Aprikosen är en stenfrukt som vi svenskar tidigare nästan uteslutande mött i torkad form i livsmedelsbutiken. Nu finns den också färsk, men det är en mycket tidigt plockad frukt som transporterats ett gott stycke. Så behöver det inte vara. Åke Truedsson har lyckats odla aprikoser i Sverige med viss framgång. Här delar han med sig av tankar och handfasta tips. ”Närodlad aprikos är överlägsen den du hittar i butiken”, säger Åke Truedsson.
Att kunna skörda trädmogna aprikoser och njuta av dessa är en för mig en nästan gudomlig upplevelse. Dessutom är denna frukt mycket nyttig. Nu skiljer smaken sig mellan olika namnsorter från surt till sött. Alla är inte lika goda, men jämfört med butikernas utbud av aprikoser, som ofta skördats alldeles för omogna, så är det stor skillnad. Av denna anledning har jag försökt hitta rätt aprikossorter för vårt klimat, att odla som äppelträd, i över trettio år. Förutom underbart goda frukter är de rosa blomknopparna och vita blommorna på bar kvist under tidig vår vackra att beskåda.
Från Kina till Europa
Vår vanliga aprikos Prunus armeniaca föddes med stor sannolikhet i nordöstra Kina och spred sig därifrån för odling i olika delar av Kina för mer än 5 000 år sedan. Idag bevaras många av dessa gamla sorter och vilda aprikoser på ett institut i östra Kina i Liaoning-provinsen, där man har en genbank men också växtförädlar aprikoser. Där har man också historiskt samlat in och förädlat fram prydnadsaprikoser med mycket vackra blommor.
Från västra Kina spred sig aprikoserna för många tusen år sedan vidare längs Sidenvägen och nådde bland annat till Tien Shan-bergen i västra Kina, vidare till Kirgisien, Uzbekistan, Pakistan, Indien, Iran, Georgien och Armenien, länder vars klimat passar aprikosen väl. Från Armenien vandrade frukten vidare västerut med hjälp av den romerske generalen Lucullus, som tog aprikosen till bland annat Grekland och Italien. Det latinska namnet Prunus armeniaca beror på att man trodde att aprikoserna härstammade från Armenien, eftersom man odlade denna frukt flitigt där redan före antiken.
Namnet aprikos/apricot kommer av att romaren Plinus kallade den Praecocia (tidigt mognande), medan grekerna benämnde Berikokki som araberna ändrade till alburquq som Spanien ändrade till albaricoque och fransmännen till abricot, som England ändrade först till abrecock och sedan vidare till apricot. Det kinesiska ordet för aprikos är Xing.
Ett land som aprikosen betytt mycket för är Pakistan. I dess norra delar (Panshirdalen) utgör aprikoserna en stor och viktig andel av födan. Där odlas framför allt små söta aprikoser. Folket här lever länge, vilket tillskrivs aprikoserna som oftast soltorkas för att kunna användas hela året. Aprikoser används också mycket i Turkiet, speciellt i den östra delen, liksom i stora delar av Centralasien och Iran.
Högst produktion (2013) hade Turkiet med 796 kiloton, följt av Iran, 460 kiloton, Uzbekistan, 365 kiloton, Algeriet, 269 kiloton, Italien, 247 kiloton, Pakistan, 193 kiloton och Frankrike med 190 kiloton per år. Skörden kan variera ganska mycket mellan olika år beroende på väderförhållande, så kvantiteterna kan variera.
Aprikoser har inte bara ätits färska utan också torkade för att kunna bevaras hela året och naturligtvis har man producerat aprikosmarmelad, kräm, med mera. Förr i Kina förekom även rökning och saltning av aprikoser.
Kall vila – het tillväxttid
Aprikosträd odlas främst där vissa väderförhållanden är uppfyllda. För ett bra odlingsresultat krävs en stabil vinter med frost och sedan frostfri, varm vår och en het sommar. Ett aprikosträd gillar en kalkberikad, väldränerad jord men är i övrigt anspråkslös. Unga träd kan man ge gödsel i någon form, men senare är en deciliter vedaska per år eller PK-gödsel bäst. Planterar man flera träd bör man ha minst fyra meter mellan träden, för dessa blir fort stora. Mina tio år gamla träd är upp till fem meter höga och sex meter breda med en stamdiameter på upp till 23 centimeter. Grundstam S:t Julienne. På egen rot skulle dessa träd sannolikt bli ännu större. I litteraturen nämns upp till tolv meter höga träd och en stam på upp till 40 cm i diameter.
Att odla en aprikos i stor kruka (35–50 liter) i kallväxthus eller uterum/vinterträdgård går bra under några år. Det är inte svårt att få frukt på små träd om dessa gödslas med i huvudsak PK-gödsel och man ser till att blommorna pollineras. När trädet börjar bli svårt att hantera på grund av sin storlek kan man plantera ut på friland när trädet är i vila (november till och med februari). Det är svårt att spaljera en aprikos mot en vägg någon längre tid utan problem. Nya dvärgformer har kommit, bland annat sorten Nana och Compacta som i stället för 50–100 cm skott skickar 5–15 cm skott. Jag har sorten Nana men jag har ännu inte fått frukt. Det är grundstammen som gör den svagväxande, men jag vet ännu inte vilken grundstammen är. Jag antar att den i vinterträdgårdar i en stor kruka kan vara intressant.
Vill ha det varmt – och kallt
Aprikoserna är utvecklade i inlandsklimat med vinter när det är vinter och sommar när det är sommar, som därtill är ganska torr. I vårt normalt fuktiga och utdragna vårklimat blommar aprikoserna ofta för tidigt, i slutet av april till början av maj, innan annat än några få drottninghumlor vaknat. För att pollenet ska gro krävs det att temperaturen är över +4 grader och för att embryot ska överleva så får det inte bli kallare än -4 grader. I övrigt är aprikosträden härdiga på avmogen ved till mellan -30 och -35 grader och hybrider med P. mandshurica ned till -45 grader.
Ett stort problem hos oss är att det ofta kommer regn under blomningen. Det medför angrepp av svampsporer av Monilia laxa och sedan är det kört. Dessa svampsporer dödar blommorna så att fruktsättning uteblir och blomman utgör sedan inkörsport för att orsaka grentorka så att grenen dör. I undantagsfall kan hela trädet dö. Unga skott kan också angripas. Man kan preventivt, strax före blomningen, spruta med något svavelpreparat som Cumulus eller med kopparsulfat (Bordeauxvätska), men med stora träd är det svårt.
Aprikosen är oftast självfertil, men om man inte har hjälp av bin eller humlor så måste man pollinera själv. Detta kan enkelt göras med en fågelfjäder eller mjuk pensel.
Kräver stratifiering
Vill man producera egna aprikosträd så ska man ta kärnor, torka dem någon vecka och sedan placera i fuktad sand att stå ute eller i kallväxthus under vintern för stratifiering. Tänk på att kärnorna är begärliga för möss. På våren tillförs extra vatten och då ska plantorna gro. Det blir träd som växer fort men chansen att du får en god aprikos över 40 gram är inte stor. Ändå kan det vara kul att prova. Det tar normalt 7–10 år innan en frösådd aprikos ger skörd.
Började leta sorter på 1980-talet
Eftersom jag älskar att äta aprikoser så började jag i mitten på 1980-talet att leta efter aprikossorter, men fann inte mycket att välja på i Sverige. Jag hittade bara den franska Nancy och den fungerade väldigt dåligt utomhus i vårt klimat med bara någon enstaka frukt något år. Senare blev det fler sorter från utlandet men alla med dåligt odlingsresultat. I mitt sökande efter fler aprikossorter som skulle kunna passa i vårt klimat kom jag i kontakt med Lettland och Dobele försöksstation under tidigt 1990-tal, där man tidigare hade förädlat aprikoser. Jag blev också bekant med Rigas botaniska där man också förädlat aprikoser. Dessa var inga stora aprikoser, bara 25–35 gram, men ganska goda. Deras klimat är något bättre än vårt för aprikoser med mer vinter och mer sommar. Jag testade ett tiotal av deras sorter och fick skörd på några sorter varje år av små aprikoser (25–35 gram) och på någon sort ganska bra skörd, åtminstone vissa år. Dock var ingen sort så bra att jag ville introducera den för våra trädgårdar. Jag fick också ympris till några sorter från England men utan bra odlingsresultat.
Efter att ha flyttat från Klagshamn med 1300 kvadratmeter till Håslöv 2008 med 7,3 hektar fick jag utrymme att testa fler aprikoser och ett större antal namnsorter ympades till träd. Jag köpte även ett antal provträd från Frankrike, där tre sorter är intressanta.
Sveriges enda aprikosskog
I mitt jobb reste jag mycket och jag samlade in kärnor från goda frukter som jag sådde. Idag har jag Sveriges enda aprikosskog av fröplantor med cirka 150–200 träd. Sår man aprikoskärnor blir dessa till nya sorter. Så här långt kan jag konstatera att det blir en del att skörda, men med stor årsvariation och stor variation mellan sorterna. Några få sorter är intressanta även om fruktstorleken inte är imponerade (25–55 gram). Skördetiden är utsträckt från juli till oktober. För ett antal sorter väntar jag ännu på att de ska blomma och bära frukt. Det är alltid spännande även om chansen att hitta en bra sort inte är stor i vårt klimat.
Under åren har ett antal namnsorter och fröplantor fått lämna mig på grund av dålig eller obefintlig fruktsättning eller noterbara angrepp av Monilia laxa. Nu finns här kvar ett femtiotal sorter med namn i test. Några få är intressanta men det finns också många sorter som ska tas bort. En sort som de flesta år har gett en mindre skörd är den storfruktiga Hargrand från Kanada (Harrow Ontario 1980). Den kan hittas i handeln ibland, men grentorka är ett problem och träd har dött för mig.
Andra ganska lovande sorter i min test som ger en del aprikoser de flesta år är:
Tomcot från USA (Prosser WA 1989), 35–45 gram, sura som passar till marmelad.
Vertige från Frankrike (INRA) goda ovala frukter runt 50 gram.
Bergeval, från Frankrike, 70 gram, goda frukter något trådiga.
Priabel från Frankrike, runda 60 gram, goda frukter (Bois France).
Freja, egen selektion, 55 gram, runda, gula frukter. Ännu inte utgiven till handeln.
Jag har fler kandidater, bland annat en som mognar i oktober, och jag hoppas att finna fler ännu mer intressanta sorter i det material jag har.
Resistens mot sjukdom
Högt på önskelistan är resistens mot Monilia laxa och senblommande aprikoser, men man kan inte få allt. Om jag ska tro något och om jag orkar fortsätta förädla och testa aprikoser, så har vi inom ett antal år aprikoser som vi kan odla i våra trädgårdar precis som vi odlar plommon idag. Skörden blir kanske inte perfekt varje år men dessa nya sorter ska vara betydligt bättre än vad som sålts hittills på den svenska marknaden (Canino, Nancy, Early Orange, Aurora, med flera) som absolut inte varit bra. Hargrand har gett lite skörd men har haft problem med Monilia laxa.
I Europa är det främst Frankrike som växtförädlar aprikoser men en del arbete görs också i Schweiz och på sina håll i gamla Östeuropa.
Frukten
En aprikos kan väga mellan 20 och 200 gram och vara rund eller äggformad. Till färgen är den gul-orange i olika nyanser med mer eller mindre röd täckskalfärg eller helt gräddvit. Smaken kan vara mycket söt till sur och aromen oftast mycket god men denna bildas sent under mognaden. Därför är för tidigt skördade frukter ganska smaklösa vilket är vad vi oftast får i butikerna.
Hälsoeffekter
Ser man på hälsoeffekter så är aprikoser mycket intressanta. Det finns rikligt med karotenoider som alfakaroten, betakaroten, betakryptoxantin, lutein och zeaxantin, som alla är kraftfulla antioxidanter som skyddar våra kroppar. Detta speciellt hos sorter med orange frukter (det finns också helt vita aprikoser men nyttoämnena i dem är jag osäker på). Därtill kommer vitamin pro A, C, K, E, B6, B12, B3, B1, B2, B9, B5 och fiber samt mineral, järn, kalcium, magnesium, kalium, natrium, fosfor, zink, mangan, koppar och selen som alla är viktiga spårämnen för oss. Torkade aprikoser är användbara: som godis, som färdkost när hjärnan behöver socker, som kräm, som sylt, som dryck körd i mixer, till brödbak, kakor, med mera.
Torkad frukt blir brun utan svavel
När man köper torkade aprikoser så är orange färg en indikation på att de svavlats (man bränner svavel som genererar svaveldioxid som reagerar med ytan på aprikoserna). Osvavlade torkade aprikoser är bruna av oxidation.
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
