Många tror att det inte går att odla äkta valnöt utanför de mest gynnsamma odlingszonerna i Sverige.
Några av de välväxta bevisen på att så inte är fallet är de så kallade Loiko-träden som planterades våren 2004 på ett antal olika platser, främst i norra Sverige. Redan 2008 började de första ge frukt och de flesta har gett skörd årligen sedan dess – så långt norrut som Indal, Sundsvall och Örnsköldsvik.
I mina barndomstrakter utanför Frankfurt i södra Tyskland är valnötter nästan ett ogräs. De dyker upp överallt, i varenda häck, i dikena, mitt i de igenväxande äppellundarna. Årsskotten kan bli två meter långa och avkastningen från dessa fröplantor är helt enorm när de väl börjat ge frukt. Under några veckor på hösten regnar det så många nötter från himlen att inte ens de talrika vildsvinen hinner roffa åt sig alla. Det är lätt att få ihop ett helt årsbehov av valnötter på en enda förmiddag.
Här i södra Dalarna, i odlingszon V, är valnötter däremot inget ogräs. Tvärtom upplyste oss alla mer erfarna odlare om att det eventuellt gick att odla manchurisk valnöt där vi bor, men äkta valnöt, det kunde vi glömma. Och mycket riktigt, alla mina odlingsförsök som jag påbörjade för snart femton år sedan misslyckades fullständigt. Inte en enda planta överlevde mer än en vinter. Först när jag hade gett upp mina försök fick jag höra rykten om att det fanns äkta valnöt som satte frukt så långt norrut som Örnsköldsvik. Träden skulle härstamma från Belarus där en växtförädlare vid namnet Loiko hade selekterat extra härdiga valnötsträd. Dessa Loiko-träd skulle finnas på många olika platser i Sverige, främst längs Norrlandskusten. Min nyfikenhet väcktes direkt – vad var det som gjorde dessa träd så härdiga? Hur hamnade de i Sverige egentligen? Och framför allt: Hur får jag tag på egna Loiko-träd?
Mästare på gynnsamma mikroklimat
Nyckelpersonen på den svenska sidan av den här historien är Ove Johansson, före detta stadsträdgårdsmästare i Örnsköldsvik, bosatt i Indalsälvens vackra dalgång. Han är en mästare på att läsa landskapet och hitta lägen där mikroklimatet är gynnsamt för sydliga arter. Ett av hans stora intressen är vinodling som han menar har mycket stor potential i Norrland. Det var genom detta vinintresse som han kom i kontakt med de belarusiska valnötterna. I en reseberättelse från 1998, skriven av ett par amerikanska vinentusiaster, omnämns en Dr. Romuald Loiko, verksam vid fruktodlingsinstitutet Belsad utanför Minsk i Belarus. Hans samling omfattade då över 300 sorters vindruvor och Ove Johansson tog kontakt med Loiko i början av 2000-talet i hopp om att kunna få ett urval av dessa sorter för provodling i Medelpad och Ångermanland. Loiko svarade att det visst skulle gå bra nästa säsong, men om Ove Johansson var intresserad kunde han först få ett lass med härdiga valnötsplantor att pröva. Vårvintern 2004 anlände 100 stycken knappt årsgamla fröplantor från Belarus till Sverige. Några vindruvor fick Ove Johansson aldrig, då Romuald Loiko dog 2004, 67 år gammal, och kontakten med Belsad bröts.
Ståtligt exemplar i Uppsala
Utifrån de unga valnötsplantornas utseende gjordes det en gradering, vilket förstås är oerhört svårt att göra hos så små träd. Nr 1 ansågs ha de mest lovande anlagen och nr 100 bedömdes vara det minst intressanta trädet. Loiko nr 1 och ett träd till vars nummer Ove Johansson inte kommer ihåg hamnade i hans trädgård. De övriga delades ut bland vänner och bekanta och många skänktes till kommuner och parkförvaltningar. De flesta bevarade träden finns runt Örnsköldsvik, Sundsvall och Kramfors, med några exemplar längre söderut. Ett av dessa, nr 63 på Botaniska trädgården i Uppsala, är mig veterligen det ståtligaste trädet (det är också det levande beviset för att gradering av ettåriga fröplantor är svårt). Till alla inblandades stora häpnad började det första Loiko-trädet ge skörd redan 2008 och flera andra av de överlevande exemplaren började producera frukt när de var sex till åtta år gamla. Fruktsättningen är regelbunden, relativt hög och även träd som står helt isolerade ger frukt, vilket inte är någon självklarhet när det gäller valnöt.
Loiko hade stort intress för apomixis
Vad är då hemligheten bakom Loikos selektionsarbete? Det ringa omfattande engelskspråkiga materialet skrivet av Loiko som går att hitta avslöjar att han hade ett stort intresse för ett fenomen som kallas för apomixis. Valnötter är sambyggare med skilda han- och honblommor på samma individ. I vanliga fall blommar han- och honblommorna vid olika tillfällen på våren och korspollinering med ett annat träd behövs för att kunna få nötter. Hos vissa individer kan blomningstiden dock överlappa delvis eller helt och då är trädet självfertilt. Hos apomiktiska träd behövs det däremot ingen pollinering överhuvudtaget för fruktsättningen och honblommorna sköter förökningen helt på egen hand. Andelen apomiktiska blommor varierar kraftigt mellan olika individer och ligger på ungefär 80 procent hos de mest apomiktiska sorterna. Även träd som är i hög grad apomiktiska sätter dock mer frukt om de blir pollinerade. Förmodligen är förmågan till apomixis en sorts skyddsreaktion i tufft klimat där de känsliga hanblommorna ofta fryser sönder vid sen vårfrost. Att bilda asexuellt utvecklade nötter leder i längden till inavel, men kan i kalla klimat vara det säkraste sättet att sprida sina gener. Detta menade Loiko är en nyckel till framgångsrik valnötsodling i kalla klimat. I sitt selektionsarbete fokuserade han alltså på att hitta träd där så stor andel som möjligt av blommorna var apomiktiska, vilket också förklarar varför de flesta svenska Loiko-träden sätter frukt trots att de oftast står helt själva.
Många andra frågor om Loikos arbete fick jag dock inga svar på. Efter många stickspår och villovägar fick jag till slut kontakt med Loikos forna doktorand Vyatjeslav Borisevitj som år 2010 disputerade på valnötsodling i kalla klimat. Han efterträdde Loiko som föreståndare för nötförädlingsprogrammet, men flyttade senare hem till staden Lida i västra Belarus. Han är en av de främsta experterna på valnötsodling i nordliga klimat, men jobbar tragiskt nog som portvakt i brist på inkomstmöjligheter i den slutna belarusiska ekonomin. På sin fritid fortsätter han dock selektionsarbetet och när vi med hjälp av Google Translate hade bytt några mejl med varandra insåg jag att jag behövde åka till Belarus själv för att ta del av belarusernas enorma kunskap inom området.
Förädlingsarbete för självförsörjning
Hösten 2018 åkte jag tillsammans med två finska vänner som har anknytning till Mustila arboretum och en rysktalande vän till Belarus. Första anhalten efter den oändligt långa gränskontrollen var Loikos gamla arbetsplats, fruktodlingsinstitutet Belsad i Samachvalavitjy utanför huvudstaden Minsk. På hundratals hektar odlas där i stort sett alla sorters frukter, bär och nötter som kan odlas i Belarus och det pågår ett ständigt förädlingsarbete för att ta fram nya sorter. Till skillnad från det ganska kommersiellt inriktade förädlingsarbetet i Norden syftar nästan allt arbete på Belsad till att stötta de otaliga småbrukarna som odlar frukt, nötter och bär på sina datjor och därmed se till att bidra till Belarus höga grad av självförsörjning. Vi tillbringade en hel dag på Belsad och besökte bland annat Loikos vinodlingsprojekt, som idag omfattar över 500 sorter som odlas på friland. Aldrig någonsin har jag ätit så mycket frukt och bär på en dag som under besöket på Belsad. Även valnötsträden som Loiko baserade sitt ursprungliga selektionsarbete på fanns kvar och det var de här träden ™ som alla de svenska Loiko-träden härstammar ifrån. Till vår stora glädje hade även ett nytt område planterats med valnötsträd för att fortsätta selektionsarbetet, men många av våra specifika frågor om köldtåliga valnötter förblev obesvarade.
Grönsaksodlingar och aprikosträd
Från Samachvalavitjy åkte vi vidare till en liten datja utanför Lida för att möta Vyatjeslav Borisevitj. Förutom grönsaksodlingar och hundratals aprikosträd (en annan belarusisk passion) möttes vi av täta rader med både fröförökade och ympade valnötsträd. Här fick vi äntligen svar på bakgrunden till Loikos förädlingsarbete. I början av 1980-talet planterades 150 träd som hade dragits upp från frö från ett par äldre träd i städerna Pinsk i södra Belarus och Kiev i Ukraina. Av dessa selekterades fyra namnsorter som idag förökas vegetativt och som används som moderträd för det fortsatta förädlingsarbetet. Den mest intressanta för vårt klimat är sorten ’Samachvalavitjskij-2’. Förutom att den har en hög andel apomiktiska blommor är den även lateralbärande och skiljer sig därmed från de allra flesta valnötsträden i världen. I vanliga fall sitter nämligen valnötters honblommor på grenspetsarna och fruktsättningen sker längst ut på kronan. Dessa träd kallas för apikalbärande. Hos lateralbärande träd finns det honblommor även längs med årsskotten, vilket gör att de blir mer högavkastande och satsar mer energi på fruktsättning än på vegetativ tillväxt. Lateralbärande träd blir sällan högre än åtta meter och blir inte riktigt lika långlivade som apikalbärande träd. Det första lateralbärande valnötsträdet i världen upptäcktes av den uzbekiske botanikern och växtförädlaren Sergej Kalmykov på 1960-talet, som sådde nötter från detta träd och tog fram den lateralbärande sorten ’Ideal’. De lateralbärande generna spreds snabbt över hela Sovjetunionen och så småningom vidare till övriga världen. Alla lateralbärande namnsorter som odlas idag anses ha gener av ’Ideal’. Lateralbärande träd kännetecknas också av att de blir fertila vid ung ålder. Oftast blommar de senast tredje året efter sådd och börjar ge bra skörd vid sex års ålder. I mina egna försök har enstaka exemplar av fröplantor från lateralbärande moderträd blommat redan 14 månader efter sådd.
Ingen besk smak och tunt fruktskal
Förutom förmågan till apomixis och de lateralbärande egenskaperna fokuserade Loiko även på sorter som slår ut väldigt sent på våren och som inte låter sig luras av några milda dagar under slutet av vintern. Dessutom ska härdiga sorter ha avslutat sin vegetativa tillväxt till början av juli, så att de har hela sommaren på sig att mogna av veden och nästa års blomknoppar. Utöver det behöver nötterna mogna senast i början av oktober, för att minska risken för frostskador på grödan. Slutligen ville Loiko få fram sorter med tunt skal och så lite besk smak som möjligt. Den enda sorten som uppfyller alla dessa kriterier samtidigt är ’Samachvalavitjskij-2’ och den har varit en av de viktigaste byggstenarna i Vyatjeslav Borisevitj eget förädlingsarbete. Det kanske viktigaste rådet han ger oss innan avfärden är att vi ska påbörja ett eget selektionsarbete. Varje region har sina egna klimatmässiga förutsättningar och bara för att en sort fungerar bra i Belarus behöver det inte betyda att den också kommer att fungera i Sverige. För att hjälpa oss komma i gång med arbetet skickar han med en kasse med nötter från sina bästa moderträd. Ett dussintal träd från denna kasse nötter är redan utplanterade här i södra Dalarna och de flesta blommade andra året efter sådd, dock utan att ge frukt. Det är långt kvar innan valnötter kommer att bli ett ogräs här hos oss, men drömmen om att få skörda denna sydliga gröda börjar äntligen komma inom räckhåll.
Antalet fästingburna TBE-infektioner som inte upptäcks av vården är mycket högre än man tidigare trott. Det visar en ny studie som undersökt svenska blodgivare.
