För fåglar liksom för de flesta vilda djur handlar en stor del av livet om att hålla motorn igång, det vill säga hitta bränsle: föda.
Under vintern går det åt extra mycket energi till att hålla värmen, men också till själva födosöket. Naturen bjuder inte på samma mångfald av energi som de övriga årstiderna. Här ger Peder Edvinsson en inblick i fåglarnas matvärld, hur vi kan stötta dem genom en tuff period och vad trädgårdens fåglar äter.
Att börja varje dag med att leta efter mat känns förmodligen ganska främmande för många samtida människor, men för vilda djur är det helt enkelt så det går till.
Vill man komma nära fåglar är det en bra idé att både tänka på att ha en fågelvänlig omgivning och att bulla upp med en massa godsaker till dem. Vi matar fåglar mest för vårt eget nöjes skull. Även utan solrosfrön och talgbollar skulle fågelfaunan vara ungefär densamma, men det är något med närkontakten med det vilda som vi gillar.
Hävdar inte revir lika hårt på vintern
Vintertid släpper de flesta fåglar på sitt revirtänk och samlas i grupper för att söka föda och vara fler ögon som håller utkik efter rovdjur. Givetvis närmade de sig mänskliga boningar redan förr för att ta del av de rester som vi och vår boskap lämnade efter oss, och säkert var det människor som inte ens i svåra tider kunde motstå att slänga till fåglarna något litet. I dag är fågelmatning omgärdat av förmaningar och specialprodukter, men på det stora hela skulle vi kunna ge fåglar samma mat som vi själva äter utan att de skulle klaga – de allra flesta arter äter dessutom både animaliska och vegetabiliska produkter.
Men i ett modernt samhälle är det nog ändå bra med en mer organiserad fågelmatning av främst två skäl: smittorisk och grannsämja. Behållare för frön och annan mat gör att fåglarna inte kliver omkring och förorenar det de ska äta, vilket minskar risken att sjukdomar sprids dem emellan. Genom att inte bara kasta ut matrester genom fönstret kan vi börja bestämma vilka arter vi vill locka till oss – speciellt i tätbebyggda områden kan man vilja hålla mås- och kråkfåglar, smågnagare, grävlingar och rävar borta.
Första steget för en lyckad matning är att hitta ett bra ställe för den. Välj helst inte en plats mitt ute på en stor och öppen yta, utan se till att det finns buskar eller träd i den absoluta närheten. Det bjuder fåglarna på en mer vindskyddad miljö där de kan sitta och picka i sig maten, men framför allt blir det ett skydd mot rovdjur. Titta på hur till exempel en blåmes äter. Med ett frö i klorna hackar den små bitar av det med näbben, men i stort sett mellan varje hack vrider den på huvudet åt sidorna, uppåt och nedåt, för att försäkra sig om att den överlever nästa tugga. Största hotet mot middagsfriden är oftast sparvhöken, som nog ser fågelmatningar som en matplats för egen del också. För sparvugglan uppfattas matningarna också som en fin jaktplats. Men bland grenar och kvistar kan fåglarna känna sig säkrare. Vissa arter, som tofsmes och svartmes, flyger ogärna över öppna ytor – för deras skull bör matningen därför ligga i absolut närhet till ett skogsparti. En av mina grannar har en trädridå mellan skogen och huset och har båda arterna på sin matning regelbundet, medan jag får de här skogsmesarna någon enstaka gång. Ändå ligger skogen bara tio meter bort, och därifrån hör jag hur svartmesen kör sin pumpande sång.
Fåglar flyger och når alla höjder
Att matningar ofta sätts dryga metern upp från marken är egentligen ganska betydelselöst för fåglarna, de har vingar och söker naturligt mat på alla höjder. Däremot är det enklare för oss som sköter om matningarna att slippa böja oss eller klättra för att fylla på. En positiv sak för matgästerna är ändå att det blir mindre konkurrens om maten om den hänger i en gren eller står på en pinne. Ekorrar får svårare att nå den – om man vill hålla dem undan – liksom sorkar och andra gnagare. De sistnämnda verkar inte vara något stort problem, gnagare som vågar sig fram till en matning utsätter sig själva för en stor fara att bli tagna av rovdjur, i alla fall på dagarna.
De rödhakar som inte flyttar från Sverige på hösten håller revir vintern igenom. Övervintrande rödhakar är ganska vanliga i de södra delarna, där det i regel inte blir kallare än att det fortfarande går att hitta insekter att äta. Men krossade frön, bitar av kokt ägg och annat som passar en rödhakenäbb gör att den kan klara sig i mer vintriga förhållanden.
I Birdlife Sveriges projekt Vinterfåglar inpå knuten, där allmänheten rapporterar vilka fåglar de har på sina matningar, är snittet sedan 2006 1,2 rödhakar per matning. Samma siffra för talgoxe är 6,7. Talgoxen kan visserligen gruffa om bästa platsen vid fröautomaten, men den verkar hellre bjuda in andra talgoxar med några lockande pip när den upptäcker en matplats. Det första rödhaken gör om det kommer en annan rödhake är att visa upp sitt bröst som en röd stoppskylt och om inte den varningen hjälper flyger den på konkurrenten och slåss.
Revirhävdandet betyder också att man kan höra rödhakesång mitt i smällkalla vintern. Både honor och hanar sjunger då för att tala om för andra rödhakar att de har ett revir som de kommer att försvara med näbbar och klor.
På tal om att minska konkurrensen vid matningen föredrar vissa matare att hålla mås- och kråkfåglar borta, ett problem som är vanligare i södra Sverige. En lösning på det är att bygga in matningen med ett galler eller någon annan form av staket. Är bara maskorna stora nog för småfåglar att ta sig igenom hålls större fåglar utanför. Vid min matning i Roslagen i Uppland har jag egentligen inga begränsningar för större fåglar, mer än att skator, kajor och nötskrikor oftast inte klarar av att ta frön ur behållarna på grund av hur de är konstruerade. Och jag har egentligen inget emot att en sparvhök tar en och annan fågel heller.
Stor skillnad norr till söder
Att Sverige är ett avlångt land märks förresten på fågelmatningarna. En art som lappmes har de senaste åren hållit sig ganska stabilt som den kring tjugonde vanligaste arten i Norrbottens län i Vinterfåglar inpå knuten, där allmänheten räknar fåglar vid sina matningar sista helgen i januari (arrangeras av Birdlife Sverige). Runt 70–80 individer ses i Norrbotten och bara ett tiotal i de andra nordliga länen, söder om det är antalet lappmesar noll. I Skåne brukar pilfink vara den vanligaste matgästen med i snitt tio pilfinkar per matning. Sett till hela Sverige är talgoxen den i särklass vanligaste vinterarten med uppåt tio fåglar per matning. Men varje år har sina egna uppstickare. Vintern 2018 var det gråsiskan som fick den titeln. Från att ha legat tia totalt med 36 000 observationer 2017, flög den upp till plats tre med 88 000 observationer 2018 och 2019 rapporterades nära 128 000. Gråsiskan är ingen långflyttare, utan flyttar så långt den behöver för att hitta vinterföda. Om björkarna har haft en bra frösättning – de minimala björkfröna är favoritmaten – kan de stanna kvar i sina hemmamarker.
Invasionsarter
Man kallar fåglar som vissa vintrar dyker upp i mängder för invasionsarter. Det är inte samma som invasiva arter, sådana som introducerats till platser utanför sitt egentliga utbredningsområde och där riskerar ta över platsen från de naturliga arterna. Invasionsarterna är däremot helt naturliga och en del av en uråldrig flyttrörelse för att överleva vintrarna.
Två typiska invaderare är sidensvans och tallbit. Är det bra med rönnbär och andra bär flyttar de bara så pass långt från sina häckningsplatser i norra Sverige och de stora tajgaområdena i Ryssland som de behöver. Är det bärbrist kan de i stället dyka upp i stora flockar i hela södra Sverige. 2017 var ett otroligt år för sidensvans i Sverige och från hösten 2019 till våren 2020 kunde alla intresserade se tallbit långt ner i landet. Båda fåglarna är dessutom väldigt vackra. De är storleken större än de vanliga så kallade småfåglarna och sidensvansen har en vad som verkar vara sammetslen, brun fjäderdräkt med smakfulla färgdetaljer, som stjärttippen som verkar vara doppad i klargul målarfärg och de julklappslackröda bihangen på vissa vingfjädrar. På engelska heter fågeln Waxwing just på grund av det där röda, som är förlängda fjäderskaft. Tallbitens bidrag till fågelskönhet är kanske främst att honan är gul och hanen röd, nordisk parakit har någon kallat dem.
Andra egenheter med just de här två har att göra med maten de äter, vintertid främst bär. Gällande tallbiten handlar det om att den bara vill åt rönnbärens eller nyponens frön, inte fruktköttet. Därför ser man dem ofta med kladdiga näbbar – men de är noga med att rengöra dem mot grenar när de har ätit klart. Vad gäller sidensvansens egenhet handlar det om att den tål sprit ovanligt bra.
Stor lever bryter ner alkohol snabbt
Sidensvansen kan bryta ner alkohol tre gånger snabbare än till exempel en stare, och de är också utrustade med proportionellt större lever än andra arter; hos sidensvansen utgör den 9,5 procent av kroppsvikten. Förmågan att kunna bryta ner alkohol är viktig eftersom många av de bär som fåglarna äter under vintern jäser och blir fulla av alkohol. Människans lever väger ungefär 1,5 kilo och skulle vår kroppsvikt förhålla sig till leverns vikt i samma proportion som för sidensvansar skulle vi väga kring 15 kilo, vilket vi inte gör.
Forskare har ändå mätt höga promillehalter i sidensvansar, en rapport pekar på mellan 0,26 och 1 promille. För en människa medför en promillehalt på 0,2 avspänning, man känner sig gladare och piggare och självkritiken minskar. Man får också svårare att känna lukt, smak och smärta, dessutom sänks koordinationsförmåga och reaktionshastighet. Med 1 promille sluddrar man rejält, man får svårare att kontrollera sina muskler och känslor. Kanske påverkas sidensvansar likadant om de har samma promillehalter. För i vanliga fall skulle inte deras promillehalt hinna gå upp alls, deras stora lever skulle förbränna alkoholen innan den tar sig ut i blodet. Men har de fått i sig på tok för mycket starka bär eller drabbats av något leverproblem kan förstås alkoholen påverka dem så att de flyger fel och krockar med byggnader, som de individer som de här forskarna hade undersökt. Skulle man själv hitta en utslagen sidensvans, de kan flyga in fönsterrutor utan att vara på lyset, kan man lägga den i en kartong med lufthål och låta den stå på ett lugnt ställe i några timmar. Om nacken är hel kan den ofta återhämta sig.
Men ett värre problem för sidensvansar verkar vara att de ibland får i sig för mycket salt och dör av det. Det hänger troligen ihop med de där söta bären de äter, innan jäsningsprocessen förbrukar sockret till alkohol är de otroligt sockerstinna. Sidensvansens lever är bra på att omvandla socker till energi, men ett pris för det är att det går åt en hel del vatten och de blir helt enkelt uttorkade. För att motverka det dricker de mycket vatten eller äter snö – man har sett att sidensvansar som dricker det vatten som bildas när man använder vägsalt för att smälta bort ishinnan får en för hög saltkoncentration i sig. Men någon anpassning i form av extra stora njurar har inte sidensvansarna hunnit jobba fram. Det finns mycket som kan hända en fågel.
Ett frö till ovanliga fåglar
Sibirisk järnsparv kan man inte kalla invasionsart, men när det hösten 2016 sågs 69 individer på olika håll i Sverige handlade det om en rejäl ökning från tidigare – den asiatiska fågeln hade under åren 1976 till 2016 setts endast nio gånger i landet, senast 2007. Många av fåglarna höll till på vanliga fågelmatningar, något som borde peppa oss att lägga lite extra krut på våra matningar framöver – för det är ofta där rariteterna dyker upp vintertid. Var på alerten och håll utkik efter avvikande fåglar!
Att till exempel sibiriska fåglar kommer till våra matningar och låter sig bjudas på det vi dukar upp visar att dieten bland världens fåglar nog är ganska likartad. De äter gärna energirika frön och söta bär oavsett var de befinner sig. Solrosfrön har blivit stapelvara på svenska matningar tack vare att de är lätta att få tag på och att de har ett högt energiinnehåll, cirka 600 kcal per 100 gram. Frön med svarta skal är något mer energirika än de med strimmigt skal, men i övrigt lika värdefulla för en fågel. Dock kräver solrosfröns skal talgoxens och blåmesens starka och spetsiga näbbar eller finkars och sparvars kraftiga näbbar för att forceras. Siskors och stjärtmesars mindre näbbar klarar inte av dem – dessa arter brukar i stället sätta sig under fågelborden och ta hand om smulorna. Vill man kan man köpa skalade solrosfrön. De är lite dyrare, men å andra sidan bjuder det in fler fåglar. Och skalen – som utgör halva vikten – går till bioenergi i stället för ner i gräsmattan.
Hampafrön har mer lättforcerade skal och samma energiinnehåll som solrosfrön. I sovrumsfönstret har jag en liten matare som jag fyller med dessa frön. Denna matare är fiffig eftersom innehållet ligger under lock och därför inte blir blött och sörjigt. För att komma åt fröna måste fågeln sätta sig på en bygel så att en lucka öppnas. Det verkar som om tio gram räcker för att trycka ner bygeln, för både talgoxar och blåmesar äter av fröna. Hur de har lärt sig att den där sittpinnen i stål är en väg till mat vet jag inte, men jag antar att deras naturliga nyfikenhet lönar sig.
Havregryn med rapsolja
Både hampafrön och solrosfrön ingår i många fågelfröblandningar tillsammans med hirs, nötter, vete och andra åkerfrön. Blandningar kan vara praktiskt att köpa, men vissa arter kastar gärna bort frön de inte gillar för att komma åt godsakerna. Havre är ett av de frön som de flesta inte vill ha, men i vissa blandningar utgör det ändå huvudparten av innehållet. Havrefröna verkar vara svåra att komma åt innehållet i, bara gulsparvar tycks lyckas med dem. Däremot är krossat havre eller nakna frön helt okej för fler fåglar, liksom havregryn. Jag fick en gång tipset att blanda havregryn med rapsolja och sedan jag började med det har det blivit favoriträtten på min matning – blandningen går hem hos alla, även hos de smånäbbade stjärtmesarna.
Smeta smör på trädstammar
Rent fett är annars fåglarnas genväg till en lyckad vinter. Smör smetat på trädstammar uppskattas av alla – från små trädkrypare till stora spettar, likaså talg och ister. Färdiga talgbollar kan vara perfekt för vissa, men är det dålig kvalitet på fettet blir de stenhårda i låga temperaturer och därmed svåra att få i sig. En egen variant på talgbollar – att fylla kokosnötter eller små krukor med – går att göra av ister, kokosfett eller liknande som smälts och blandas med frön, nötter, russin och matolja, smör eller margarin till en formbar massa.
Låt vinterståndarna vara kvar
I dag går det också att mata fåglar med enbart ekologiska alternativ. Oavsett om de ekologiska frön du köper är importerade eller odlade i Sverige gynnar de biologisk mångfald på platsen där de växer. I det sammanhanget kan det vara värt att ™
tänka på att växter i den egna trädgården också kan bli fågelmat om de får stå kvar. Tistlar, liljeväxter, kungsljus och andra växter med vinterståndare kan locka steglits och gråsiskor, eller varför inte lite mer ovanliga arter som snösparv och vinterhämpling – de två sistnämnda arterna häckar i fjällkedjan och längs Atlantkusten och samlas i stora flockar när de flyttar genom Sverige på höstarna.
Frukter och bär äts upp
En del av trädgårdens frukter och bär kan man också låta sitta kvar. Småfåglar och trastar pickar gärna i sig äpplen, och björktrastar kan rensa en rönn på nolltid. Om trastarna inte hinner äta upp allt blir bären välkomna inslag för sidensvansar och med lite tur även för tallbitar. En inbiten fågelmatare kanske till och med klipper av grenar med vinbär eller rönnbär och sparar i frysen för att sätta ut till fåglarna mitt i vintern.
Matningens boss
Den som matar vinterfåglar har inte kunnat undgå att lägga märke till att nötväckan är otroligt dominant. Så fort den kommer till fröbehållaren sätter sig blåmesar och talgoxar på grenarna intill och tittar på medan nötväckan tar för sig. Hur kan en liten fågel ha så stor makt gentemot andra små fåglar? Kanske för att den är byggd som en avokado, utan nacke, med vass näbb och alltid rör sig i maxfart. En blåmes på tio gram ser förstås en tre gånger så tung konkurrent i nötväckan och gör troligen rätt i att hålla sig borta, även om inte nötväckor är kända för att försöka äta blåmesar.
xxx
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
