Det känns som att den alltid har funnits hos oss till jul, men det är i sammanhanget bara ungefär i femtio år som julstjärnan, Euphorbia pulcherrima, varit en del av juldekorationerna i de nordiska hemmen. Lars-Erik Appelgren skriver om växten i sin nya bok Julens växter, smaker och dofter som nyligen kommit ut.
Julstjärnan (Euphorbia pulcherrima) är en art i familjen törelväxter (Euphorbiaceae) och förekommer naturligt i bland annat Mexiko där den växer vilt. Där kallas den ”flores de la noche buena”, den heliga nattens blommor. Den kan bli upp till en fem meter hög buske, men genom olika slag av påverkan har man fått fram låga sorter som passar som krukväxter.
De manshöga julstjärnor som växte i rabatten utanför författarens bostad i Westwood village, Los Angeles, utgjorde ett exotiskt inslag i julfirandet 1963.
Det latinska Euphorbia hänsyftar på ett slags ”vårtmjölk”, som kung Juba II i Marocko hade påträffat i Atlasbergen och uppkallat efter sin livläkare Euforbus. Artnamnet pulcherrima betyder ”mycket vacker” eller ”vackrast”.
I slutet av 1820-talet introducerade Joel Roberts Poinsett, då amerikansk ambassadör i Mexiko, växten i USA och därifrån kom den senare till Europa. Ett annat namn på växten i USA är just ”Poinsettia” efter importörens namn.
Högblad i vackra färger
De röda bladen som är så karakteristiska för julstjärnan är inte kronblad utan högblad. Själva blommorna är små och gula och sitter innanför högbladen.
Enligt aztekerna fick växten sin röda färg då en gudinnas blod droppade ner på den övre bladkransen. Men alla julstjärnor är inte röda. Det finns även vita, rosa, aprikosfärgade och marmorerade varianter. I vissa delar av Sverige kallas de vita för adventsstjärnor och används under adventstiden, för att fram emot jul bytas ut mot röda.
Om man behåller ett exemplar av sin julstjärna efter julen kommer man att finna att de vackert färgade högbladen faller av så småningom och nya, helt gröna skott skjuter fram i topparna. Oftast sker en avsevärd tillväxt på längden och de nedre bladen på stammen faller av.
Skulle man vilja få julstjärnan att blomma till nästa säsong måste man vara beredd på att det kräver en del tålamod. För att julstjärnan ska blomma om till nästa jul behöver den nämligen ett speciellt förhållande mellan ljus och mörker: 14 timmars obruten natt och ljusa dagar. Det betyder alltså 14 timmar av kompakt mörker avbrutet av en 10 timmar lång ljus period. Proceduren fram till blomning beräknas ta hela sex till sju veckor.
Euforbia i medicinens tjänst
Det finns inte så många beskrivningar specifikt om julstjärnans medicinska användning, men traditionellt har den tillskrivits febernedsättande egenskaper.
Åtskilliga medicinska användningsområden av andra euforbiaarter världen över beskrivs däremot i en extensiv översiktsartikel av Ernst och medarbetare från 2015. De flesta indikationerna rör behandlingar avseende huden (bland annat vårtor; jämför vårtmjölk), matsmältningskanalen och infektioner.
I Sverige är de vanligast förekommande släktingarna till julstjärnan inom släktet Euforbia enligt boken Giftiga växter i Sverige: vårtörel, Euphorbia cyparissias, revormstörel, E. helioscopia, kärrtörel, E. palustris och rävtörel, E. peplus. På senare år har även vargtörel, E. esula, börjat uppträda i Sverige. Även korstörel, E. lathyris, med sitt ursprung från Medelhavets kustländer och från Asien kan mycket sällsynt förekomma förvildad.
Hernquist nämner kärrtörel, vårtörel och ™
vargtörel i sin handskrift ”[de] ha samma kraft. Getterna äter denna sednare (vargtörel) och deras mjölk purgerar deraf. Fiskare döfwa härmed fiskarne.”
Hernquist har alltså noterat att ”något” utsöndras i getmjölken efter intag av vargtörel och att sådan mjölk har laxerande egenskaper.
Och förmågan att förgifta (döfwa) fiskar påpekas också i den tidigare nämnda översiktsartikeln.
· Svenska släktingar
Vådlig hantering av prustkåda
Torkat gummiharts från Euphorbia resinifera kallas prustkåda. Den fanns kvar i svenska farmakopén till och med den X:e upplagan utgiven 1925 och som gällde till 1946. Och i Malte Ljungdahls populära Recepthandbok från 1953 fanns prustkådan fortfarande kvar.
Ljungdahl kommenterade prustkådans användning på följande sätt: ”Utvärtes, huvudsakligen i veterinärmedicin, i hudretande och blåsdragande salvor, plåster o dyl.”
Prustkådan var inte populär på apoteken. Vid pulveriseringen av gummihartset kunde man få allvarliga skador i såväl andningsvägarnas som i ögonens slemhinnor. Följande apoteksskildring från 1860-talet beskriver livfullt denna hantering:
”Bland annat fanns där även en tunna, som till nära hälften av sin rymd innehöll prustkåda, Euphorbium. Att få någon användning för denna var svårare, då ingen ville åtaga sig att stöta den. Slutligen påträffades en stor, stark järnbärare, som åtog sig försöka utföra detta obehagliga arbete.
En gammal kasserad järnmortel renskurades och placerades längst bort på övre gården i ett lider, och arbetet begynte … Över näsa och mun bands på karlen bomull, som fasthölls med en handduk, och ögonen skyddades med lämpliga glasögon.
Denne järnbärare hade en underbar förmåga att tåla dammet av denna ohyggliga vara. Han hade även annat arbete, vadan han sysslade endast lördagsaftnar och söndagar med detta, men varje afton, då han slutat sitt dagsverke, kom han in på apoteket sägande: ’Nu får herra’ ge mig något, för de’ bränner som rackartyg i halsen.’ Han fick då en butelj med althaeadekokt, blandad med altheasyrup, att dricka av, och det tyckte han gjorde god nytta.
Allt kunde dock ej stötas till pulver, beroende på att det efter upprepade siktningar kvarvarande slutligen klibbade samman. Denna återstod nedlades jämte några stenar i en påse, som sänktes i Saltsjön vid Stadsgården.”
Här finns en oväntad koppling till godis. Den Althaea, läkemalva, som ska ge järnbäraren halslindring heter på engelska marshmallow – och dess slem utgjorde ursprunget till den inte obekanta sötsaken marshmallow.
Irriterande växtsaft – hantera varsamt
Med tanke på julstjärnans koppling till törelsläktet (Euphorbia) och det faktum att den avsöndrar ett bittert, mjölkigt sekret när stammen eller ett blad bryts, låg det nära till hands att frukta även julstjärnans växtsaft. Ett envist rykte om ett förgiftningsfall med dödlig utgång har också levt sig kvar. Det handlar om ett enstaka, obekräftat fall som citerats okritiskt.
På senare tid har det dock konstaterats att julstjärnan inte alls är så giftig som andra euforbiaarter. Detta anses bero på att dess mjölksaft har lägre halter av de giftiga komponenterna.
Kan ge sveda i mun och svalg
Giftinformationscentralen ger följande upplysning på hemsidan: ”Den vita växtsaften är irriterande. Inga allvarliga förgiftningar kända hos människa. Symtom: Kan ge sveda i mun och svalg samt magbesvär (till exempel ont i magen, illamående, kräkningar och diarré)”.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att julstjärnan inte är lika giftig som andra törelväxter. Sannolikheten för att barn eller husdjur ska sätta i sig stora mängder av våra dekorativa julstjärnor är liten. Julstjärnans mjölksaft smakar illa. Skulle intag ändå ske uppstår inga livshotande tillstånd enligt samstämmiga uppgifter från den vetenskapliga litteraturen och giftinformationscentralen.
I Lars-Erik Appelgrens text om Euphorbia pulcherrima får vi redan flera skötselråd.
Här har vi samlat kända tips om hur man får plantan att hålla ut så länge som möjligt och dessutom hur man med mycket möda kan ge den fortsatt liv efter helgerna. Julstjärnor är extremt känsliga för drag och kyla; blir det under 15 grader ramlar bladen av. Plantan bör stå ljust och soligt. Vattna regelbundet, men låt den torka upp något mellan vattningarna. Placering över ett element torkar ut jorden snabbt.
Växten behöver ingen näring om man inte sparar den efter julens slut. När de röda högbladen faller av går växten in i en viloperiod.
Nästan alla jul-stjärnor är behandlade så att de skall behålla ett kompakt växtsätt.
Om man vill behålla växten ska den stå svalt och vattnas mer sparsamt under vilan. Efter viloperioden skärs den tillbaka och omplanteras. Plantan kommer då att skjuta nya skott. Av dessa sparas tre eller fyra, resten avlägsnas. De sparade skotten toppas sen i augusti, varefter en ny kortdagsperiod inleds i oktober.
För de flesta är julstjärnan en krukväxt man köper i blomsterbutiken och slänger när den blommat över. För att förmå växten att blomma igen måste man under 6–7 veckors tid förvara växten i mörkrum, där man anordnat artificiellt dygn bestående av 14 timmars obruten natt och ”dagsljus” övrig tid. Växten kan sparas som krukväxt även efter julen för sina gröna blads skull, men det är svårt att få den att blomma om.
Natur & Trädgård och Wikipedia
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
