In i det sista odlade Nils Åkerstedt sin tomt i Mörbylånga på Öland dit han flyttat från Kovland utanför Sundsvall 2006. Skrivandet i Natur & Trädgård som startade från det första numret 1986 fortsatte också. Han hade artiklar införda i de två senaste numren. Här tecknar dottern Eva ett porträtt av sin pappa. Han odlade inte bara växter utan alla kontakter – inspirerade, uppmuntarade och gladde de han mötte.

När jag berättar för någon jag möter, det kan vara förmedlaren på bostadsföretaget, eller grannen eller någon ur hemtjänstpersonalen, att pappa har avlidit så får jag en inblick i hur viktig och omtyckt han har varit även för alla andra, inte bara för mig, min syster, och våra barn. Jag får höra hur glada de är att fått möta honom, hur de älskat alla samtal om högt och lågt, hur mycket han inspirerat och uppmuntrat, och hur stort tomrum han lämnar efter sig.

Pappa föddes längst uppe i Ångermanland, som den yngste i en syskonskara på sju. Familjen strävade sig fram med motgångar och ett hårt klimat som följeslagare. Fadern i familjen dog tidigt och det hängde på alla att hjälpas åt för att klara livet.

Men pappas berättelser om barndomen och ungdomsåren har alltid varit fyllda av glädje och tillfredsställelse. Faderns fantastiska drivbänk – det var inte en vanlig syn i skogslandskapet. Pappa fascinerad av de gurkor och pumpor som odlades på detta sätt.

Idel solsken över livet, med lingonplockning för försörjningen och simturer i skogssjöar efter hårt arbete med höbärgning.

Och det är precis så pappa alltid mött livets goda och svåra dagar. Det finns alltid en positiv vinkel på allt.

Ett gammalt kinesiskt visdomsord som han tagit till sig låter ungefär så här:

Vill du bli lycklig en dag, drick en flaska vin. Vill du bli lycklig en månad, skaffa dig en kvinna. Vill du bli lycklig hela livet, skaffa dig en trädgård.

Och han skaffade sig en trädgård.

Genom mer eller mindre en slump och dessutom en utomordentlig nyfikenhet upptäckte han hur fantastiskt bra alla växter trivs om de står i sand/grus och får sin näring genom gräsklipp ovanpå sanden. Det var 1973 och han har alltsedan dess utvecklat sina metoder. Han har upptäckt att med den metoden kan man förbättra övervintringen för de flesta växter, och det gör den alldeles extra viktig i Norrland.

Som döttrar till Nils har vi tidigt fått känna naturens magi. Mitt första minne av strövtåg med pappa i skogen är hur han presenterade en liten ormrot för mig

–  Ser du här hur den har börjat gro redan i bladfästet, därför heter den ” vivi para” = den föder levande ungar.

Ett naturintresse föddes där och då, och det har gått vidare till alla barnbarn och även till de små barnbarnsbarnen.

Efter att av alla instanser i Norrlands inland ha blivit avrådd, började Nils ändå på trädgårdsskolan i Sörberge utanför Sundsvall, istället för att fortsätta inom skogen.

På trädgårdsskolan träffade han mamma Ingrid, som kom dit från Öland för att arbeta som husmor. De gifte sig 1950, bodde en tid i Rossön och sedan i Långsele där de startade en handelsträdgård.

Långt, långt senare, vid 80 års ålder flyttade de ner till mammas hembygd Öland. Min syster Karin bor i Danmark och jag skulle äntligen uppfylla min dröm om att flytta till Öland, och en väldigt bra tanke var att även de skulle flytta ner så att vi kunde bo nära varandra.

Mamma fick komma hem sina sista år, och pappa fick en helt annan odlingszon att utforska. Han har ända in i det sista haft en mission, han vill övertyga världen om hur enkelt, billigt, roligt, och miljövänligt det kan vara att odla. Att odling är en lust, en glädje, att experimenterandet är det väsentliga.

Men hur viktig han än är som odlingsförebild, så är han för oss och många med oss framförallt en förebild i hur man kan möta livet.

När vi trodde att han skulle förlora synen vid 89 års ålder och jag frågade hur han kände inför att kanske bli blind, svarade han att eftersom han sett så bra i 89 år, kunde det inte göra så mycket om det skulle bli sämre nu. Det visade sig dock sen att synen skulle bli honom trogen livet ut.

Så som han levt, så dog han också, helt medveten om att endast timmar återstod, men glad och tacksam över livet, fylld av spänning och nyfikenhet över vad som komma skulle. Han ville inte ha något som dövade medvetenheten, han ville ju vara med och se…

Det enda som grämde honom lite var att han inte fick vara med och se hur hans nya bok skulle tas emot.

Men det var inte så farligt det heller.

Vi satt en underbar dag tillsammans med honom, och fick följa med in i det sista lugna upphörandet. Vackrare än så kunde det inte bli.

Eva Åkerstedt