Pelargonerna kommer från Sydafrika

610
Det finns cirka 300 vildväxande pelargonarter. Flertalet kommer ursprungligen från Sydafrika. foto: Friedrich von Hörsten / Alamy Stock Photo

När holländska Ostindiska kompaniet och andra handels­kompanier började söka och också fann nya rutter österut, så öppnade det för möjligheten att ta med växtmaterial som tidigare inte klarat de omständliga resorna. Från Sydafrika tog man hem de första pelargonerna på 1600-talet. Idag, efter 400 år av förädling, har vi en uppsjö av varianter.

Pelargonerna kom till Europa från Sydafrika på 1600-talet. Tidigare hade all import från Fjärran Östern gått med karavaner längs Sidenvägen. Nu öppnades nya handelsvägar och möjligheter när skeppen kunde segla runt Afrikas sydspets.

Vid mitten av 1600-talet öppnar sig nya och mycket snabbare handelsvägar vilket gör det möjligt att att ta med växter från Kapprovinsen i Sydafrika till Europa. Målaren Aernout Smit har 1679 fångat delar av ostindiaflottan med Taffelberget, Kapstaden, i bakgrunden.

De långväga skeppen provianterade i Kaplandet och tog med sig växter tillbaka till Europas botaniska trädgårdar och samlingar.  Till en början var det lökar och knölar som togs med. De klarade transporterna och många av sorterna kunde man äta eller använda till medicinska ändamål.

Den första hade rotknölar

Rotknölarna möjliggjorde att pelargonerna överlevde resan till Europa. Foto: Anna-Maria Eriksdotter

Den första pelargonen som anlände till Europa var en art med rotknöl som man trodde kom från Indien. Den fick namnet ”Geranium Indicum Noctu Odaratum” eller på svenska ”Den nattdoftande indiska nävan”. Efterhand fick den namnet Pelargonium Triste.

Från början kallades pelargonerna ”Geranium Africanum”. Detta för att skilja dem från de europeiska nävorna. Redan 1732 föreslog en tysk botaniker vid namn Johann Dilenius att de afrikanska geranierna skulle tillhöra ett eget släkte. Carl von Linnés inflytande var stort vid denna tid och han höll fast vid den gamla indelningen. Först 1789 förde botanisten L’Hertier över pelargonerna till ett eget släkte ”Pelargonium”. Trots detta har det gamla namnet Geranier levt kvar ända till våra dagar. Speciellt i engelskspråkiga länder kallas fortfarande pelargonerna för Geranium.

I kataloger från den botaniska trädgården i Leiden, Holland, beskrevs 1687 tio olika pelargonarter som odlades i trädgården, bland annat P. cucullatum, P. gibbosum,
P. capitatum och P. triste.  Vid 1700-talets början tillfördes flera nya arter, bland annat P. zonale, P. pelatatum och P. gravolens.

Dessa arter fick stor betydelse i förädlingsarbetet som nu tog fart och vid 1800-talets början var pelargonmanin lika stor som en gång den holländska tulpanmanin. Man började förädla, korsa och producera ett enormt antal hybrider. Pelargonerna hade sin storhetstid under första halvan av 1800-talet. Det byggdes orangerier och växthus på slott och herrgårdar. Intresset för att korsa fram nya sorter var stort men det var lite si och så med dokumentationen om förädlingsarbetet.

På 1800-talets senare hälft blev pelar­gonerna vanliga bland ”vanligt” folk och då sjönk dess värde i högreståndshemmen. I många länder fick den efterhand status som fattigmansblomma. En bidragande orsak till detta var att man började bygga mer ändamålsenliga växthus. Här kunde man driva upp pelargonsticklingar i stora mängder som sedan planterades ut i parker och trädgårdar.

Tålig och lättskött

Pelargonen är en av våra mest älskade krukväxter och har varit så under lång tid. En anledning till att pelargonen blivit så populära är att den är tålig och lättskött. Den är tacksam och lättplacerad både i fönsterkarmen och i trädgården. För några decennier sedan betraktades den som ”tantblomma” men på senare år har pelargonen upplevt en sällan skådad renässans. Den är lätt att föröka, vilket troligtvis är anledningen till att det finns så många äldre sorter bevarade idag.

Namnet härstammar från det grekiska ordet för stork – pelargos. Frökapselns form liknar en storknäbb. Foto: Anna-Maria Eriksdotter

Familj: Geraniaceae (nävor) Släkt: Pelargonium

Botaniskt tillhör pelargonerna familjen nävor. Denna familj består av tretton andra släkten där Geranium och Erodium är mest lika pelargonerna.

Namnet pelargon kommer från det grekiska ordet ”pelargos” som betyder stork.  Man tyckte att pelargonens frökapsel liknade en storknäbb, därav namnet. Även Geranium och Erodium har fått namn efter likheten med långa fågelnäbbar. Geranium efter geranios (trana) och Erodium efter erodios (häger).

Läs mer: Så tar du sticklingar

Läs mer: Så sköter du dina pelargoner – en guide

Läs mer: Ett hav av variationsrikedom

Läs mer: Zonalpelargonerna – en yttrycksfull grupp

Anna-Maria Eriksdotter
Hon är sjukgymnasten som förlorade sig i pelargoner. Under uppväxten på föräldragården fanns det alltid stora amplar med pelargoner varje sommar. Redan i unga år var hon intresserad av att göra nya sticklingar och plantor. Efter femton år i Norge som ansvarig för fysioterapin på Ullevål sjukhus i Oslo, blev hennes intresse för pelargoner övermäktigt. När huset i Norge inte hade plats för fler pelargoner kom möjligheten att köpa ett stort växthus. Plats fanns på föräldrarnas gård, Flädergården i Vinslöv. Med på flyttlasset från Norge följde över 3 000 plantor. Pelargonhuset blev ett välkommet tillägg till Flädergårdens verksamhet med kaffestuga och gårdsbutik. Nu fanns det massor av plats att utveckla passionen för pelargoner. Samlingen utökades till över 700 olika sorters pelargoner. Pelargonhuset lockar många besökare. Här kan man både titta på pelargonsamlingen och köpa pelargoner. Det dagliga arbetet med blommorna har gett henne en mycket stor erfarenhet och kunskap om pelargoner. Under säsongen håller Anna-Maria uppskattade föredrag och kurser om pelargoner och deras skötsel.