När holländska Ostindiska kompaniet och andra handelskompanier började söka och också fann nya rutter österut, så öppnade det för möjligheten att ta med växtmaterial som tidigare inte klarat de omständliga resorna. Från Sydafrika tog man hem de första pelargonerna på 1600-talet. Idag, efter 400 år av förädling, har vi en uppsjö av varianter.
Pelargonerna kom till Europa från Sydafrika på 1600-talet. Tidigare hade all import från Fjärran Östern gått med karavaner längs Sidenvägen. Nu öppnades nya handelsvägar och möjligheter när skeppen kunde segla runt Afrikas sydspets.
De långväga skeppen provianterade i Kaplandet och tog med sig växter tillbaka till Europas botaniska trädgårdar och samlingar. Till en början var det lökar och knölar som togs med. De klarade transporterna och många av sorterna kunde man äta eller använda till medicinska ändamål.
Den första hade rotknölar
Den första pelargonen som anlände till Europa var en art med rotknöl som man trodde kom från Indien. Den fick namnet ”Geranium Indicum Noctu Odaratum” eller på svenska ”Den nattdoftande indiska nävan”. Efterhand fick den namnet Pelargonium Triste.
Från början kallades pelargonerna ”Geranium Africanum”. Detta för att skilja dem från de europeiska nävorna. Redan 1732 föreslog en tysk botaniker vid namn Johann Dilenius att de afrikanska geranierna skulle tillhöra ett eget släkte. Carl von Linnés inflytande var stort vid denna tid och han höll fast vid den gamla indelningen. Först 1789 förde botanisten L’Hertier över pelargonerna till ett eget släkte ”Pelargonium”. Trots detta har det gamla namnet Geranier levt kvar ända till våra dagar. Speciellt i engelskspråkiga länder kallas fortfarande pelargonerna för Geranium.
I kataloger från den botaniska trädgården i Leiden, Holland, beskrevs 1687 tio olika pelargonarter som odlades i trädgården, bland annat P. cucullatum, P. gibbosum,
P. capitatum och P. triste. Vid 1700-talets början tillfördes flera nya arter, bland annat P. zonale, P. pelatatum och P. gravolens.
Dessa arter fick stor betydelse i förädlingsarbetet som nu tog fart och vid 1800-talets början var pelargonmanin lika stor som en gång den holländska tulpanmanin. Man började förädla, korsa och producera ett enormt antal hybrider. Pelargonerna hade sin storhetstid under första halvan av 1800-talet. Det byggdes orangerier och växthus på slott och herrgårdar. Intresset för att korsa fram nya sorter var stort men det var lite si och så med dokumentationen om förädlingsarbetet.
På 1800-talets senare hälft blev pelargonerna vanliga bland ”vanligt” folk och då sjönk dess värde i högreståndshemmen. I många länder fick den efterhand status som fattigmansblomma. En bidragande orsak till detta var att man började bygga mer ändamålsenliga växthus. Här kunde man driva upp pelargonsticklingar i stora mängder som sedan planterades ut i parker och trädgårdar.
Tålig och lättskött
Pelargonen är en av våra mest älskade krukväxter och har varit så under lång tid. En anledning till att pelargonen blivit så populära är att den är tålig och lättskött. Den är tacksam och lättplacerad både i fönsterkarmen och i trädgården. För några decennier sedan betraktades den som ”tantblomma” men på senare år har pelargonen upplevt en sällan skådad renässans. Den är lätt att föröka, vilket troligtvis är anledningen till att det finns så många äldre sorter bevarade idag.
Botaniskt tillhör pelargonerna familjen nävor. Denna familj består av tretton andra släkten där Geranium och Erodium är mest lika pelargonerna.
Namnet pelargon kommer från det grekiska ordet ”pelargos” som betyder stork. Man tyckte att pelargonens frökapsel liknade en storknäbb, därav namnet. Även Geranium och Erodium har fått namn efter likheten med långa fågelnäbbar. Geranium efter geranios (trana) och Erodium efter erodios (häger).
· Så tar du sticklingar · Ett hav av variationsrikedom · Zonalpelargonerna – en yttrycksfull grupp
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
