Ränderna går aldrig ur

3464
Vanlig geting, Vespula vulgaris, samlas för att äta av en övermogen persika. Foto: Dave Bevan/Alamy SP

Med skräckblandad förtjusning hittar vi i våra trädgårdar framför allt fyra olika arter gula och svarta getingar. Alla dessa medelstora arter är vanliga och de förekommer över nästan hela landet. Dessutom finns i södra Sverige vår största getingart: bålgetingen. De andra sju svenska arterna hittar vi främst i andra biotoper än i trädgårdar.

De flesta har nog stiftat bekantskap med och sannolikt viftat bort någon geting som blivit för närgången. Man kan nog säga att vi har ett tudelat intresse för just getingar. De är både irriterande och kan sticka oss, men de är även nyttiga bekämpare av trädgårdens skadedjur. De vuxna getingarna fångar bland annat insektslarver som de utfodrar sina egna larver med. De vuxna getingarna äter inte så mycket, utan dricker främst nektar från blommor och blom- bärande buskar och träd. De är därmed ganska goda pollinatörer av våra blommor, träd och buskar.

Nyttodjur – föda

Getingar är rovdjur och fångar bland annat mängder av insekter och deras insektslarver, som de sedan utfodrar sina egna larver med. Vilka insektsarter de tar mest beror på den tillgång som finns i de närmaste omgivningarna.

De vuxna individerna dricker dock främst nektar och en sockerhaltig saliv som de egna larverna avger, men de äter även frukt, kött och fisk. På sensommaren koncentreras ofta getingar kring mogna frukter och andra sötsaker.

Getingen är en habil pollinatör. Vuxna individer lever främst på nektar.
Foto: Lars-Åke Janzon

Getingar fungerar som ganska bra pollinatörer i våra trädgårdar. De har bitande mundelar och en kort, bred tunga. Med den kan de slicka i sig nektar från blommor där nektarn är lätt att komma åt.

Rosväxter, och korgblommiga växter hör till favoriterna med lättåtkomlig nektar.

Opportunist är ett väl beskrivande ord för trädgårdsgetingen som kan tänka sig kött, sötsaker som fallfrukt. Saft och öl går också bra. Fotot: Lars-Åke Janzon

Getingarna besöker naturligtvis våra vanligaste fruktträd och bärväxter, som äpple, päron, plommon, körsbär, jordgubbar, lik- som hallon och björnbär, som tillhör familjen rosväxter och också pollineras av dem.

Sociala getingars liv

Våra getingkolonier utgörs till största delen av honliga individer, faktiskt helt och hållet i början av säsongen. Hanar ser vi inte förrän i slutet av getingsäsongen. Det är drottningen, den fertila honan, som efter övervintring bygger upp det nya boet. Hon blev befruktad föregående år. Drottningen parar sig vanligtvis bara vid ett tillfälle och förvarar sedan sperma i ett särskilt förvaringsorgan. Hon kom- mer fram på våren efter att ha övervintrat på en skyddad plats, och börjar ganska omgående bygga ett bo med en stomme av tug- gat trä. Inuti det nya höljet bygger hon upp celler där hon lägger ett befruktat ägg i varje cell.

Ur äggen kläcks larver som drottningen föder upp med nektar och kött i olika former (oftast insekter och deras larver) som hon samlat in. Larverna får dock inte så mycket näring att de utvecklas till drottningar.

Efter några veckor förpuppas larverna, och pupporna kläcks efter ytterliga- re någon/några veckor (främst beroende på värme). Alla individer som kläcks är honor, men de är sterila och kallas för arbetare.

Arbetarna tar nu över drottningens uppgifter att bygga vidare på boet och att utfodra larverna. De samlar även in föda och sköter försvaret av boet. Drottningen stannar härefter kvar i boet och koncentrerar sig nu enbart på att producera ägg. Är det en varm och inte alltför fuktig sommar kan boet och därmed individantalet i boet bli stort.

Drottningen bygger början av boet helt på egen hand. Hon bygger ett mindre antal celler som hon lägger befruktade ägg i – de blivande arbetarna. Foto: Lars-Åke Janzon

Obefruktade ägg blir hanar

Mot slutet av säsongen får de befruktade äggen extra mycket näring, och de utvecklas till drottningar som ska para sig med hanar från andra kolonier. Drottningen lägger även obefruktade ägg som utvecklas till hanar (drönare). Alla getinghanar är alltså haploida, medan honorna är diploida och uppkommer via befruktade ägg. Hanar kan således bara ge upphov till döttrar.

Det är alltså enbart de nya drottningarna som skall bilda nya samhällen nästkommande år. Årets gamla drottningar, arbetarna och hanarna kommer alla att dö innevarande år. Årets drottningar kan komma fram så tidigt som i slutet av juli, men oftast ser man dem lite senare, snarare i augusti/september. Vädermässigt lämpliga höstar kan man faktiskt se dem söka vinterhärbärge så sent som en bit in i november.

Materialet som boet byggs av är ett slags pappersmassa. Foto: Lars-Åke Janzon

Boet

Sociala getingar bygger bo av varierande form, material och storlek, men alla fyller gemensamma funktioner som skydd mot ender och väder samt förvaring av av- komma och föda. Boet byggs av trä, som skrapats loss från exempelvis döda träd eller murket virke, och som tuggas med saliv till pappersmassa. Det kan placeras fritt hängande under tak, som takgetingens.

Deras bo hänger ofta fritt som ett upp till 25 cm stort klot från taket på en vind, ett förrådsskjul eller under en träterrass. De andra arternas bon som man finner i hus byggs oftast inne i husväggar, men de bygger även i grenar, i ihåliga träd eller i underjordiska hålor. Getingar (och bin) bygger enskilda, sexkantiga celler för var och en av sina larver. Avkomman förflyttas aldrig mellan celler utan växer och förpuppas hela tiden i en och samma cell.

Boet består av kakor av celler, många fall i flera våningar, och omges vanligen av ett pappersmassehölje. Bona används endast ett år, så gamla bon återanvänds aldrig.

Solitära eller sociala

Getingarna har en världsvid utbredning och totalt finns det cirka 3 250 olika arter. De flesta arterna finns både i tropiska och subtropiska områden. 12 arter av dem som vi kallar för getingar, det vill säga de sociala getingarna, sköter om sin egen avkomma. Av de solitära getingarna finns det 36 arter i Sverige.

Man skiljer på solitära och sociala getingar. De solitära lever inte i samhällen och har ingen arbetarkast, det finns alltså enbart honor och hanar. Honorna bygger egna bon av lera eller så utnyttjar de redan befintliga håligheter i trä där de lägger sina ägg. Varje ägg förses med ett förråd av insektslarver som honan förlamat med sitt gift. De blir sedan föda åt den egna larven. Honan kommer aldrig mer att återse sin avkomma.

De solitära arter som inte bygger bo i marken kan vi hjälpa genom att sätt upp biholkar dvs förborrade träbitar eller avsågade/klippta bamburör. (Bibatteri är ett dåligt namn för detta hjälpmedel. Jämför med exempelvis fågelholkar.)

Bland de sociala getingarna finns honor, hanar och arbetare. De flesta arter lever i små till ganska stora, ettåriga samhällen.

De tre arterna snyltgetingar bygger inga egna bon utan utnyttjar andra arters bon. Därför behöver de inte ha någon egen arbetarkast.

Gadden hos en drottning av vanlig geting, Vespula vulgaris, i kraftig förstoring. Foto: Tom Blackwell

Gadd

Äggläggningsröret hos getingar, liksom hos andra gaddsteklar, är ombildat till en gadd som står i förbindelse med en giftblåsa. Gadden sitter i bakändan på getingen. Det är enbart drottningar (fertila honor) och arbetare (sterila honor) som har gadd och som kan stickas. Hanar saknar gadd och förmåga att stickas. Gadden saknar hullingar och getingar kan till skillnad från tambiet sticka flera gånger. En av de viktigaste funktionerna med getingarnas gadd är att försvara boet och att döda eller paralysera och förlama byten. De samhällsbyggande, sociala arterna lever nästan uteslutande som rovdjur. De dödar sina byten som de tar hem och matar sina larver med.

De solitära arterna måste kunna se till att de egna larverna har färsk mat att tillgå medan de växer. Det förutsätter att bytet inte är dött, enbart paralyserat.

Gift

Giftet är komplext och har ofta svårt smärtframkallande egenskaper, särskilt hos ryggradsdjur.

Giftet från sociala getingar innehåller:

· flera biogena aminer: histamin (dominerande), serotonin, dopamin, noradrenalin, adrenalin, polyaminer

· flera peptider och proteiner: t ex: kinin

· mastoparaner (protein med unik kemisk struktur)

· enzymer

Giftets potens

Det krävs många stick från en geting för att giftet ska vara dödande. I genomsnitt dör en människa per år av geting- eller bi­stick, men det är då inte giftet i sig som är orsaken. Giftet hos ett tambi (honungsbi), Apis mellifera, är betydligt kraftigare än något av getingarnas.

Om vi utgår från en människa som väger 75 kg, och som inte är allergisk för giftet.

LD50 = Lethal Dose 50, är ett värde på olika ämnens giftighet. LD-50 är dosen där 50 procent av försöksdjuren dör.

LD 50 hos bålgeting (som har det kraftfullaste giftet av våra sociala getingar): 5 000–10000 stick krävs

LD50 hos tambi: 3 000 stick krävs

Getingstick

När getingen/biet sticker sprutas ett gift in i huden. Sticket är oftast ofarligt. En del personer kan dock få en allergisk reaktion av ett enda stick om de blivit stuckna tidigare och utvecklat allergi. Barn är särskilt känsliga för många stick.

Det kan vara farligt att bli stucken i mun och svalg. Halsen kan snabbt svullna igen med andningssvårigheter som följd.

En allergisk reaktion kan komma 15–20 minuter efter sticket. Om du är överkänslig kan du få dessa besvär:

· Illamående

· Kallsvettning

· Nässelutslag

· Hjärtklappning

· Yrsel

· Andningsbesvär

· Kraftig blekhet

Vårdguiden rekommenderar

· Ring 112 om den drabbade:

· inte mår bra och har symtom från andra delar av kroppen än där man blivit stucken.

· får symtom på överkänslighet som till exempel yrsel, illamående, kräkningar eller andningssvårigheter.

· tidigarallergisk reaktion på geting/bistick.

· har blivit stucken i mun och svalg och fått besvär.

· har fått många stick och är ett litet barn eller en gammal person.

Kontakta vårdcentral:

· om du har reagerat kraftigt på geting- eller bistick tidigare och behöver diskutera om du ska ha allergimediciner i beredskap i hemmet

· vid kraftiga reaktioner med chocktillstånd. Då finns möjlighet att allergivaccinera sig. Rådgör med din läkare.

Getingar och vår mat

Att hålla getingarna borta från maten under de mest intensiva sommarmånaderna är nästan omöjligt. Det mesta i matväg lockar.

Getingar gillar allt som innehåller animaliskt protein och socker.

De dras till alla former av kött, fisk, skaldjur och ägg. Särskilt högt i kurs står rå fisk och fiskrens. Den lukten känner getingarna på långt håll.

Ett glas saft verkar oemotståndligt för getingar. Foto: Lars-Åke Janzon

När det gäller sötsaker provar getingarna sig fram. De smakar helt enkelt på det som bjuds och ser om de gillar det eller inte. Är det sött vill de ha mer och stannar kvar.

Där sockret ingått i någon form av jäsningsprocess finns en doft som attraherar getingar. Därför är de gärna i glaset med öl, vin eller annan dryck med alkohol. I saft, sylt och läsk lockar fruktresterna getingarna med sin doft.

Däremot är getingarna fullständigt ointresserade av grönsaker, osötat bröd och vatten.

Getingar reagerar även på kläder, även det något att tänka på under getingtider. Mångfärgade, blommönstrade skjortor och klänningar kan vara lockande.

Så undviker du getingar

· När ni äter utomhus så ät endast vegetarisk mat och drick enbart isvatten (all annan föda och dryck attraherar getingar).

· Plocka upp fallfrukt, och ha ingen söt frukt utomhus, till exempel vindruvor.

· Undvik deodorant, rakvatten, parfym.

· Använd inte Hawaiiskjortor eller blommönstrade klänningar, blusar eller liknande.

· Undvik häftiga rörelser, exempelvis viftningar och slag.

· Gå ej för nära ett getingbo. Sitt ej på inflygningsbanorna mot boet.

· Var inte rädd! När man är rädd utsänder man alarmferomoner som kan vara attraherande för getingar.

Ta bort bon

Var oerhört uppmärksam på våren och försommaren när man ser de första getingarna i husets närhet. Det är nämligen nu drottningarna letar lämplig boplats för sin avkomma. Om man inte önskar ha getingar som närmaste granne bör man schasa bort dem. Döda dem absolut inte! Ser man att de har påbörjat ett bo kan man lätt ta bort det när honan är borta och letar efter nytt bomaterial. Hon är nämligen helt ensam om att bygga den första delen av boet. När väl boet är etablerat och det finns ägg, larver och puppor i boet bör man absolut inte ta bort boet själv. Anlita någon saneringsfirma i stället. De vet hur man bär sig åt. Det finns alltför många skräckexempel på hur man inte ska ta bort stora, bebodda bon. Ett av de sämre sätten är att suga in getingarna i en dammsugare.

Läs mer: Vanligaste getingarna i trädgården

Systematik

Rike: Animalia (djur)

Stam: Arthropoda (leddjur)

Klass: Insecta (insekter)

Ordning: Hymenoptera (steklar)

Familjer: Vespidae (sociala getingar), Eumenidae (solitära getingar)

Familj: Vespidae, Sociala getingar

Arter: Polistes biglumis Mörk pappersgeting (pappersgeting), Vespa crabro Bålgeting, Dolichovespula media Buskgeting (mellangeting), D. norvegica Nordgeting (norsk geting), D. saxonica Takgeting (saxisk geting), D. norvegicoides (= D. loekeni) Tajgageting, D. sylvestris Skogsgeting, D. adulterina Taksnyltgeting, D. omissa skogssnyltgeting, Vespula austriaca Snyltjordgeting (rödsnyltgeting), V. rufa Rödbandad geting (rödgeting), V. vulgaris Vanlig geting, V. germanica Husgeting (tyskgeting, brokgeting, sydgeting)

Lars-Åke Janzon
Lars-Åke Janzon är pensionär sedan något år, men har en lång bakgrund från Naturhistoriska riksmuseet där han sedan 1972 framförallt arbetade på enheten för entomologi och på den publika avdelningen. Han blev fil dr vid Zoologiska institutionen vid Stockholms Universitet 1984, förste intendent på riksmuseet 1985 och jour­havande biolog 1999. Han är flitig och återkommande skribent i Natur & Trädgård och har förutom ett stort antal artiklar i olika tidskrifter gett ut ett flertal böcker och varit faktagranskare av ett sextiotal böcker med biologiskt innehåll. Han känns också igen från hundratalet medverkanden i olika radio- och TV-program. Lars-Åke Janzon har också arbetat som lärare i faunistik vid Stockholms universitet i 17 år. Han har ett sjuttiotal fältstudier över hela världen i bagaget och har agerat exkursionsledare såväl i Sverige som ute i världen, bl a kring medelhavet och på Kanarieöarna. Sedan 2013 är han också guide hos Äventyrsresor.