Allåkerbär – ett unikt bär värt att slåss för

78
De flesta av allåkerbärssorterna är mer intensivt och homogent mörkt vinröda än de vilda åkerbären. Foto: Martin Ragnar

Allåkerbäret är det vilda åkerbärets odlade släkting – en hybrid i Rubus-släktet utvecklad i Norrbotten och Västerbotten. I allmänhet trivs allåkerbäret bättre i norr än i landets södra delar. Till utseende påminnande om trädgårdsläckerheter som hallon och björnbär går allåkerbäret utöver allt annat. ”Doften är fyllig och rund. Väl i munnen är smaken saftig, tydlig och oemotståndlig. Man vill helt enkelt inte svälja.” Här får du veta mer om odling av allåkerbär.

Allåkerbär? Konstigt namn. Vad är det för något? ”Åkerbär har jag nog hört talas om någon gång, men allåkerbär?” Bland alla möjligheter som finns till odling av frukt och bär i trädgården är det ett bär som det finns all anledning att titta lite extra på och försöka bereda plats för. Det förtjänar all uppmärksamhet, allåkerbäret. Bäret är förmer än utsökt, blommorna undersköna, grönskan marktäckande – och så har bäret en spännande kulturhistoria och är utvecklat i Sverige! Vad mer kan man väl begära?

En av sex i Rubussläktet

Åkerbär (Rubus arcticus) är en av sex vildlevande bär i Rubus-släktet i Sverige, där övriga är välkända hallon, björnbär och hjortron samt mindre välkända blåhallon (på gotländska ”salmbär”) och stenbär. Men olikt de flesta andra bär trivs inte åkerbäret i söderns land – det söker sig norröver istället. Orsakerna till detta är säkert flera. Åkerbäret är en ört och varje planta utgör en liten tuva. Några långa revor som snabbt breder ut växten likt björnbär, båhallon eller stenbär har inte åkerbäret. Båda dessa fakta – den lilla tuvan och avsaknaden av revor – gör att örten har svårt att klara av konkurrensen från många andra växter. Följaktligen tyr det sig till kulturen, det vill säga, där människan hävdar jorden i form av en åker eller bygger en väg, rensar en älvstrand – ja, där trivs åkerbäret. Men det trivs också på ängen där mularna bistår med att äta upp en del av konkurrenterna eller i skärgårdens vindpinade landskap och genom landhöjningen nyerövrade marker. När såväl jordbruk i allmänhet som bete i synnerhet är på tillbakagång i norra Norrland är detta alltså inte bara problematiskt ur försörjningsperspektiv, kulturellt perspektiv, arbetsmarknadsperspektiv och ur perspektivet med en levande landsbygd. Avvecklingen påverkar också tillgången på åkerbär mycket negativt och de senaste femtio åren har inneburit en dramatisk minskning av tillgången till bären. Om de var svåra att såväl hitta som plocka och rensa redan förut så är det idag en alltså än större ansträngning. Så varför leta? Jo, för smakens skull – för den är vidunderlig såväl till arom som till smakstyrka där den kallats för ”arombomb” av en fyndig journalist. Och aromens sammansättning påminner inte om någonting annat. Det är en alldeles egen och alldeles unik smak – en av dessa väldigt ovanliga och originella smaker som utgör allt annats referens och i just det avseendet kanske en ekvivalent till till exempelvis saffran. Smaken är perfekt balanserad – ja, så balanserad att det vilda åkerbärets smak försämras till och med om man bara strör lite socker på det. Åkerbäret är alltså ett bär att stilla bedja om. Inte konstigt därför att försök med att odla det startades tidigt.

Fullmoget allåkerbär. Efter plockning
och rensning av åkerbär är händerna impregnerade med de ljuvligaste dofter. Att tvätta bort den är svårt – och oönskvärt. Foto: Martin Ragnar

Odlat i Sverige sedan 1658

Den förste som lyfte in åkerbäret i en odlad miljö var Olof Rudbeck den äldre vid Uppsala universitet, som fick ett par plantor av åkerbär när han 1658 invigde sin botaniska trädgård. Senare fortsattes odlingsförsöken i regi också av Olof Rudbeck den yngre och så klart av Carl von Linné, vars odlingsråd för sydligare breddgrader alltjämt tål att lyssnas på: Lägg mossa och granris över plantorna och skotta gärna upp en stor hög med snö ovanpå riset. Det är utmärkt om man på så sätt kan få en stor isklump att bildas ovanpå odlingen. På så sätt skapar man känslan av norra Norrland för åkerbäret!

Finland och Ryssland först

I modern tid inleddes försöken med att börja odla åkerbär i Finland och Ryssland på 1930-talet och i Sverige i början av 1940-talet. De finska ansträngningarna resulterade 1972 i att de första två klonerna av domesticerade åkerbär kom ut på marknaden. Här ska understrykas att det behövs minst två olika plantor av åkerbär för att man ska kunna erhålla några bär, eftersom arten är korsbefruktande. De odlade åkerbären smakar så klart fantastiskt gott, men har inte exakt samma smakspektrum som de vilda. De vilda åkerbären finns förutom i Norge, Sverige och Finland också i stora delar av Ryssland. I Nordamerika finns ett par andra närbesläktade arter av åkerbär, däribland det så kallade Alaskaåkerbäret. När det nordiska åkerbäret och det alaskiska korsades med varandra i början av 1960-talet vid Öjebyns försöksstation utanför Piteå under ledning av sedermera statshortonomen Gunny Larsson blev resultatet efter mycket möda med selektioner och uppförökning så småningom allåkerbäret.

Sju kommersiella kloner

Hybriden namngavs till och med efter Gunny själv på sitt fullständiga latinska namn. Det nya bäret lanserades kommersiellt 1980 och finns numera i sju kommersiella kloner: Anna, Beata, Linda, Sofia, Aura, Astra och Valentina. I Sverige brukar man träffa på de fyra första. De har sinsemellan ganska skilda egenskaper – men man behöver som sagt minst två av dem för att det ska bli några bär. Allåkerbäret är i jämförelse med det vilda åkerbäret större, i princip alltid mörkrött i färgen (medan det vilda också kan vara elfenbensfärgat) och med en smak som är något syrligare samtidigt som det är något mindre sött. Men medan det vilda åkerbärets smak påverkas negativt av lite socker, så sker motsatsen med allåkerbäret i kombination med lite socker: Då blommar det ut i sin fulla fägring och blir ett riktigt åkerbär i smaken, eller med handelsträdgården Zetas karaktäristik: allåkerbäret är ”förmer än utsökt”.

Fullmoget allåkerbär. Efter plockning och rensning av åkerbär är händerna impregnerade med de ljuvligaste dofter. Att tvätta bort den är svårt – och oönskvärt. Foto: Martin Ragnar

Trivs bäst i norr

Att odla allåkerbär går bra i hela landet, men det är en större utmaning att göra ju längre söderut man kommer. Plantorna trivs bäst i surjord. Bären är inte mogna bara för att de blir röda, utan varje enskild delfrukt ska svälla upp innan skörd – annars smakar bäret ganska lite och ointressant, men fullt utvecklat är det oemotståndligt. Och den vidunderliga smaken förlåter allt det andra, så ja, det är värt att börja odla allåkerbär, vänta tills de är riktigt sprängfyllda med ljuvliga smakämnen innan skörd och att ägna en icke oväsentlig tid till att rensa varje individuellt bär! Vill du veta mer om åkerbär och allåkerbär så finns det att läsa i den nyutkomna boken ”Åkerbär. Europas godaste bär”, utgiven av Luleåbaserade förlaget Black Island Books 2017.

Martin Ragnar
Martin Ragnar är forskare, författare och entreprenör. Han är docent i träkemi vid KTH i Stockholm, till vardags verksam som FoU-direktör vid vattenteknikföretaget Axolot Solutions AB och författare till 25 böcker. Hösten 2017 utkom hans bok ”Åkerbär. Europas godaste bär” på Luleå-baserade förlaget Black Island Books, en bok som också inkluderar bidrag av Paulina Rytkönen och Jan Hedh. Martin är också intiativtagare till såväl Kålrotsakademien som Svenska Dryckesakademien där han i bägge är sekreterare. Det är han tillika i föreningen Landtsvinet, som värnar Linderödsgrisens fortlevnad.