Tomaten är släkt med både potatis och chili och har sitt ursprung i Anderna i Sydamerika. Via Inkariket kom tomaten till aztekerna i det som idag är södra Mexico. De gav tomaten namnet Xi tomatl och började odla den. Till Europa kom den på 1500-talet men först på 1800-talet nåddes den svenska allmänheten. ”Tomatkungen” Åke Truedsson tecknar tomatens historia och ger i en andra artikel initierade råd om hur du lyckas bäst med din tomatodling.
Tomatsläktet föddes i Andernas berg i Sydamerika, där länder som Peru och Ecuador nu finns. Släktet utvecklades till olika arter där skilda platser erbjöd skilda förutsättningar och idag finns nio arter i familjen, varav tre är goda att äta. Tomaten är nära släkt med potatisen, vilket man kan ana av frukter och blad.
Olika sorter på var sin sida bergen
På Andernas gröna sida, som vetter mot Amazonas, utvecklades vår urtomat, Lycopersicum esculentum. En röd, rund frukt på cirka 6–10 gram. Denna art spred sig över till Andernas torra sida som vetter mot havet och i denna torrare kustnära miljö utvecklades en ny art, Lycopersicum pimpinellifolium, som har bidragit till våra söta och goda cherrytomater. Denna art har mindre, ofta sötare frukter, bara cirka 4–6 gram i ofta långa klasar. I Ecuador åt för länge sedan en fågel vilda tomater och flög sedan hela vägen till Galapagos, 139 mil, utan att uträtta sina behov över havet. Väl framme sådde den därmed tomatfrön som med årtusenden blev till en egen art, Lycopersicum cheesmanii. En liten luden planta med ärtstora, orange tomater på bara 1 gram som anpassats till sin nya något kallare och kärvare miljö. Detta är de arter som för oss är ätliga av tomatsläktet, men jag vill ändå nämna en art som växtförädlingen haft stor nytta av genom dess resistensgener mot diverse problem, nämligen Lycopersicum peruvum som har grågröna frukter.
Tomaterna blev aldrig någon stor och viktig gröda för inkaindianerna och deras förkulturer i jämförelse med sina Solanum-släktingar, potatis och chilipeppar (antagande för att tomaten inte finns som keramik och inte på deras tyg, där potatis och chilipeppar ofta förekommer). Jag tror dock att det förekom en viss tomatodling i området runt staden Cusco, eftersom man där finner de största vilda tomaterna med frukter på 10–12 gram.
Gift i gröna delar
Alla solanumväxter innehåller mer eller mindre av giftiga glycoalkaloider, så även tomatplantan som innehåller tomatin – en svagt giftig glycoalkaloid som finns i gröna delar av plantan inklusive gröna tomater, men inte i mogna tomater. Giftet har prövats för att döda löss, men utan framgång. Det kan dock ge hudirritation om man umgås intensivt med
tomatplantor.
Tomaten spreds längs Inkarikets vägar söderut till norra Chile där Atacamaöknen och höga vulkaner satte stopp och norrut var det sannolikt med budbärarna, som sprang med meddelande inom Inkariket, och säkert också med fåglar som tomaten spreds. Till slut nådde den vilda tomaten fram till ett annat mäktigt historiskt indianrike, nämligen Aztekriket i det som idag är södra Mexiko. Aztekerna var mycket duktiga på att odla, utveckla odlingsteknik och hitta nya matgrödor. Exempelvis hittade man och tog hand om vår majs för cirka 8000 år som en mutation av teosintgräs, och man utvecklade flytande odlingsträdgårdar. Detta så odlingsskickliga folk, tog sig också an tomaterna för uppskattningsvis 1 500–2 500 år sedan. De gav tomaten namnet Xi tomatl och hittade också där en mutation i form av en större veckad tomat på 50–80 gram som man började odla i stället för de små på 6–10 gram som växte vilda. Denna större veckade tomat uppkom genom ett genetiskt fel där DNA-koden för bildning av tomatfrukten blev mångdubblad och gav tomater där varje veck egentligen är en tomat. Vi vet att det fanns både röda och orange tomater i deras odlingar. Namnet Xi betyder stor och tomatl var egentligen deras namn på tomatillo (Physalis philadelphia) som man också odlade.
Hämtade hem guld – och tomatfrö
Så kom den spanske erövraren Hérnan Cortés till Mexico och ville ha massor av guld, men fick bland annat med sig tomatfrön till Spanien dit han återvände 1523.
Vi vet inte mycket om dessa frön i Spanien. Det vi vet är att morerna, som tidigare härskade över en stor del av Spanien och var ett handelsfolk, vid denna tid fortfarande fanns kvar i sydöstra Spanien. Dessa handelsmän gav eller sålde tomaten vidare till det som idag är Italien, där man ganska omgående förälskade sig i denna nya frukt. Av det italienska namnet på tomaten Pomodoro – Pomme dei Moro (äpplet från morerna) – kan vi härleda vägen dit.
Ett tidigt recept var att rosta tomaterna och blanda med lök, peppar och timjan samt olivolja, salt och vinäger. På den apenninska halvön började man genast förädla för att få bort vecken och skapa den moderna tomaten vi känner idag på 70–100 gram per styck, men det skulle ta mycket lång tid. Vi vet att man förutom röda tomater också odlade orange frukter i eftersom man i skrifter talade om Pomme del oro – Guldäpple. Än idag finns tomatsorter från den tid man jobbade med tomatens utveckling i form av veckade goda ursprungssmakande tomater med namn som Costoluto Genovese (veckad från Genua), Costoluto Fiorentino (veckad från Florens) och Santorini.
Engelsmännen trodde på 1600-talet att tomaterna var giftiga. Dessutom var allt som kom från de italienska stadsstaterna mycket illa sett under denna tid i England. Man uttryckte sig nedlåtande i botaniska kretsar om att italienarna åt dessa frukter av stinkande växter (tomater). Rädslan fanns också i Frankrike och där gav man det nedlåtande latinska namnet vargpersika (Lycopersicum). Fransmännen som gillade god mat spionerade emellertid på italienarna, men kanske var spionen lite lomhörd för han fick det italienska namnet Pomme dei moro lite fel, det blev Pomme d’amour, kärleksäpple, varvid lyckan var gjord för tomaten i Frankrike. Engelsmännen översatte namnet från franskan korrekt till ”Love apple” men man var fortsatt mycket skeptiska, vilket framgår i en kokbok som utgavs i London 1602 där man skrev följande om tomaten: ”Det är möjligt, men inte att rekommendera att äta tomater om de är genomkokta. Tomater ska aldrig ätas råa eftersom döden blir ögonblicklig”.
Sexuellt upphetsande
Kyrkan i USA förfasades över denna nya, som man trodde av namnet ”sexuellt upphetsande frukt” och bannlyste tomaten. En präst i Sydstaterna blev utesluten ur sitt samfund efter att ha blivit ertappad med den syndiga gärningen att ha odlat tomater i sin trädgård. Den man som återupprättade tomatens rykte i USA var Thomas Jefferson, som i slutet av 1700-talet fick folk att börja odla tomater. Han gav även ut en bok 1781 som omnämner tomater och är en av USA:s presidenter med ett uttalat odlarintresse. Han lärde sig om tomater i Frankrike där han tjänstgjorde som ambassadör tidigare. Likväl fanns skepsis med tanke på att tomaten är en Solanumväxt – ett släkte med många giftiga arter.
Överlevde tomatfrossa
Tomaten ansågs så farlig att man till och med gjorde rena cirkusnummer av att äta den ”giftiga” frukten. Det berättas att den elegante översten Robert Gibbon Johnson den 26 september 1820 i Salem New Jersey uppträdde inför en publik om 2 000 personer med att äta en korgfull tomater. Först blev han uppmätt av likkistmakaren, därefter förkunnade en doktor hemskheterna man kunde drabbas av om man åt tomater, och därefter åt överste Johnson tomaterna. Korgen tömdes på sitt innehåll. Allt till ackompanjemang av sorgemusik och publiken höll andan. Naturligtvis dog Robert G. Johnson, men långt senare, vid 79 års ålder. Den som äter mycket tomater lever snarare längre än den som inte gör det.
I Italien jobbade man under 1600- till1800-talet på att ta bort tomaternas veck och lyckades slutligen ta fram den runda tomat vi känner idag. Man tog även fram avlånga, köttiga sorter för pastasås och torkning samt piennolo-tomater som har lång hållbarhet. De hängdes i taket och räckte genom vintern, långt efter att skörden var över. När det gäller tomater och deras användning så har vi faktiskt en hel del att tacka Italien för.
Efter franska revolutionen blev tomaten mycket populär i Frankrike på grund av den röda färgen, och när Napoleon segrade vid Marengo firades detta med en maträtt vid namn Chicken Marengo där tomater ingår.
Odlad i Sverige sedan 1600-talet
I Sverige hade man sannolikt tomatplantor i Uppsala sedan 1600-talet som botanisk kuriositet men det var inget man åt. Den första allmänna svenska trädgårdsbok jag hittat som nämner tomater är Daniel Müllers bok ”Frukt- och Köksträdgården” från 1861. Till Sverige kom slutligen tomaten till allmänheten 1880 som frö till en sort i fröfirman Tjäders katalog (Stockholm) och här hette tomaten ingenting, men betecknades som kärleksäpple (Från engelskans love apple), ett namn vi behöll till 1906. Då bytte vi till tomat, som man kan härleda till aztekernas namn. Redan år 1895 erbjöds det i frökatalogen Sellbergs sju olika namnade sorter som blev till 16 namngivna sorter i Svenssons frökatalog från 1903. En del av dessa sorter finns faktiskt än idag som till exempel Golden Queen, Gold Nugget, Mikado och Ponderosa. Tomaten var dock inte vanlig på våra matbord förrän på 1960-talet. Då hade man i Västvärlden börjat förädla för högre avkastning och fastare tomater för yrkesodlarna som lätt kunde hanteras i transporter och av butikerna. Denna förädling gick så långt att tomaterna i slutet av 1960-talet och på 1970-talet smakade nästan som vatten. Smaken var inget man prioriterade då. Därefter har konsumtionen ökat mycket och smaken blivit bättre och sortimentet har ökat, men yrkesodlingen har en del kvar till att tomater ska smaka som hemmaodlade med rätt gödsling. Man har under de senaste femtio åren också jobbat med att få in resistensgener i F1-hybrider för yrkesodlarna (en F1-hybrid är en korsningsprodukt som inte är stabil i kommande generationer).
I Ryssland blev tomaten en viktig gröda för de ryska datjorna och här har vi faktiskt en god gärning av Josef Stalin. Han gav order om att det i hela Sovjetunionen skulle upprättas växtförädlingsstationer som skulle ta fram matväxter som var anpassade till deras lokala klimat. Det blev väldigt många växtförädlingsstationer och massor av växtförädlare som tog fram frukt och bär för det ryska folket, men också mängder av tidigmognande busktomater som klarade den korta sommaren. Här kan nämnas sorter som Yantarnyi, Sibiryak, Taimyr, Malinki Prints, Yagodka, Ljana Eva med flera men också högväxta och då bland annat välsmakande bruna tomater som blev populära i södra delen av unionen med bättre klimat. Bra exempel är Cherny Krim, Chernomyr, Cherny Tula, Cherny Mavr, med flera och jättebiffar som till exempel Bych je serdtse (Oxhjärta) och en ännu namnlös tomat som kallas Severnyi (nordlig) som gett mig störst tomater – som mest 1 523 gram för en tomat. Så vi har även Ryssland att tacka för deras växtförädling av tomater som passar i vårt klimat.
Biffiga sorter i USA
I USA, och kanske speciellt i sydöstra delen av landet, blev under 1800-talets senare del växtförädling av tomater populär hos många privatpersoner men också hos fröfirmor. Många nya, ofta stora biffsorter som till exempel Charles Mortage Lifter, Mom’s, Brandywine, med flera såg dagens ljus. Många av dessa gamla sorter bevaras idag av Seed Savers organisation i USA som gör ett fantastiskt arbete med att bevara genetisk mångfald – vår största skatt på denna jord.
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
