Spindeln – jägaren som skyddar din trädgård

Du som har en trädgård delar den med ett antal småkrypsarter, däribland spindlar. Spindlar upplevs ofta som samtidigt både fascinerande och skrämmande, men den som tar sig tid att utmana rädslor och de många seglivade myter som finns får uppleva en intressant del av småkrypsvärlden.

Spindlarna som djurgrupp är otroligt framgångsrika. De har funnits i nästan 400 miljoner år och har anpassat sig till nästan alla slags landmiljöer – från öknar till våtmarker, från tundra till regnskog, från odlade fält till urskog, från våra hem till Himalayas bergstoppar. De har utvecklat en stor variation i utseende, beteende och levnadsstrategier och är bland de vanligaste rovdjuren i snart sagt alla världens land­ekosystem – inklusive våra trädgårdar, och även där hittar man spindlarna i en rad olika miljöer. I världen finns just nu 46 428 beskrivna spindelarter, även om det egentliga artantalet tros vara större. Här i Sverige har vi cirka 730 arter.

Spindlar är inte insekter

Ett av de vanligaste missförstånden om spindlarna är att de är insekter, men spindlarna och insekterna tillhör olika klasser inom leddjuren. Till klassen spindeldjur hör förutom spindlarna även lockespindlar, klokrypare och kvalster (här i Sverige, utomlands finns fler än så). Spindlar skiljs från insekterna på en tvådelad kropp (insekternas är tredelad), åtta ben (insekterna har sex) och avsaknad av vingar, facettögon och antenner. Spindlar har däremot pedi­palper, ett par extremiteter längst fram som ser ut som ett mindre benpar. Hos vuxna hanar är palperna uppsvällda i änd­en och fungerar som ett sekundärt parningsorgan, det ser lite ut som om spindeln har boxhandskar. Spindelhanar har ingen penis, utan klumpen längst ut på palpen fungerar som en komplicerad pipett för att föra över sperma till honans parningsorgan (som kallas epigyn). Hanens palp och honans epigyn har komplicerade strukturer som passar ihop med varandra som bitar i ett pussel. Strukturerna är väldigt artspeci­fika, vilket gör att spindlar ofta inte kan para sig med individer av fel art. Det gör också att de här strukturerna kan användas för att skilja på arter som annars ser ganska lika ut, parningsorganen är därmed väldigt viktiga vid artbestämning av spindlar.

Svenska spindlar ofarliga

Spindlar misstas ofta för att vara betydligt farligare än vad de är . Tyvärr lägger många svenskar mycket energi på att vara rädda för harmlösa småkryp. Inga svenska spindlar ska betraktas som farliga – annat än för andra småkryp. Alla spindlar är rovdjur som äter insekter och andra småkryp (inklusive andra spindlar), och spindlarna kan därmed i trädgården betraktas som nyttodjur som äter potentiella skadedjur. Spindlar är effektiva rovdjur som tar många olika arter av bytesdjur, såväl nyttodjur som skadedjur, men genom att de äter så varierat (och ofta fångar mest av de byten som är vanligast) har de ofta en stabiliserande effekt på ekosystemet. Den typen av jakt motverkar att enskilda arter lyckas ta överhanden i ekosystemet och kan därmed minska risken för skadedjursutbrott, eller dämpa effekterna av sådana.

Spindlar utgör också i sin tur en viktig födokälla för större rovdjur, som fåglar, groddjur och insektsätande däggdjur som näbbmöss och igelkott.

Effektiv fälla för flugor

Spindlar är vanliga i våra trädgårdar, men artsammansättningen och antalet kan variera stort beroende på både hur din trädgård ser ut och hur omgivningen ser ut. Nätvävande spindlar är ofta de man lättast lägger märke till, särskilt då större arter som gör stora nät. Hit hör till exempel korsspindel och större skuggspindel som gör stora hjulnät.

Det finns även många mindre hjulnätvävare som trivs i trädgården, och förutom dessa massor av nätvävare som gör andra typer av nät än det klassiska hjulnätet. De flesta spindlars fångstnät är avsedda för flygande insekter och är en effektiv metod för att fånga djur som flugor och myggor.

Men det finns även spindlar vars nät är anpassade att fånga krypande insekter, till exempel fettspindeln och fönsterspindeln. Då nätvävande spindlar är väldigt stationära är det också lätt att studera dem i trädgården.

De flesta gör inte nät

Det är dock långt ifrån alla spindlar som jagar med fångstnät. Faktum är att om vi tittar på alla världens arter, så gör  de flesta spindlar inga nät. I Sverige gör majoriteten av spindlarna fångstnät eftersom vår största spindelfamilj med stor marginal, täckvävarspindlarna med strax över 300 arter, är nätvävare – men det finns fortfarande många som jagar på andra sätt, genom att aktivt söka upp byten, eller sitta och vänta på dem i ett gömställe. Silke används dock av alla spindlar på ett eller annat sätt, och användningsområdena är många fler än enbart fångstnät. Många spindlar bygger bon av silke.

Hoppspindlar jagar genom att hoppa på sina byten, och de drar alltid en tråd av silke efter sig som de fäster vid underlaget efterhand (de här trådarna ser man ofta löpa kors och tvärs över väggar där man har hoppspindlar). Linan fungerar både som säkerhetslina om de skulle falla, men hjälper framför allt till att styra och stabilisera hoppet när spindeln hoppar på sitt byte.

Äggen förpackas i silke

Silket är en viktig del av hela spindelns livscykel, oavsett om arten bygger fångstnät eller inte. Alla spindlar förpackar sina ägg i äggkokonger av silke, som utformas på en mängd olika sätt och placeras på olika ställen beroende på art. Hos vissa arter vaktar honan äggkokongen i sitt bo (som också ofta byggs av silke), och hos ett par familjer bär honan omkring på äggkokongen. Hos de flesta spindlar överges dock kokongen när den är förpackad och placerad på ett lämpligt ställe, och ofta dör honan efter att ha lagt äggen. När ungarna kläckts växer de genom att ömsa skinn, vilket de gör totalt 5–10 gånger innan de är vuxna.

Även för ömsningen kan silke vara viktigt – de flesta spindlar hänger från en silkestråd spunnen för ändamålet (eller från en tråd i sitt nät för de flesta nätvävande arter), när de ömsar skinn.

Ofta först på nya platser

Spindlars ungar sprider sig till nya platser genom att vända bakkroppen uppåt och spinna ett knippe trådar ut i luften, luftströmmar tar tag i trådarna och lyfter spindeln som på det här viset kan flyga. Metoden kallas för ballooning, och även vuxna spindlar av arter som inte är alltför stora kan förflytta sig så här (det är till exempel vanligt bland täckvävarspindlarna, där många arter är väldigt små).

Tekniken är mycket effektiv och har lett till att spindlar ofta är bland de allra första djuren att kolonisera nya platser efter en störning. Spindlar var till exempel de första djuren på den isländska ön Surtsey som bildades vid ett vulkanutbrott.

Fångar upp sperma i litet nät

När spindlarna väl är vuxna fyller silket för många arter en funktion i att hitta en partner och för uppvaktning och parning, på olika sätt. Hos alla spindlar gör hanen före parning ett litet nät där han placerar sperma, som han sedan suger upp med palpens pipettliknande organ. Detta är en nödvändig förberedelse för att han ska kunna para sig. Därefter ger han sig iväg för att hitta en hona. I det här stadiet av livet lägger hanarna i det närmaste all energi på att hitta honor och para sig, och slutar mer eller mindre att jaga och äta. Hanarna lever därmed heller inte länge efter att de väl blivit vuxna.

Vuxna honor av nätvävande arter gör silke som doftar av feromoner som lockar hanarna.

Knäpper på nättrådarna

Hanarna hos bland annat hjulspindlarna uppvaktar (och identifierar sig som en hane av rätt art) genom att knäppa på trådarna i honans nät. Presentspindelns hane ger honan en present (ett byte) inslagen i silke.

Hanarna av vissa krabbspindelarter binder fast honan med silke i samband med parning (ja, hon kan själv ta sig loss efteråt). Alla spindlar använder dock inte silke i uppvaktningssyfte, många av de som inte väver nät har också en uppvaktning som inte omfattar silke.

Silket definierar spindlarna

Silkets användningsområden är alltså många, många fler än fångstnät. Silket och spindlarnas variation i hur de använder det är det som evolutionärt särskiljer spindlarna från andra djurgrupper – det finns fler djur som producerar silke (många fjärilslarver gör det) men då används det till en enda sak. De arterna har heller inte utvecklat de fysiologiska förutsättningarna att kunna använda det till mer än skydd för larverna, med undantag för nattsländor där arter vars larver lever i rinnande vatten bygger fångstnät (men då är det det enda de använder silke till).

Spindlarna har däremot flera olika typer av silkeskörtlar som producerar olika typer av silke (hur många och vilka typer varierar mellan arterna), och spinn­vårtor som gör det möjligt att använda silket på flera olika sätt, och även på  mer komplexa sätt. När man studerar spindlarnas evolutionära historia är det förekomsten av spinnvårtor som definierar vad som betraktas som en spindel.

Läs mer: Spindlar du kan träffa i din trädgård

Läs mer: Spana spindlar!