Valkiga sår, vissna blad och döda grenar på ett äppelträd? Då handlar det mest sannolikt om fruktträdskräfta.
På senare år har sjukdomen blivit ett allvarligt hot mot de svenska äppelodlingarna, men den drabbar också träd i hemträdgårdar. Frukt kan infekteras redan på trädet och orsaka skador under lagring.
Här berättar vi om sjukdomen – orsaker och symtom samt vad man kan göra för att minska skadorna.
Vi ger även en översikt över den forskning som leder till en bättre förståelse för infektionen, effektivare skötsel av träd samt bättre och friskare sorter.
I äppelodlingar och hemträdgårdar kan man se äppelträd med skador på barken som liknar valkiga sår. Sannolikt har träden drabbats av en svampsjukdom som heter fruktträdskräfta (Bild 1). Trädet försvagas av sjukdomen, vilket leder till att skörden blir mindre och att frukten inte kan lagras lika länge. Även om sjukdomen i första hand drabbar grenarna och stammen, kan frukten bära med sig osynlig infektion som leder till skador under lagring. I svåra fall kan hela träd behövas tas bort från odlingen eller hemträdgården.
Symtomen kan variera
Symtomen på träden kan se olika ut beroende på äppelsort, trädets ålder och hur lång tid som gått sedan infektionstillfället. De typiska symtomen består av nedsänkta eller tillplattade barkpartier som liknar uttorkade och spruckna valkiga sår. Det valkiga utseende på såren uppstår av trädens försök att stoppa och reparera angrepp genom att bilda odifferentierade celler (så kallad kallus) i utkanterna av såret. Med tiden kan såret strypa och döda hela grenen eller till och med hela trädet om skadan sitter på stammen. På infekterad frukt bildas bruna insjunkna rötor, ofta nära flugan.
Trivs bäst i svalt och fuktigt klimat
Fruktträdskräfta är ett problem i yrkesodlingar främst i länder med fuktigt klimat och relativt svala somrar, som exempelvis Sverige, Holland, Tyskland och Nya Zeeland. Sjukdomen förekommer även i hemträdgårdar, och kräver en hel del åtgärder om man vill hålla sina träd friska. Förutom äppelträd kan sjukdomen skada päronträd och även flertalet lövträd, då kallas sjukdomen istället lövträdskräfta.
Svampens biologi och spridning
Det vetenskapliga namnet på den svamp som orsakar fruktträdskräfta är Neonectria ditissima (syn. Neonectria galligena, tidigare Nectria galligena). Den tar sig in i trädet genom alla sorters sår som uppstår vid trädets naturliga utveckling och skötsel, exempelvis vid knoppsprickning, bladfall, beskärning, fruktplockning etc. Svampens livscykel består av två olika utvecklingsstadier, ett vegetativt (asexuellt) stadie och ett sexuellt reproducerande stadie. Som många andra svampar sprider den sig med två sorters sporer, asexuella konidier (kallas också konidiosporer) och sexuella ascosporer.
Konidier bildas i kuddformade, fluffiga, vita till krämfärgade sporodochia och uppträder vanligtvis först efter infektion. I Sverige kan man se dessa på infekterad ved under hela vegetationsperioden, men de syns tydligast under augusti–oktober innan bladfällningen (Bild 2). Konidier kan infektera träd från knoppsprickning till bladfall. De är mycket smittsamma och sprids med vattendroppar och regnstänk inom samma träd eller till närliggande träd.
Senare under hösten kan man på infekterad ved se klarröda, runda, tättsittande perithecia (Bild 3) som innehåller de sexuella ascosporerna. Dessa skjuts ut med kraft och sprider sjukdomen mellan olika träd. Med vindens hjälp kan ascosporerna förflyttas längre sträckor, upp till 150–200 meter. Med regnvatten kan de spridas kortare sträckor inom samma träd. Med åldern blir perithecia mörkare och inte lika synliga. Utveckling och spridning av ascosporer sker främst under höst och vid övergången från vinter till vår, men vid milda vintrar kan det även ske under vintermånaderna. Dock finns det skillnader mellan olika länder och regioner. I södra Sverige kan man hitta perithecia på äldre kräftsår mot slutet på oktober då man fortfarande kan se sporodochia. Tillgången på mogna sporer minskar om sommar och höst är torra och vintern är kall, men de kan finnas kvar i odlingen i vilande tillstånd. En ny studie från Brasilien har visat att både konidier och ascosporer kan bildas på infekterade fruktmumier.
Vilket sporstadie är då mest förödande? Meningarna är delade och forskning pågår. Konidier tros ha större påverkan på infektion och spridning inom en och samma odling, medan ascosporer kan spridas långa sträckor och därmed utöka spridningen av sjukdomen geografiskt. Konidier är oftast mogna i stor mängd under både skördeperiod och vid bladfall. Vid denna tidpunkt bildas många öppna sår, samtidigt som trädets försvarsförmåga är nedsatt på grund av minskad fysiologisk aktivitet. Eftersom lufttemperatur och fuktighet påverkar sporgroning kan detta påverka vilken typ av sporer som dominerar sjukdomsspridning i olika äppelodlingsdistrikt.
Kan ha latensperiod på fem år
Träden behöver dock inte smittas i odlingen, utan kan vara smittade redan från plantskolan. Infektionen kan då ha en latensperiod på ett till fem år, varefter infektionen bryter ut och så mycket som 25 procent av träden i en nyetablerad odling kan behöva tas bort och omplanteras (Bild 4). Äppelträden som används inom yrkesodling i Sverige förökas främst i Belgien, Frankrike och Holland. För att våra äppelodlingar ska vara friska, måste infektionen i plantskolorna hållas på så låg nivå som möjligt.
N. ditissima – en ’allätare’
Förutom äppelträd infekterar N. ditissima även päronträd och flertalet andra lövträd, sjukdomen kallas då för lövträdskräfta. En relativt ny studie från Nya Zealand visar på att N. ditissima angriper över 120 arter av vedartade växtslag, och det finns därför en risk att läplanteringar i närheten av äppel- och päronodlingar kan fungera som smittokälla. En äldre irländsk studie visade att poppel var mycket mottaglig för kräfta, och därför rekommenderas inte poppel till läplanteringar vid nyetablerade äppelodlingar. I våra egna försök har vi smittat poppelkvistar med N. ditissima från äpple och kunde se typiska kräftskador.
Infektion och symtom
Svampen kan infektera träd av olika åldrar, men särskilt allvarlig är sjukdomen för unga träd, två till fem år. Det räcker med så lite som 10–30 sporer för att infektera ett sår och under gynnsamma förhållanden kan infektionen bli ett faktum bara efter cirka 3–4 timmar. Majoriteten av infektionerna börjar i blad- och fruktsår (det vill säga sår på trädet efter att frukt har plockats), men även grenvinklar, beskärningssår och sår som uppstår vid uppbindning av träd kan fungera som inkörsportar för svampen (Bild 5).
Olika typer av sår kan vara mottagliga olika länge beroende på storleken och möjligheten att läka ut. Bladsår läker ut fortare jämfört med beskärningssår, som kan vara mottagliga för infektion i upp till två månader.
Smitta på hösten syns på våren
De första symtomen från höstinfektioner dyker vanligen upp under nästkommande vår, och infektioner som inträffat under våren kan synas så tidigt som efter bara ett par veckor. De första tydliga tecknen på sjukdomen är missfärgade och nedsjunkna områden i barken kring såret. I våra växthusförsök på träd kan vi se tydliga skador cirka fem–sju veckor efter att träden blivit smittade (Bild 6). Träden står då i ett växthus som håller cirka 9–11C° mellan november och januari.
Kan ”strypa” ett träd
N. ditissima växer i huvudsak längs med grenen eller stammen, men den växer även tvärs över vilket kan leda till att grenen eller stammen stryps. Med tiden får såren det typiska utseende som kännetecknar fruktträdskräfta: koncentriska ringar som resulterar från svampens spridning och plantans försök att stoppa den (Bild 7). Om man sågar av exempelvis en angripen gren i närheten av såret, ser man i regel brunaktiga områden i veden som kan innehålla svamphyfer (Bild 8).
Vad kan man göra idag?
Även om fruktträdskräfta är känd som en skadlig sjukdom på äppelträd sedan lång tid tillbaka, kunde den tidigare kontrolleras genom användningen av koppar- och kvicksilverbaserade fungicider. Dessa är idag i stort sett förbjudna och tillgången på effektiva bekämpningsmedel är mycket begränsad, både i Sverige och internationellt. Under växtsäsongen används fungicider som dithianon, captan och dodine för bekämpning av skorv och dessa anses ha viss effekt också mot fruktträdskräfta. Tillgången till kemiska bekämpningsmedel mot kräfta varierar dock mellan olika länder. I till exempel Nederländerna är äppelproduktionen huvudsakligen beroende av captan. I Sverige är captan helt förbjuden och i nuläget är behandling med kopparbaserade svampmedel vid bladfall oumbärlig för kontroll av sjukdomen, särskilt på mottagliga sorter. En annan möjlighet är släckt kalk som är en godkänd allmänkemikalie och får användas från bladfall till slutet av december, även i ekologisk odling.
Okänd effekt av biologiska medel
Biologisk bekämpning kan teoretiskt användas som ett alternativ eller komplement till den kemiska bekämpningen. Binab T Nyttosvamp baseras på tre naturligt förekommande rovsvampar och är ett medel som visat sig effektivt mot flera sjukdomsalstrande svamparter. Effekten av denna på N. ditissima är dock fortfarande okänd. EU-projektet BioNeedit fokuserades på utveckling av en ny produkt för kontroll av fruktträdskräfta, men det tar tid innan en eventuell produkt kommer ut till användarna. Dessutom pågår en del forskning på om olika sorters mykorrhiza och endofyta svampar kan fungera som biokontroll, det vill säga stärka trädets motståndskraft. Det är dock på försöksstadiet än så länge, så det återstår att se hur effektiva dessa är i fältförhållanden.
Tidig upptäckt viktig
Dock är andra odlingstekniska åtgärder fortfarande det viktigaste sättet att hålla sjukdomsspridningen under kontroll. Det innefattar regelbundna genomgångar av nyplanterade odlingar för att tidigt upptäcka och ta bort unga infekterade träd. Även äldre odlingar behöver regelbundna genomgångar där man noggrant skär bort angripna grenar och skär rent kräftsår på stammen. Med tanke på att infektionen kan spridas utanför det synliga kräftsåret bör man avlägsna cirka 10–20 cm frisk ved. Det är mycket viktigt att all infekterad vävnad som avlägsnas från träden också tas bort från fältet, och helst bränns. Om möjligt bör även frukt föras bort från fältet, eftersom även den kan utgöra källa till infektion. Om ett träd är skadat till mer än 25 procent bör man överväga att ta bort det helt istället för att behålla en infektionskälla i sin odling eller trädgård.
Beskärning skapar öppna ytor och medför en ökad risk för angrepp av fruktträdskräfta, men träden måste beskäras i en kommersiell odling för att öka luftning och ljusinsläpp som förebygger svampsjukdomar och förbättrar fruktkvalitet. Felaktig beskärning kan dock resultera i ökad vegetativ tillväxt som gynnar kräftan. Hygieniska åtgärder såsom rena redskap är viktigt. För att minska risken för infektion bör man beskära i torrt väder, som är mindre gynnsamt för infektion.
Undvik vattensjuk mark
Viktigt är också att plantera träd på lätta jordar och undvika tung, kompakt, lerig och vattensjuk mark. Man bör välja sort, grundstam och planteringsställe så att risken för frostskador minimeras, då även dessa är naturliga inkörsportar för infektion. Man bör till varje pris undvika att plantera nya träd i närheten av hårt smittade träd och odlingar.
Det är viktigt att ha en kontrollerad och balanserad näringstillförsel. Särskilt försiktig ska man vara med kvävegödning, då den ökar tillväxthastigheten och leder till svagare cellväggar. Detta ökar trädens mottaglighet för fruktträdskräfta. Då unga träd är särskilt mottagliga finns det rekommendationer om att man bör undvika för hög näringstillförsel, eller avstå helt från näringstillförsel, under trädens första år i odlingen för att minska risken för svår infektion. Rotbeskärning är ett annat sätt att reducera trädets tillväxt och har också visat sig reducera fruktträdskräftans tillväxt.
Kompostera inte smittad vävnad
I hemträdgårdar finns det fortfarande äldre träd på mer starkväxande grundstammar, som är mer motståndskraftiga, men även dessa är ofta angripna av sjukdomen, även om de inte blir lika hårt drabbade som unga träd i en kommersiell odling. Däremot kan unga träd för hobbyodling bära med sig latent infektion från plantskolan (Bild 9). Om det finns fruktträdskräfta rekommenderas att man skär bort den och är mycket noggrann med att samla in all infekterad vävnad och slänga väl förslutet som brännbart för att förhindra spridning (lägg det INTE på komposten!). Viktigt är också att sterilisera redskap för beskärning och renskärning ofta för att inte bidra till spridning.
Motståndskraft och nya sorter
Det finns ingen känd sort med fullständig resistens mot fruktträdskräfta, dvs. alla träd oavsett sort kan smittas och i värsta fall dö. Graden av mottaglighet varierar däremot stort mellan olika sorter och växtförädling pågår för att ta fram nya sorter som kombinerar motståndskraften hos dessa med andra önskvärda egenskaper, såsom smak och lagringsduglighet. En lägre mottaglighet innebär exempelvis att färre sår blir infekterade och om såren ändå blir infekterade utvecklas infektionen långsamt. Detta genom att trädet lyckas bygga upp invallningar kring såret och därigenom drastiskt begränsa svampens tillväxt. I extremfall kan trädet stöta bort infekterad vävnad och läka ut såret, men det är mycket ovanligt även hos sorter med mycket låg mottaglighet.
Kontrollerade experiment
Mottagligheten kan bedömas i fält genom att notera hur allvarliga angreppen av fruktträdskräfta är hos olika sorter. Man kan också utföra experiment under kontrollerade förhållanden då man skapar gynnsamma förhållanden för smitta i till exempel ett växthus, som vi använder oss av på SLU (Bild 10). Dessa försök har identifierat några mycket mottagliga sorter som ’Discovery’, ’Elise’ ’James Grieve’, ’Cox’s Orange Pippin’ och ’Ingrid Marie’. Lite mera motståndskraftiga är ’Rubinola’, ’Fredrik’ och ’Frida’ men även dessa kräver en del åtgärder. Till sorterna med bäst motståndskraft i våra försök hör ’Aroma’, ’Santana’, ’Filippa’ och prydnadsapeln ’Prairiefire’. Vi har kartlagt genetiken bakom resistensen hos ’Aroma’ och är på god väg att göra detsamma hos ’Santana’. Vi har även korsat ’Aroma’ och ’Santana’ för att ta fram material med bättre motståndskraft än föräldrarna. Målet är framför allt att utveckla bättre föräldrar för vidare förädlingsarbete. På andra håll i världen försöker man korsa in motståndskraft från vildaplar, men det tar då åtskilliga generationer innan man lyckas kombinera motståndskraft mot sjukdomen med de övriga kvalitetsegenskaperna hos odlade äpplen.
Situationen med fruktträdskräfta har på senare tid förvärrats i länder med kyligt och regnigt klimat, och därför har det internationella intresset för den här forskningen ökat på senare år. Tillsammans kan vi ta fram starka och goda äpplen!
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
