Från att ha varit nästan utrotade för hundra år sedan finns det idag gott om rådjur i hela landet. De lockas gärna till våra parker och trädgårdar som bjuder på lättåtkomlig och varierad föda, och de verkar vara villiga att provsmaka nästan vad som helst. Men det finns växter som oftast lämnas ifred. Lars-Åke Janzon tecknar rådjurets årscykel och tipsar om någorlunda rådjurssäkra växter.
I början av 1900-talet var rådjur (Capreolus capreolus) en stor sällsynthet i Sverige. De hade då en fristad på endast några få skånska gods. Att de var så ovanliga berodde på att tillgången på rådjur redan under 1700-talet hade börjat minska då jakt på rådjur, genom Gustaf III:s förordning från 1789, inte längre förbehölls kungen och adeln. Detta innebar ett ökat jakttryck på rådjuren. Dessutom ökade folkmängden starkt på 1800-talet och alltfler kreatur krävdes för folkets försörjning. Man hade då nötboskap, får och getter som gick på bete i skogen. Konkurrensen om fodret blev därmed större, och födotillgången minskade för rådjur och andra större växtätande vilda djur. Till slut medförde allt detta att det i början av 1900-talet endast fanns ett fåtal rådjur kvar i landet. Så småningom spred sig dock rådjuren, som är spridningsbenägna, från de skånska godsen, och idag finns de i princip i hela landet utom i fjällen ovanför trädgränsen. På Gotland har inplanteringsförsök gjorts och där finns lokalt en snabbt växande stam idag.
Kraftig ökning av beståndet
Under 1980- och 1990-talen är antalet rådjur fler än kanske någonsin tidigare. Det kan kanske bero på att rävar drabbades av skabb i mitten av 1980-talet. Den starkt minskande rävstammen och dess predation på rådjurskid innebar att antalet rådjur ökade. Det är antagligen en av anledningarna till att vi haft rådjur i våra trädgårdar och parker sedan dess.
Samtidigt övergav många rådjur på 1980-talet sin naturliga biotop, eller blev utkonkurrerade därifrån. De förändrade då sitt naturliga beteende. Några flyttade in i stadsmiljö och, inte minst, till villaträdgårdar och parker som de numera besöker, ja kanske hemsöker. I dessa för oss närstående miljöer är rådjur idag en vanlig syn – i varje fall lokalt.
Flest besök under försommaren
Till grämelse för odlare är födotillgången för rådjur i trädgårdar mycket mer lättåtkomlig, varierad, och antagligen mer diversifierad och smaklig än ute i den vilda naturen. Detta gäller speciellt under vår och försommar, då de flesta rådjursbesöken inträffar. Ungefär vid lövsprickningen stannar sedan de flesta rådjuren i skogsmiljö för att återkomma vid tiden för våra grödors mognadsperiod. Då följs rådjursgeten av kiden som lär sig av mamman och får inpräntat var lättåtkomlig föda finns.
Den naturliga rädslan för människan har försvunnit för dessa vuxna ”trädgårdsrådjur”, och, i synnerhet, för deras ungar som snabbt lär sig att ignorera oss. Rådjuren har vant sig vid vårt utseende och, inte minst, våra dofter. Det betyder att man inte längre kan skrämma bort dem med hjälp av till exempel människohår, människourin eller ylle.
Om man skall framhärda och fortsätta att odla sin trädgård så finns det en mängd produkter, hinder, tips och råd att ta till.
Revir minskar snörika vintrar
Både bockar och getter är territoriella större delen av året. Dock betydligt mindre under snörika perioder än under vegetationsperioden. Under vintern behöver de ju spara energi då det kan vara mycket snö och ytterst svårframkomligt i terrängen. Dessutom kan det då vara mycket besvärligt att hitta föda.
Hanarnas territorier brukar inte vara överlappande, så normalt sett är det samma bock som syns i den egna trädgården (i varje fall tills han av olika anledningar ersatts av annan hane). Bocken går tillsamman med getter endast under brunstperioden. Sedan är han sin egen lyckas smed.
Honorna föder ungarna i början på sommaren och hon tar hand om dem under uppväxten. Hon kan låta döttrarna, men inga andra honor, vara kvar i hennes område även då de blivit könsmogna. Honorna lär följaktligen sina ungar var den godaste maten finns, och hon promenerar med dem och visar vilka växter de ska ta och när de ska tas. Det är kanske främst under denna lärotid man ska försöka störa dem från att vistas i den egna trädgården – men det är inte lätt att hela tiden övervaka dem. Kan honan inte visa ungarna sina hot spots hos dig kanske hon kan visa dem alternativa platser någon annanstans.
Rådjur behöver egentligen endast ett rejält vegetationsskydd och tillgång till högkvalitativ föda för att de ska vara nöjda. Därför är just trädgårdar ett utmärkt ställe där de hittar den eftertraktade födan. Om de sedan kan vila i relativ ostördhet i närheten eller i själva trädgården är det så optimalt för dem det kan bli. Ser man därför rådjur som hittat en viloplats i en trädgård bör man se upp! Om man inte vill ha dem i sin omedelbara närhet bör man vara uppmärksam på när rådjuren går till vila. Då man ser dem göra det i trädgården bör man få dem att flytta sig till annan plats.
I naturen blir rådjur normalt sju, åtta år gamla, men de lär kunna bli ända upp till tjugo år.
Naturligt födoval under vintern
Under höst, vinter och vår brukar rådjur vara som mest aktiva under skymning och gryning – det är då de letar föda.
Det är under denna tid som vi får testa vårt samvete, för då det råder sträng vinter har rådjuren svårt att hitta mat. Det är lätt att tycka synd om dem. Då kommer de verkligt nära oss och tar vad de kan hitta, exempelvis gärna småfåglarnas föda (äpplen, frön av olika slag, russin, havregryn med mera). Ska vi ge dem mat eller inte? Om vi ger dem föda återkommer de säkerligen, och om de inte får något att äta kanske de dukar under. Det är tufft att vara rådjur – och människa. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi ska ha det med rådjuren.
Rådjuren är under vintern även tuffa mot sin egen art. De svagaste djuren får hela tiden stå tillbaka för de starkare. Det är endast de starkaste som överlever en svår vinter. I djup snö får de svaga försöka klara sig själva medan de starkaste djuren tar för sig av den mat som finns tillgänglig.
Om man nu väljer att stödutfodra rådjuren är det bra att satsa på flera utspridda matställen. Man kan exempelvis ge dem torrhö, frukt och ris, och de tycker speciellt mycket om rotfrukter och spannmålskross. Ger man dem det så har även de svagaste en chans att få i sig maten.
Svamp viktig del av födan
Rådjuren är inga utpräglade gräsätare, men under senvinter, vår och försommar kan en hel del gräsarter ingå i födan. Från och med sensommaren och inpå hösten utgör svamp en viktig del av födan.
Under den snöfria perioden är rådjuren utpräglade ört- och gräsätare i sin naturliga miljö, men de tuggar även i sig unga blad från buskar och träd samt barrväxter. De är högst selektiva och tar endast de näringsrikaste munsbitarna. Under hela den gröna perioden kan man se rådjur gå och beta grödor på åkrar där de gärna äter vete och havre, men helst inte korn och råg. Det är även under denna period, särskilt efter snösmältningen fram till ungefär midsommar, som vi får besök av dem i trädgården eller i städernas parker.
Annat socialt beteende på sommaren
De har under den gröna perioden ett annorlunda socialt beteende än under den vita perioden. De är nu mer dagaktiva, särskilt då de får vara ostörda och ifred under sitt födosökande. På höstarna äter de gärna exempelvis ek- och bokollon, svampar och granskott.
Enligt studier av djur i hägn äter ett vuxet rådjur ungefär två till fyra kilo föda per sommardygn. På vintern sjunker konsumtionen till ungefär ett halvt till ett och ett halvt kilo per dygn. Vilda djur äter sannolikt något mer.
Om man odlar något som även är smakligt för rådjuren finns det ett stort antal kommersiella produkter och knep, som temporärt kan avskräcka det individuella rådjuret. Men som regel vänjer sig rådjuren efter en tid vid medlen, varför man får byta metod. Man bör tänka på att ens grödor är en oemotståndlig frestelse för rådjuren, som på kort tid kan tillgodose sitt dagsbehov medan risken/kostnaden för ett trädgårdsbesök är tämligen liten. Det lilla obehag som olika medel förorsakar rådjuren är ofta av övergående karaktär, och rådjuren har redan haft gott om tid att lära sig att förknippa trädgården med mat innan olika antirådjursprodukter sätts in.
Kycklingnät bästa skyddet
Det säkraste sättet att odla utan högt stängsel är sannolikt att breda ut kycklingnät (gärna den gröna varianten så syns det mindre) över hela odlingen. Man kan då inte odla särskilt höga växter eftersom rådjuren är duktiga på att krypa.
Att använda elnät är effektivt, och det bör helst bestå av åtminstone tre strömförande trådar upp till 170 centimeters höjd. Det finns fantomhoppare som kan hoppa än högre!
Man kan sätta nät runt känsliga växter som exempelvis nyplanterade rosenbuskar. Speciellt på våren är unga skott nästan oemotståndliga för rådjuret. Använd då hönsnät som fåglar inte fastnar i. Tänk på att riktigt små ytor inte behöver så högt nät, då rådjur inte gärna hoppar in någonstans där de inte ryms.
Då man använder pallkragar finns det tillbehör som nätburar man kan köpa eller bygga mot rådjur och andra gnagare.
Om man vill komma bort från stängsel och nät helt och hållet finns en uppsjö rådjursmotmedel man kan köpa i handeln. Det är ofta en blandning av ammoniak, vatten och blodmjöl som fortfarande fungerar bäst i avskräckande syfte. Det är dessutom en ganska billig metod. Man tillreder en blandning på 1 deciliter ammoniak som hälls i fem liter vatten och tillsätter blodmjöl tills det blir en trögflytande gröt. Doppa ner gröna oasisbitar i blandningen och sätt dem sedan på pinnar, i nos-/mulhöjd, som sticks ner mellan växterna. Skydda gärna oasisbitarna med en uppochnervänd kruka eller liknande, eftersom regn snabbt späder ut doften. Den avskräckande doften sitter i ganska länge, men varannan vecka bör nog oasisbitarna doppas ner i blandningen igen.
Benmjöl och blodmjöl kan man i oblandad form strö ut runt och/eller på växterna. Det verkar som om benmjöl är något mer effektivt än blodmjöl. Medlen bör förnyas ofta, särskilt om det regnar. Snart vänjer sig dock rådjuren vid medlen, och då är det dags att byta metod.
Det finns även många andra mer eller mindre beprövade knep som kan testas. Bland flera fantasifulla tips kan här nämnas att man kan hänga ut tvålbitar (enligt uppgift måste det vara Barnängens tvål), bespruta växterna med någon hårspray, hänga upp nyklippt fårull, hänga upp små speglar eller blanka CD- eller DVD-skivor i snören eller hänga upp ljusblå band. Ett sätt som antagligen inte fungerar alls och som är jättejobbigt att få till är att man mellan växterna kan sticka ner till exempel blomsterpinnar så tätt att rådjuren inte kommer åt växterna (tänk på att ett rådjursben är smalt!). Blomsterpinnarna bör sticka upp åtminstone femton centimeter över växterna. Pröva gärna själva och se om någon av metoderna fungerar hos dig.
Om man skall vara krass och vill fortsätta att odla sin trädgård och vara hundraprocentigt säker att grödorna är fredade från områden där det finns rådjur gäller, i princip, endast ett sätt – att stängsla in odlingsarealen. Stängslet bör dessutom vara mycket högt.
Odla utan stängsel och skydd
Om man vill ha en levande trädgård och fortsätta odla utan stängsel ställs man inför svåra problem såvida man inte älskar påskliljor (Narcissus pseudonarcissus), vilka rådjuren med ganska stor säkerhet ratar. Detta gäller inte helt osannolikt även pingstliljor (N. poeticus), I princip är då alla andra växter tänkbara byten för rådjuren – och så är ju faktiskt fallet.
När det gäller födovalet är rådjur normalt sett opportunister och tar den föda de finner bäst på just den platsen. Men rådjuren är även individualister och det som passar det ena rådjuret kanske inte passar det andra lika bra. Därför kan din granne få en slags växter uppätna av hans rådjur, medan samma växter hos dig inte blir uppätna av dina rådjur (vi förutsätter då att det rör sig om rådjur i två olika territorier). Även om rådjuren inte äter upp växten helt, så testar de de flesta växter, och om smaken inte passar så äter de inte upp växten. Däremot kanske de skadat växten så mycket att den förstörs eller till och med inte överlever. Försök därför se till att ni har flera exemplar av samma art, så har ni större chans att få någon av dem att fortleva.
Vildtulpanen får vara i fred
Några växter som man enligt min mening har ytterst svårt att få ha ifred för rådjuren är krokusar (Crocus spp.) och tulpaner (Tulipa spp.) utom den gula vildtulpanen (T. sylvestris) som verkar klara sig utan angrepp av rådjuren. Dessa växter klarar sig närapå aldrig till moget skick. Det är ju tråkigt eftersom just de tidiga växterna är ett stort glädjeämne för oss när snön smält bort. Till de absolut bästa godsakerna för rådjuren hör även blåklockor (Campanula spp.), glimarter (Silene spp.) och rosor (Rosa spp.) Vassa rostaggar verkar inte vara avskräckande alls.
En annan grupp växter som inte har något försvar mot rådjursangrepp är naturligtvis fetbladsväxterna (Crassulaceae). Förutom att de är smakliga så innehåller de även en relativt stor mängd vätska. Det är inte bara vi människor som drabbas negativt utan även många insekter, vilka blir minst sagt drabbade av rådjurens attacker. I Stockholms skärgård har både apollofjärilens (Parnassius apollo) och fetörtblåvingens (Scolitantides orion) larver blivit lidande. Detta har medfört att fetörtsblåvingen närapå rentav blivit utrotad. Bägge arternas larver lever huvudsakligen av kärleksört (Hylotelephium telephium). Apollolarven kan till nöds utnyttja vit fetknopp (Sedum album) som näringsväxt – så den klarar sig. Den i Sverige mycket sällsynta och rödlistade fetörtsblåvingen är i dag i det närmaste helt försvunnen från Stockholms skärgård, och den troligaste anledningen (även andra anledningar är möjliga) är avsaknaden av kärleksört som rådjuren ätit upp. Fetörtsblåvingens larv gör gångar (minerar) i kärleksörtbladen från undersidan vilket ger fönsterlika fläckar i bladen. Förpuppningen sker sedan i stenspringor och dylikt.
Växternas kemiska försvar
Växter har i princip i alla tider på olika sätt försökt försvara sig mot att bli uppätna av framför allt insektslarver, men även av betande djur. Taggar och törnen är ett av flera avskräckande medel, men mest verksamt är det kemiska försvaret. Det kan orsaka mer eller mindre allvarlig skada vid till exempel förtäring och hudkontakt. De flesta giftiga växterna undviks instinktivt av betande djur.
De kemiska ämnena i växterna kan delas in i ett antal grupper alltefter deras giftinnehåll. Utöver nedanstående ämnesgrupper förekommer på olika håll i växtriket även ämnen med mer eller mindre okänd struktur, men med känd giftverkan.
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
