Vinterfåglar – naturens skådespel inpå knuten

230
Det tar ofta inte många minuter innan traktens fåglar lägger märke till att mataren är påfylld. Nötväcka, blåmes och talgoxe brukar vara de första gästerna. Nötväckan, en individ överst och en annan till höger, är hamstrare och gömmer gärna frön i springor i bark för att ha till senare. Foto: Jan Gustavsson

Vi matar fåglar mest för vårt eget nöjes skull. Även utan solrosfrön och talgbollar skulle fågelfaunan vara ungefär densamma, men det är något med den där närkontakten med det vilda som vi människor gillar. Så pass att vi lägger 400 miljoner kronor per år på frön och matningsanordningar i Sverige. Men det finns billiga alternativ för en framgångsrik matning.

Havregryn är billigt och lätt att få tag på i alla livsmedelsbutiker. Blanda med rapsolja så har du ett högoktanigt foder till småfåglarna.

Vintertid har fåglarna släppt på sitt revirtänk och samlas i grupper för att söka föda och vara fler ögon som håller utkik efter rovdjur. Givetvis närmade de sig mänskliga boningar redan förr för att ta del av de rester som vi och vår boskap lämnade efter oss, och säkert var det människor som inte ens i svåra tider kunde motstå att slänga till fåglarna något litet. I dag är fågelmatning omgärdat av en massa förmaningar och specialprodukter, men på det stora hela skulle vi kunna ge fåglar samma mat som vi själva äter utan att de skulle klaga – de allra flesta arter äter dessutom både animaliska och vegetabiliska produkter.

Men i ett modernt samhälle är det nog ändå bra med en mer organiserad fågelmatning av främst två skäl: smittorisk och grannsämja. Behållare för frön och annan mat gör att fåglarna inte kliver omkring och förorenar det de ska äta, vilket minskar risken att sjukdomar sprids dem emellan. Genom att inte bara kasta ut matrester genom fönstret kan vi börja bestämma vilka arter vi vill locka till oss – speciellt i tätbebyggda områden kan man vilja hålla mås- och kråkfåglar, smågnagare, grävlingar och rävar borta.

Ett yvigt plommonträd ger bra skydd för fåglarna, sparvhöken undviker att trassla sig genom grenarna. Behållaren till vänster rymmer fyra liter solrosfrön, den högra dryga litern havregryn. I högerkanten står en anordning att lägga mat på, byggd av en skohylla. I tuben kan man lägga talgbollar – tar man bort plastnätet riskerar inte fåglar att fastna i det.

Skyddad plats – buskar och träd

En sparvhökshane efter lyckad jakt. Våra matningar blir ofta ett dukat bord för rovfåglar. Foto: Eddy Van 3000 (CC BY-SA 2.0)

Första steget för en lyckad matning är att hitta ett bra ställe för den. Välj helst inte en plats mitt ute på en stor och öppen yta, utan se till att det finns buskar eller träd i den absoluta närheten. Det bjuder fåglarna på en mer vindskyddad miljö där de kan sitta och picka i sig maten, men framförallt blir det ett skydd mot rovdjur. Titta på hur till exempel en blåmes äter. Med ett frö i klorna hackar den små bitar av det med näbben, men i stort sett mellan varje hack vrider den på huvudet åt sidorna, uppåt och nedåt för att försäkra sig om att den överlever nästa tugga. Största hotet mot middagsfriden är oftast sparvhöken (Accipiter nisus), som dras till småfågelmatningarna. För sparv­ugglan (Glaucidium passerinum), som inte ser särskilt bra i mörker, uppfattas de också som en jaktplats. Men bland grenar och kvistar kan fåglarna känna sig säkrare. Vissa arter, som tofsmes och svartmes, flyger ogärna över öppna ytor – för deras skull bör matningen dessutom ligga i absolut närhet till ett skogsparti. En granne med en trädridå mellan skogen och huset har båda arterna på sin matning regelbundet, medan jag får tofsmes någon enstaka gång, men aldrig svartmes. Ändå är skogen bara tio meter bort.

Att matningar ofta sätts dryga metern upp från marken är egentligen ganska betydelselöst för fåglarna, de har vingar och söker naturligt mat på alla höjder. Däremot är det enklare för oss som sköter om matningarna att slippa böja oss eller klättra för att fylla på. En positiv sak för matgästerna är ändå att det blir mindre konkurrens om maten om den hänger i en gren eller står på en pinne. Ekorrar får svårare att nå den – om man vill hålla dem undan, liksom sorkar och andra gnagare. De sistnämnda verkar inte vara något stort problem, gnagare som vågar sig fram till en matning utsätter sig själva för en stor fara att bli tagna av rovdjur.

Stäng ute stora fåglar – om du vill

En matning säkrad från rovfåglar och ovälkomna kråk- och måsfåglar. Foto: Kirsti Riset

På tal om att minska konkurrensen vid matningen föredrar vissa matare att hålla mås- och kråkfåglar borta, ett problem som är vanligare i södra Sverige. En lösning på det är att bygga in matningen med ett galler eller någon form av staket. Är bara maskorna stora nog för småfåglar att ta sig igenom hålls större fåglar utanför. Vid min matning i Roslagen i Uppland har jag egentligen inga begränsningar för större fåglar, mer än att skator, kajor och nötskrikor inte klarar av att ta frön ur behållarna på grund av hur de är konstruerade. Och när jag är uppe i Jämtland skulle jag inte drömma om att hålla en av de härligaste kråkfåglar som finns borta från matningen, nämligen lavskrikan – en fågel som är väldigt stationär i sitt häckningsområde i de norra skogarna och skulle vara en riktig överraskning om den dök upp i södra halvan av landet.

Stora variationer över landet

Att Sverige är ett avlångt land märks på fågelmatningarna. En art som lappmes var den 24:e vanligaste arten i Norrbottens län 2018 i Vinterfåglar inpå knuten, där allmänheten räknar fåglar vid sina matningar en helg i januari (arrangeras av Birdlife Sverige) – 59 individer sågs i Norrbotten, bara åtta i angränsande län. I Skåne var pilfink den vanligaste matgästen, med 17 500 rapporter hade varje matning i snitt tio pilfinkar var. I Värmland hamnade gråsiska överst på listan, i Blekinge vann bergfink. Sett till hela Sverige är talgoxen den i särklass vanligaste arten med fler än tio fåglar per matning. Vintern 2018 hade också sin speciella uppstickare: gråsiskan. Från att ha legat tia totalt med 36 000 observationer 2017, flög den upp till plats tre med 88 000 observationer 2018. Gråsiskan är ingen långflyttare, utan flyttar så långt den behöver för att hitta vinterföda – vissa vintrar kommer deras stora flockar långt söderut i landet och då brukar den kallas invasionsart. När jag räknade fågel den där januarihelgen hade jag en flock på 50 gråsiskor vid matningen, året dessförinnan var det sidensvansen som var invasionsarten.

Sibirisk järnsparv kan man inte kalla invasionsart, men när det hösten 2016 sågs 69 individer på olika håll i Sverige handlade det om en rejäl ökning från tidigare – den asiatiska fågeln hade under åren 1976 till 2016 setts endast nio gånger, senast 2007. Många av fåglarna höll till på vanliga fågelmatningar, något som borde peppa oss att lägga lite extra krut på våra matningar framöver – för det är ofta där rariteterna dyker upp vintertid. Var på alerten och håll utkik efter avvikande fåglar!

Med sin lilla näbb letar stjärtmesen (Aegithalos caudatus) små insekter året om, men havregryn och krossade nötter går också hem.

Solrosfrö tuff mat

Att till exempel sibiriska fåglar dyker upp vid våra matningar visar att dieten bland världens fåglar är likartad. De äter gärna energirika frön och sockerstinna bär oavsett var de befinner sig. Solrosfrön har blivit stapelvaran på svenska matningar tack vare att de är lätta att få tag på och att de har ett högt energiinnehåll, cirka 600 kcal per 100 gram. Frön med svarta skal är något mer energirika än de med strimmigt skal, men i övrigt lika värdefulla för en fågel. Dock kräver solrosfröns skal talgoxens och blåmesens starka och spetsiga näbbar eller finkars och sparvars kraftiga näbbar för att forceras. Siskors och stjärtmesars mindre näbbar klarar inte av dem – dessa arter brukar i stället sätta sig under fågelborden och ta hand om smulorna. Vill man, så kan man köpa skalade solrosfrön. Det är lite dyrare, men å andra sidan bjuder det in fler fåglar, och skalen – som utgör halva vikten – går till bioenergi i stället för ner i gräsmattan.

Hampafrön har mer lättforcerade skal och samma energiinnehåll som solrosfrön. I sovrumsfönstret har jag en liten matare som jag fyller med dessa frön. En fiffighet med mataren är att innehållet ligger under lock och därför inte blir blött och sörjigt. För att komma åt fröna måste fågeln sätta sig på en bygel så att en lucka öppnas. Det verkar som om tio gram räcker för att trycka ner bygeln, för både talgoxar och blåmesar äter av fröna. Hur de har lärt sig att den där sittpinnen i stål är en väg till mat vet jag inte, men jag antar att deras naturliga nyfikenhet lönar sig.

Både hampafrö och solrosfrö ingår i många fågelfröblandningar tillsammans med hirs, nötter, vete och andra åkerfrön. Blandningar kan vara praktiskt att köpa, men vissa arter kastar gärna bort frön de inte gillar för att bara komma åt godsakerna. Havre är något som de flesta inte vill ha, men i vissa blandningar utgör det ändå huvudparten av innehållet. Fröna är svåra att komma åt, bara gulsparvar verkar ta sig tid för dem. Däremot är krossat havre eller nakna frön helt okej för fler fåglar, liksom havregryn. Jag fick en gång tipset att blanda havregryn med rapsolja och sedan jag började med det har det blivit favoriträtten på min matning – blandningen går hem hos alla, även hos de smånäbbade stjärtmesarna. Jag häller grynen i en skål, tillsätter olja tills varje gryn är mättat och fyller vanliga fröbehållare med röran.

Satsa på fett – smör, talg, ister

Rent fett är fåglarnas genväg till en lyckad vinter. Smör smetat på trädstammar uppskattas av alla från små trädkrypare till stora spettar, liksom talg och ister. Färdiga talgbollar kan vara perfekt för vissa, men är det dålig kvalitet på fettet blir de stenhårda i låga temperaturer och svåra att få i sig. En egen variant på talgbollar att fylla kokosnötter eller små krukor med går att göra av ister, kokosfett eller liknande som smälts och blandas med frön, nötter, russin och smör eller margarin för att bli en formbar massa.

Koltrasten och många andra fåglar äter gärna frukt. Sätt ut några äpplen! Foto: Pxhere

Tistlar är också mat

I dag går det att mata fåglar med enbart ekologiska alternativ. Oavsett om de ekologiska frön du köper är importerade eller odlade i Sverige gynnar de biologisk mångfald på platsen där de växer. I det sammanhanget kan det vara värt att tänka på att växter i den egna trädgården också kan bli fågelmat om de får stå kvar. Tistlar, liljeväxter, kungsljus och andra växter med vinterståndare kan locka steglits och gråsiskor, eller varför inte lite mer ovanliga arter som snösparv och vinterhämpling – de två sistnämnda arterna häckar i fjällkedjan och längs Atlantkusten och samlas i stora flockar när de flyttar genom Sverige på höstarna. En del av trädgårdens frukter och bär kan man också låta sitta kvar. Småfåglar och trastar pickar gärna i sig av äpplen, och björktrastar kan rensa en rönn på nolltid. Om trastarna inte hinner äta upp allt blir bären välkomna inslag för sidensvansar och med lite tur även för tallbitar. En inbiten fågelmatare kanske till och med klipper av grenar med vinbär eller rönnbär och sparar i frysen för att sätta ut till fåglarna mitt i vintern.

Peder Edvinsson
Journalist uppväxt i Jämtland men som numera bor i Solna och har stuga i Roslagen, även det i Uppland. Har under karriären arbetat med magasin som redaktör och skribent, främst inom områden som livsstil, resor och mat. Kom 2015 ut med boken Fjärilsmannen (Natur & Kultur), en reportagebok om fjärilssamlaren Clas Källander och om främst nattfjärilarnas roll som markörer för en föränderlig miljö. Blev intresserad av fågelskådning som tioåring och fastnade direkt för skatans skönhet och spännande beteenden. Ingår i dag i redaktionen för fågelskådarföreningen Club300:s medlemsmagasin Roadrunner, där han i varje nummer porträtterar Sveriges mest intressanta fågelskådare. Har sett 328 olika fågelarter i Sverige, men gör numera sällan så kallade drag för att få nya kryss. I stället arbetar han på sin tomtlista i stugan, när detta skrivs har han noterat 86 olika arter på eller från tomten (ganska mediokert, den som toppar tomtlistan har över 300 kryss).