Det verkar som om det finns en utbredd missuppfattning om att anläggande av ängar och smängar måste göras på ett bestämt sätt. Det finns inte bara ett sätt att gå tillväga och alla som vill göra en smäng kan ta trettio år på sig – eller tre år. Allt handlar om hur just du vill ha din smäng och hur mycket tid det får ta.
Mellan växtsäsongerna, sker övergången från en gräsmatta till en smängmatta bäst. Med smängmatta menar jag en lågväxande kultur av örter, gräs och halvgräs. Närmast marken växer en slitstark grönfond. Förekomsten av höga strån och stänglar begränsas så att ytan är lätt att beträda. Min ängsyta i trädgården kallar jag Smängen (Natur & Trädgård #3, 2020). På dess fuktiga del, dit vatten rinner efter regn, växer höga örter frodigt. Den höga och täta växtligheten komplicerar besök. Men en smängmatta pryder andra torrare avsnitt.
Kubb, frisbee och drakflygning
På smängmattan kan vi spela kubb, kasta frisbee och flyga med drake. Några somrar tältade yngsta dottern på ytan. Det hindrade inte nästa års vårblomning med mandelblom (Saxifraga granulata), gullviva (Primula veris), strandtrift (Armeria maritima) och styvmorsviol (Viola tricolor). När jag läser en bok i den medhavda campingstolen på smängmattan känns det bra att vara omgiven av färgrika blomkorgar, surrande bin och blomsterflugor.
Lundell gör det onödigt svårt
Det tycks som om villfarelser kan hindra övergången. Ulf Lundell återkommer flera gånger i sina publicerade dagböcker till att han drömmer om ängsblommor istället för gräsmatta. Men samtidigt skriver han att det skulle vara alldeles för mycket arbete. Han orkar inte hyvla bort grässvålen och den bördiga jorden för att ersätta den med en mager jordmån. Man kan fråga sig var denna uppfattning kommer ifrån, att anläggningen av en smängmatta måste följa ett recept som andra har skrivit. Kanske även målbilden hindrar honom från att komma igång. Det är knappast realistiskt att odla fram en yta i trädgården som efterliknar en slåtteräng som hävdats under lång tid. Eller en vacker ängsmark som betats under århundranden.
Du bestämmer själv över din smäng
Självklart bestämmer vi själva hur övergången från gräsmatta till smängmatta skall se ut i vår egen trädgård. Och, hybrider kan inspirera. Lökarna som blommar på våren innan gräset hinner dölja korgarna. En gräsmatta översållad med gullviva och skogsnäva (Geranium sylvaticum). Min mormor älskade sin gröna plätt där tusensköna växte rikligt. I närheten av Erikdalsbadet ses rikligt med förgätmigej (Myosotis) invid ett hyreshus. Andra trädgårdar visar upp vitsippor och svalört innan den första nedklippningen.
Smängens arter – tre kategorier
Jag indelar smängmattans arter i tre kategorier. Halvparasiterna ögontröst (Euphrasia stricta) och skallra (Rhinanthus) tyglar ängskompisarna. Som ängskreatörer bidrar de till en låg växtlighet. Grönfonden är lika viktig, om inte viktigare, än stänglar med blomkorgar. Lågt växande gräs och halvgräs, backtimjan (Thymus serpyllum), stortimjan (Thymus pulegioides) samt andra örter med marknära bladrosetter ger en perfekt grönfond. Slutligen har vi färgsättarna, kanske den flora vi i första hand tänker på som ”ängsblommor”.
Var och en som manuellt avlägsnat örter, ”ogräs”, från en gräsmatta vet att många hävdar sig väl. Det finns ingen anledning att ändra jordmånen för att vackra vildblommor skall ersätta gräs. Hur jag kunde ägna tid åt att dra upp brunört (Prunella vulgaris) med rötterna från vår gräsmatta när barnen var små förstår jag inte. Såå onödigt – vackra violetta blomkorgar. Några gånger har jag planterat enstaka exemplar av denna kransblommiga gynnare på Smängen och misslyckats. Känns ironiskt att brunört, som jag en gång bekämpat, trilskas i vår nuvarande trädgård där jag välkomnar den.
En blomsteråker med enbart ettåriga arter kan vara vacker men lämpar sig nog dåligt för kubb. En smängmatta bör rimligen huvudsakligen innehålla fleråriga örter. Men, under etableringen ger annueller som den eleganta klätt (Agrostemma githago) eller bienner som vildmorot (Daucus carota) ett snabbt resultat. Moroten visar första året en bladrosett som berikar grönfonden; andra året blommar den under högsommaren och bidrar med en spännande frökapsel under hösten.
Övergången snabb eller långsam
Ju fler olika arter som blommat, desto trivsammare har jag uppfattat Smängen. Släktingar vars blomkorgar liknar varandra, som skilda species av johannesört (Hypericaceae), kan blomma vid något olika tidpunkter och därmed ses under en längre tid. Kraven på jordmån, ljus och fuktighet kan variera inom familjen och Smängens delar har något varierande årsmån, även om ytan är liten. En art kan trivas bäst ett år på ett ställe, en annan nästkommande år på ett annat. Det tycks lättare och lättare att etablera nya arter allteftersom rikedomen ökar. Kanske jordens mikrobiota, inte minst dess jordsvampar (mykorrhiza, ”meadow wide webb”), blir bättre och bättre på att ta emot nykomlingar. Smängen har vuxit fram under 23 år. Övergången från gräsmatta till smängmatta kan rimligen anpassas till varje ambitionsnivå, ske långsamt eller snabbt och omfatta små eller stora andelar av det gröna. En blygsam början kan vara några få pluggplantor i bäddar och en liten del av mattan fritt spirande fram till vintern.
Allmänna blomster ofta de vackraste
De kronblad vi oftast möter i naturen kan vara de mest lättodlade i trädgården. Samtidigt är många allmänna blomster de vackraste vi har. En av mina favoriter, liten blåklocka (Campanula rotundifolia), blev utnämnd till vår nationalblomma. På skräpmark har jag plockat frön från ängshaverrot (Tragopogon pratensis), johannesört och backskärvfrö (Thlaspi caerulescens). Tjärblomster (Lychnis viscaria) och vildmorot hittade jag på vägkanter långt från bebyggelse. Fröer till en smängmatta finns hos alla stora fröproducenter samt Pratensis. Pratensis har sålt specialblandningar på min förfrågan. Hedblomster (Helichrysum arenarium) är fridlyst i Sverige men odlas kommersiellt utanför Sverige. Jag har nyligen köpt dess frö från jelitto.com
och hoppas kunna etablera denna soliga eternell. Växter hos landets alla plantskolor utgör alternativ. Företag kan vända sig till Veg Tech.
Troligen är genetisk variation viktig för härdighet och spridning via frö. Vi vet att små förändringar i arvsanlagen främjar en art när det gäller landskapsvård. Förmodligen är det en bra idé att köpa frön eller plantor från olika producenter för en och samma species även för en liten äng i trädgården.
På Smängen har det oftast tagit tre till fem år innan en art blivit etablerad. Att bli av med en oönskad ört tar nog minst lika lång tid. Det finns anledning att noggrant granska en ängsfröblandning före inköp. Tyvärr infördes väddklint (Centaurea Scabiosa), stallört (Ononis arvensis) och myskmalva (Malva moschata) där jag nu önskar en smängmatta och gullris (Solidago virgaurea) fanns från början. Dessa fyra dominerar och förfular smängmattan, fröna för jag bort. Gullris sorterar jag som trädgårdsavfall; fröna från de övriga sprider jag på en närbelägen strandäng där enbart vass och älggräs växer. I samband med slåttern grävs plantorna upp, trist och mödosamt.
Tuvbildande lågt gräs att föredra
Ängsblandningar innehåller oftast gräs, onödiga att inhandla då en gräsmatta redan finns. Det mest perfekta för en smängmatta kan vara lågväxande gräs som bildar små tuvor. På Smängen gläds jag åt den tidiga blomningen av vårbrodd (Anthoxanthum odoratum). Senare kommer darrgräs (Briza media) med sina vackra blommor. Enstaka lågväxta exemplar av flentimotej (Phleum phleoides) berikar formerna i grönfonden.
I år gjorde jag ett försök att dra upp egna pluggplantor från arter som inte växer på Smängen. Små snäckor kan vara förödande. Ena dagen hade jag tolv fina groddplantor av ängssalvia (Salvia pratensis). Nästa dag var de borta, det enda jag hittade var en halv centimeter stor (rimligen nöjd) snäcka. Tidigare har jag betraktat dessa blötdjur som hjälpredor för att förbättra jordmånen. I år har jag för första gången aktivt letat och förpassat dem till skräpmark långt borta från Smängen. Rimligen så minskar torka, snäckor och sniglar andelen frön som ger ett adult exemplar. Det är inget problem att vräka ut tusentals frön, få ger nya växter. Men ibland, som med Scabiosa triandra, kan det räcka med några få embryon för att en ny bekantskap skall sprida glädje.
Det råder ingen tvekan om att bäddar, fria från gräs, gagnar nykomlingar. Mitt intryck är att det kan räcka med en diameter på två decimeter, men det är viktigt att gräva bort rötter för att främja etableringen. I höstas planterade jag fältvädd (Scabiosa columbaria) i några små sängar, redan vid midsommar var det svårt att utskilja bädden från den övriga växtligheten. Jag grävde ner ungefär tre decimeter. Inför planteringen silade jag bort rötter och blandade in lite inköpt plantjord. I botten placerade jag ett lager maskkompost med tanken att förbättra mikrolivet. Jag lade även i en matsked höstgödsel. Efter att jag fyllt hålet med jord planterade jag pluggplantorna och avrundade med cirka två centimeter stenmjöl på ytan. Kanske kan det torra skiktet motverka grodd och växt av frön från konkurrerande växter. De små rabatterna fungerade väl för just fältvädd. Jag vattnade vid torka då bladen förlorade sin turgor. Utsådda frön kan skötas med fibertäckning för att hålla fuktigheten och vattning vid behov. Jag har dock infört många arter genom att sprida ut frön bland övrig växtlighet utan eftervård. Lyckade exempel är ögontröst, skallra, käringtand (Convallaria majalis) och vildmorot.
”Se blomman!”
När en stor gräsmatta i samhället lämnades orörd fram till midsommar blev den vacker och spännande med gräsens blommor och alla pollinerare. ”En modern smängmatta”, tänkte jag – men tyvärr skövlades läckerheterna till en tråkig stubb. För andra tomter vill jag utbrista: ”Se blomman”. En granne klippte envetet ned Jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza maculata) tills de försvann. En annan dekapiterar trifts blomkorg så fort den visar sig. Det finns absolut gräsmattor som är kuschade ängar. Hos en granne lyckas rödklint (Centaurea jacea) veckla ut sina korgar under robotklipparens knivar, ett subversivt motstånd värt att applådera. Den som oroar sig för syrliga kommentarer kan väl sätta upp en skylt: ”Äng – inte oklippt gräsmatta”. Eller bara: ”Smängmatta”.
Ingen av de örter jag observerat på ™ Smängen har kvar sina frön vid slåtter efter växtsäsongen och släpper dem efter att nedklippta stänglar legat på marken och torkat. Antingen släpper de sina fröer under sommaren eller så behåller de frökapslarna intakta över vintern (vinterståndare), även i nedklippt form. För de örter som släpper sina frön är det enklaste att skära ned kapslarna när fröna mognat och låta dem ligga. Det hindrar att fröna blåser bort. Gullviva (Primula veris) är svårodlad på Smängen, i år tröskade jag ut fröna när de var mogna, blandade med sandlådesand och såjord och återförde dem direkt. Åkervädd (Knautia arvensis), fältvädd och Scabiosa tiandra släpper sina frön undan för undan. I år har jag känt på kapslarna och skördat när fröna släpper taget. Kapslarna har förvarats torrt och fröna skall snart spridas ut. Andra viktiga färgsättare under sensommar och höst är johannesört, rödklint, svartklint (Centaurea nigra), vildmorot och axveronika (Veronica spicata); förra året samlades deras frön in tillsammans och återfördes vid olika tidpunkter under den kalla årstiden. Planen är att de skall synas på hela Smängen.
Röjsåg eller lie vid smängslåtter
Gräsmattans gräsklippare kan förstås användas även på smängmattan. Om alla höstens örter skall hinna gå i frö så måste slåttern inledas först när vintern nalkas. På Smängen slog jag med lie de första åren där växtligheten var hög. Idag använder jag röjsåg i en första vända när det blir för tungt för gräsklipparen, trots att den körs lutandes på två hjul. För landskapsvård finns det en jämförande studie mellan lie och slåtterbalk (att jämföra med att slå med lie), och ingen skillnad kunde upptäckas.
Om höga gräs som hundäxing (Dactylis glomerata) eller knylhavre (Arrhenatherum elatius) skall bekämpas, tror jag att det är en fördel att klippa så lågt som möjligt. Jag har haft som målbild två centimeter där höga gräs de första åren dominerade och lade sig i kvävande buntar efter ett kraftigt regn. Smängmattan använder de örter som evolutionerats fram på stora grässlätter, och betande djur hindrade rimligen liknande grässorter från att konkurrera ut örterna eller låga gräs. Samtidigt kan en alltför låg klippning skada bladrosetter som skall övervintra, exempelvis av fältvädd eller strandtrift. Mitt intryck är dessutom att om rödklint och svartklint lämnas med höga bladrosetter, så blir exemplaren frodigare året efter. Numera varierar jag klipphöjden och i år (2021) är ambitionen att gräsklipparen skall skona fältväddens bäddar.
Attraktivare stad med ängsblommor
Smängen fungerar som min läromästare för odling och natur. Med kamerans hjälp har jag insett att guldbagge inte bara är ett filmpris och upptäckt flyttblomflugans skönhet. Kanske växte gräsmattorna fram som en kontrast mot den vilda naturen på herresäten några hundra år tillbaka. Ett rofyllt grönt sceneri att vila ögonen på. Idag, när slåtterängar och ängsmarker till stor del försvunnit, känns gräsmattans estetik mindre angelägen. I slutändan är det nog vår blick och våra reaktioner som avgör. Jag hade gärna sett att Vitabergsparkens snaggade backar kultiverades med ängsblommor. De som har picknick i det gröna skulle rimligen hålla nere höjden på växtligheten såsom hovarna på de betande djuren en gång gjorde på grässlätterna. Vissa arealer i Stockholm ligger ohävdade, som banvallen invid Årstaviken. Ängbys öppna fält sköts som maskrosodlingar; just när maskrosorna satt frö klipps området så att inga andra ängsblommor skall få tillträde. Nog skulle staden vara attraktivare med ängsblommor istället för grönsnagg eller ohävd? Det är glädjande med alla ängsprojekt som många kommuner nu engagerar sig i.
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
