i Natur & Trädgård och har förutom ett stort antal artiklar i olika tidskrifter gett ut ett flertal böcker och varit faktagranskare av ett sextiotal böcker med biologiskt innehåll. Han känns också igen från hundratalet medverkanden i olika radio- och TV-program. Lars-Åke Janzon har också arbetat som lärare i faunistik vid Stockholms universitet i 17 år. Han har ett sjuttiotal fältstudier över hela världen i bagaget och har agerat exkursionsledare såväl i Sverige som ute i världen, bland annat kring Medelhavet, på Kanarieöarna, i Östafrika och i Indien.