Den 21 september 2016 invigde Svea­skog Ekopark Öjesjöbrännan på sin del av det brända området. Total yta av denna Ekopark är cirka 1 500 hektar. Sammanlagt har alltså cirka 8000 hektar av brandområdet på detta sätt fått permanent skydd, ett naturområde som kommer att uppvisa unika naturvärden under överskådlig tid.

Under 2017 kommer Länsstyrelsen i Västmanland att börja byggandet av besöksanläggningar i Hälleskogsbrännan. Området är redan i dag mycket välbesökt och ambitionen är att kunna öka områdets attraktionskraft än mer i framtiden.

Dramatisk minskning av bränder

En av de allra största ekologiska förändringarna i skogen under de senaste 150 åren är den dramatiska minskningen av skogsbränder. Tidigare brann i genomsnitt ungefär en procent av skogsarealen i Sverige varje år, idag är motsvarande siffra mindre än 0,016 procent.

Dokumenterade bränder i de mellersta delarna av landet skedde tidigare ungefär vart femtionde år på en given yta. I de flesta av dessa områden har det nu inte brunnit på 150 år. I södra Sverige är det ännu värre – där har det inte brunnit på över 250 år i motsvarande områden. Ovanstående är viktigt att ha i åtanke när man funderar över hur arter reagerar på en brand. Många arter har haft flera tusen år på sig att utvecklas i samklang med skogsbränder, och flera arter gynnas tydligt av brandens påverkan.

Konkurrensen förändras

Efter en skogsbrand förändras konkurrensen mellan arterna, tidigare konkurrenssvaga arter gynnas tydligt och andra arter som innan branden var vanliga försvinner direkt. Detta hänger samman med den direkta effekten av elden samt sekundära effekter där exempelvis skapandet av en stor mängd död ved fungerar som en rik födoresurs för många tidigare missgynnade arter. Branden sätter oftast tidigare konkurrenssituation ur spel och ger helt nya förutsättningar. Detta ger en rad arter möjlighet till etablering och andra en stor konkurrensfördel som de snabbt kommer att ta till vara. Är branden tillräckligt hård så kan en närmast steril miljö uppkomma där mycket konkurrenssvaga arter kan ta sig in. Väl där kan de utveckla stor förekomst på grund av extremt lågt konkurrenstryck. Har dessa arter väl bara tagit sig in så kan de sedan hålla stånd mot vanligtvis mer vanligt förekommande arter under lång tid.

Man pratar om två olika artgrupper som gynnas av brand: de brandberoende samt de brandgynnade. De brandberoende art­erna gynnas av att nya födoresurser uppstår eller att frömognad initieras, som hos exempelvis svedjenäva.

De brandgynnade arterna gynnas mer sekundärt genom att exempelvis mossor, lavar och bärris brinner upp och öppnar mer plats rent fysiskt. En rad marksvampar kan nämnas som bra exempel här.

Branddjupet viktig variabel

Hur artsammansättningen kommer att se ut efter branden bestäms till stor del av brandens intensitet och bränningsdjup samt vilka frökällor som finns kvar. Även mängden överlevande rötter påverkar utseende efter brand då mycket rotskott brukar komma upp. Om branden gått djupt och endast mineraljord återstår efteråt så gynnas tydligt vindspridda arter. I det närmast jungfruliga landskapet har svampsporer en stor möjlighet att sig in och etablera starka brohuvuden som sedan kan leda till massförekomster. Toppmurklan utgör ett annat exempel på strategi, dess mycel finns i marken men för att det ska komma fruktkroppar i stor mängd krävs en brand. En tydlig samevolution mellan arten och de tidigare återkommande bränderna syns här. Det vanliga är att man året efter branden ser enorma förekomster och att det två år efter branden bara går att hitta toppmurklan i enstaka exemplar igen.

Plötsligt tillskott på död ved

Vilken effekt en brand får på svampsamhället beror också i hög grad på vilken typ av mark som branden drar fram över. På brandpräglade brandmarker ger brand­en en tydligt gynnsam effekt på ovanliga mykorrhizasvampar varav goliatmusseron, blåfotad taggsvamp och tallgråticka kan nämnas som exempel.

På sandmark ligger trädens finrötter ofta djupare ner än på moränmark och förstörs därför i mindre grad vilket gynnar de mykorrhizabildande arterna.

Cirka 50 svamparter är så kallade pyro­filer som endast bildar fruktkroppar på nyligen bränd mark. I denna grupp finns främst skålsvampar men även en del skivlingar. En del andra svamparter växer på den döda veden som skapats, främst då på stammarna som brandskiktdyna, eller på skadade rötter som rotmurklan. Även slemsvampar kan gynnas kraftigt av brand, exempelvis trollsmör. Slemsvampar nyttjar bakteriefloran som tillväxer i trädens savflöden som uppkommit efter brandskador.

Vad gäller pyrofila svampar så kan följande sammanfattning göras:

· Gynnas av tunna humuslager

· Kräver brand för att bilda fruktkroppar.

· Mellan två bränder överlever de som icke fruktkroppsbildande mycel.

Tjeckiska plockare passade på

Som tidigare nämnts så var brandområdet under våren 2015 ett veritabelt el­dorado för den som ville plocka toppmurkla. Många, många ton skulle ha gått att få ihop för den som haft tid och resurser. Ryktet om den goda förekomsten nådde ända till Tjeckien och under en månads tid bodde ett antal tjeckiska svampplockare
i och omkring brandområdet, fullt sysselsatta med att plocka och torka toppmurkla.

Brandskiktdyna kom under hösten 2015 och under 2016 skedde en explosion av björkticka.

Vid besök i brandområdet kunde man se att ett antal andra brandberoende och/eller brandgynnade svamparter förkom i stor mängd. Som exempel kan nämnas:

· Stybbskål, Geopyxis carbonaria.

· Kolflamsskivling, Pholiota highlandensis.

· Purpurskinn, Chondrostereum pupurerum.

· Rökslöjskivling, Hypholoma capnoides.

Nio nya svamparter har etablerat sig efter branden

Nio helt nya svamparter för Västmanland rapporterades fram till mitten av 2015 från området som nu är Hälleskogsbrännans naturreservat.

Åtta är skålsvampar, discomyceter. Dessa är Plicaria trachycarpa (saknar svenskt namn, har vårtiga sporer), slätsporig svedjeskål, Plicaria endocarpoides, slätsporig brandskål, Peziza lobulata, samt Tricharina gilva, Anthracobia maurilabra, Antracobia melaloma, och Pyropixys rubra. Till nyheterna hör eldskål, Pyronema omphalodes och fynd gjordes i slutet av juni och under hela juli månad.

Den nionde nya arten är kolnavling, Faerberia carbonaria, som har hittats i trakten av Öjesjön, vilket hittills utgör det enda fyndet i brandområdet.

Området har redan lockat till sig mykologer från ett flertal länder och bland annat har Sveriges mykologiska förening hållit en specialkurs där under hösten 2015.