Pelargoner – ett hav av variationsrikedom

1251
Här kan man se den stora variaton som ryms inom pelargonerna – i blommor och blad. Foto: Anna-Maria Eriksdotter

l Pelargonerna delas ofta in i grupper där utseende och egenskaper skiljer sig åt, liksom växtsätt och till viss del skötsel. De olika grupperna är följande:

· Arter och primärhybrider

· Zonalpelargoner: stjärn-, tulpanblommande, nejlikblommande, kaktusblommande,

rosenknopps-, finger-, äggskals-, fågeläggs- och brokbladiga pelargoner.

· Häng- och hybridhängpelargoner.

· Engelska och Änglapelargoner.

· Doft- och unikpelargoner.

Indelning kan också ske efter antal kronblad på blomman.

· Enkelblommande: 5 kronblad.

· Halvdubbel: 6–9 kronblad.

· Dubbel: fler än 9 kronblad.

l Ytterligare en indelning kan göras med tanke på pelargonens storlek. Detta är en vanlig indelning vid pelargonutställningar.

· Normal eller storväxande pelargoner, oftast kallar vi dem ”vanliga”.

· Dvärgpelargoner; odlade i en kruka Ø 9-11,5 cm, höjd mellan 13–20 cm.

· Miniatyrpelargon; odlade i Ø 9 cm kruka högst 13 cm hög.

P. hispidum. Den lilla vackra blomman finns på denna pelargon som kan bli upp till 2 meter hög. Foto: Anna-Maria Eriksdotter

Vildarter

Pelargonsläktet är ytterst varierat. Några arter är lättodlade medan andra kräver speciell skötsel. En del arter är bara några centimeter stora medan andra kan bli upp till ett par meter höga. Det finns cirka 300 olika vildväxande pelargonarter.

P. gibbosum – på svenska kallas den för giktpelargon. Bladen är grågröna och lite vaxartade. Blommorna är gula och doftar banan på natten. Foto: Anna-Maria Eriksdotter

Huvuddelen av dessa växer i Sydafrika och övriga arter finns bland annat i Australien, Nya Zeeland och på Madagaskar. Det finns en art som växer i de turkiska bergstrakterna som gränsar mot Syrien och Armenien. Den heter P. endlicheranium. Värd att nämnas är arten P. cotyledonis som växer på ön S:t Helena, kallas också ’Old Man Live Forever’.

En enkel definition på en art är att den är fröäkta och att den inte kan korsa sig med vilka andra arter som helst på grund av olikt antal kromosomer.

Arterna delas in i fyra olika grupper beroende på växtsätt och växtmiljö.

– ettåriga

– suckulenta

– geofyter

– buskiga

De ettåriga växer snabbt och blommar rikligt. De sätter mycket frö och förökas på så sätt år från år.

De suckulenta tål torka men inte övervattning. Det är inte ovanligt att de tappar bladen under sommarens varmaste månader. De sätter nya blad när det åter blir lite svalare.

Geofyterna har rotknölar och vilar under sommarmånaderna. Denna period ska de inte vattnas. Ofta vissnar hela plantan ner. När det blir svalare kommer bladen tillbaka och därefter kommer knopparna. De  blommar oftast tidig vår.

De buskiga växer i skuggiga områden med mycket regn.

Blommorna går i toner av vitt, rosa och olika lila nyanser. Det finns ett fåtal arter där blomman är röd. Variationen på bladen är enorm, de kan likna allt från vippor till att vara flikiga eller krusiga och storleken varierar från pyttesmå till tallriksstora.

P. x Ardens. Primärhybrid med ljuvligt röda blommor. Foto: Anna-Maria Eriksdotter

Primärhybrider

Primärhybrider är korsningar mellan två vildarter som uppkommit under odling. Många av dessa korsningar tillkom under 1800-talet och är alldeles speciellt vackra.

Zonalpelargoner

Vilken skönhet ! Zonalpelargon i skiftande rosa toner. Färgskiftningen blir tydligare när blomman står i solljus. Foto: Anna-Maria Eriksdotter

De första sorterna av zonalpelargoner blev populära i mitten på 1800-talet. De uppkom genom korsningar mellan de vildväxande arterna p.zonale och p.inquinans samt efterhand andra sorter för att åstadkomma den enorma variationen.

Detta är den vanligaste och största gruppen och den som oftast finns i handeln.

Dess populäritet har bidragit till att det idag finns tiotusentals olika sorter.

Det latinska namnet är pelargonium x hortorum (trädgårdspelargon), troligtvis för att den användes som utplanteringsväxt i dåtidens parker och trädgårdar.

Ibland kan man se i litteraturen att zonalpelargonerna kallas rundbladiga.

Zonalpelargonerna har ett upprätt växtsätt och beroende på sort kan några vara välförgrenade medan andra växer i ”metervara”.  Storleken kan variera från microminiatyrer till högresta spaljepelargoner.
I länderna runt Medelhavet kan de växa till stora buskar och häckar.

Inom gruppen finns stor variation både vad beträffar blommans och bladens utseende.

Kaskadpelargoner passar utmärkt i blomlådor och blommar rikligt hela sommaren. Foto: Anna-Maria Eriksdotter

Häng- och hybridhängpelargon

Hängpelargonerna har förädlats från den vildväxande arten p. peltatum. Bladen liknar murgrönans och är lite styva och vaxartade. Kronbladen finns i många variationer, alltifrån enkla och dubbla till rosenknoppsblommor. Det hängande växtsättet är bra för amplar, lådor och krukor.

En speciell enkelblommande sort kallas kaskadpelargon eller Tyrolerpelargon. Den kännetecknas av sin otroliga mängd blommor och långa blomningstid. Denna typ kallas självrensande och blommar rikligt även om man inte plockar bort det vissna.

Hybridhängpelargon är en korsning mellan hängpelargon och zonalpelargon. Kärlekspelargonen är ett exempel.

Ge de engelska pelargonerna en chans. De blir stora och buskiga med mängder av blommor. Foto: Anna-Maria Eriksdotter

Engelska pelargoner

Namnet har de fått då de varit populära i England, men det mesta av förädlingsarbetet har gjorts i Tyskland och Frankrike. I England kallas de ofta Regal Pelargoniums. De odlades på det kungliga slottet Sandringham i slutet av 1800-talet.

Det anses att de engelska pelargonerna har uppstått genom komplicerade korsningar mellan minst fem olika arter, däribland P. grandiflorum, P. cucullatum och
P. fulgidum.

Sorten är kraftig och har de största blommorna av alla pelargoner. Blommorna är oftast enkla men det finns ett fåtal dubbla sorter. I varje flock finns upp till femton blommor. Blommans färg är spektakulär – ofta i vitt, rosa, rött eller ”svart”.

Bladen är triangelformade med sågtandad kant. Stammen är vedartad och plantan kraftigväxande med ett buskigt växtsätt.

Sorten har tyvärr blivit lite av en ”slit-och-släng”-blomma.  Den finns att köpa tidigt, redan i januari/februari. Då är det för lite ljus för att dessa plantor ska komma med nya knoppar. Ge ny jord och sätt plantan svalt efter blomning så kan den blomma igen.

Köp istället engelska pelargoner senare på säsongen. När de etablerat sig i sin kruka och rötterna är välutvecklade kan man med fördel plantera om i en ganska stor kruka. Det ger stora, kraftiga plantor med rik blomning hela sommaren och långt in på hösten. Varma somrar avtar blomningen men kommer i gång igen när det blir svalare.

Sorten trivs bra i vårt klimat, med varma dagar och svala nätter. Den trivs i fönstret, men också i trädgården. Där kan den behöva skydd vid långvarigt regn. Man kan behöva glesa bladen.

Låt torka upp mellan vattningarna men låt den inte torka ut. Om blomställningen falnar ofta, så orkar den inte ”resa” sig igen.

Beskär/forma plantorna på hösten. Övervintra ljust och svalt, 5–10 grader. Under denna svalperiod bildas knoppanlagen.

En sky av blommor på änglapelargonerna, blommar från tidig vår till sen höst. Foto: Anna-Maria Eriksdotter

Änglapelargoner

Det är oklart när och hur änglapelar­gonerna uppkommit. De är korsningar mellan p. crispum, engelska pelargoner och andra änglapelargoner.

Namnet tros ha uppkommit eftersom denna sort liknar en pelargon vid namn ”Angeline”.  I USA kallas de ”Pancy-faced” pelargoniums, alltså pensépelargoner. Det namnet kan man även se här hos oss.

Blommorna är små och enkla. Plantan är översållad med blommor och trivs utmärkt utomhus. Bladen är små och krusiga, plantan tät och buskig.

Den trivs i varma och soliga lägen, där den blommar från tidig vår tills frosten kommer. När plantan är väletablerad kan den med fördel planteras ut. Tål torka bättre än övervattning. Putsa över då och då, klipp bort överblommat.

Doftpelargoner med vackra blommor och väldoftande blad. Plantera gärna direkt i rabatten. Foto: Anna-Maria Eriksdotter

Doftpelargoner

Detta är en stor och varierad grupp som består av ursprungliga arter och korsningar. De första doftpelargonerna kom på 1700-talet men succén uteblev då. På 1990-talet har de fått en renässans.

Gemensamt för alla doftpelargoner är att det är bladen som doftar. Vid beröring frigörs doften från körtelhår som sitter på undersidan av blad och stjälkar. Doften består av aromatiska och lättflyktiga eteriska oljor. Intensiteten och ibland doftens karaktär kan variera beroende på sol, värme och luftfuktighet.

De vanligaste dofterna är citrus, mint och rosdofter. Andra exempel är coca-cola, äpple/kanel och några som inte har någon angenäm doft.

I naturen kan dofterna locka till sig pollinatörer eller avskräcka betande djur från att äta dem. Detta är dock något oklart, för i sydafrikanska floror anges de som välsmakande.

Doftpelargonerna används inom parfym­industrin där man utvinner geranie­olja ur bladen. Denna används istället för den mycket dyrare rosenoljan. Redan på 1800-talet hade man stora pelargon­odlingar i staden Grasse, Frankrike.  Men vinterklimatet var inte gynnsamt och odlingarna flyttades till Marocko.

Doftpelargonerna räknas också som en gammaldags medicinalväxt. I Sydafrika används doftpelargoner till att kurera halsont och magåkommor. Ett annat användningsområde var sårläkning. Rosengeranium, eller doktor Westerlunds hälsoblomma,  har i Norden använts till att bota huvudvärk, tandvärk och öronvärk. Den lär också skrämma bort mygg, mal och annan ohyra.

Många doftpelargoner har oansenliga blommor i vitt-rosa-lila medan andra har mellanstora, färgstarka blommor i rosa och lila. Bladen har stor variation i både storlek och utseende, och är ofta flikiga eller på annat sätt avvikande. Kalla och blöta somrar kan ge sparsam blomning, men de vackra bladen gör den odlingsvärd även då.

De är tåliga och lättodlade och trivs bra ute i stora krukor eller i rabatten. De kan dock inte övervintra utomhus. Får de övervintra ljust och svalt så blir blomningen  rikligare kommande säsong. Doftpelargoner beskärs/formas på hösten.

Doftpelargon används i matlagning och bakning. Bladen kan också användas till te, snaps och varför inte lägga några blad i en bringare isvatten? Gelé och glass är andra spännande användningsområden.

Ingen är giftig. Smak och doft avgör om de är användbara.

Unikpelargonerna blir stora och buskiga plantor. Blommar rikligt och tåler skuggiga lägen. Foto: Anna-Maria Eriksdotter

Unikpelargoner

I början av 1800-talet fanns det hundratals sorter av unikpelargoner men många av de gamla sorterna odlas inte idag. De påminner om engelska pelargoner men har endast 4–8 blommor i varje flock. Ursprungligen förädlade från p.fulgidum.

Det finns en typ uniker som kallas Hartsokhybrider. Tanken var att förädla fram pelargoner som blommade rikligt i varmt klimat och utan behov för kyliga vintrar. En förädlare, boende i USA och Mexico, lyckades få fram dessa egenskaper när hon korsade en gammal sort, ’Old Scarlet Unique’, med engelska pelargoner.

De är enkelblommande med blommor i många röda nyanser.  Kronbladen är ådrade eller har fläckar i kontrasterande färg.  Bladen är flikiga och sågtandade med en sträv eller luden yta. Sorten är kraftigväxande och blir snabbt en liten buske med vedartad stam. Trivs utomhus i skyddade lägen. Blommar rikligt i sol men tål skuggiga lägen.

Normalt har den enfärgade gröna blad men här har plantan ”sportat” och blivit brokbladig. Foto: Anna-Maria Eriksdotter

Sport

Vid odling av zonalpelargoner kan det spontant uppstå nya sorter. Ett sidoskott kan uppvisa egenskaper som skiljer sig från den ursprungliga plantan. Det kan vara blomfärg, antal kronblad eller färg på bladen. Detta fenomen kallas ”sport”.  Sport = mutation i plantans tillväxtpunkt. På detta sätt uppstod de dubbelblommande pelargonerna på 1800-talet.

Läs mer: Så tar du sticklingar

Läs mer: Zonalpelargonerna – en yttrycksfull grupp

Anna-Maria Eriksdotter
Hon är sjukgymnasten som förlorade sig i pelargoner. Under uppväxten på föräldragården fanns det alltid stora amplar med pelargoner varje sommar. Redan i unga år var hon intresserad av att göra nya sticklingar och plantor. Efter femton år i Norge som ansvarig för fysioterapin på Ullevål sjukhus i Oslo, blev hennes intresse för pelargoner övermäktigt. När huset i Norge inte hade plats för fler pelargoner kom möjligheten att köpa ett stort växthus. Plats fanns på föräldrarnas gård, Flädergården i Vinslöv. Med på flyttlasset från Norge följde över 3 000 plantor. Pelargonhuset blev ett välkommet tillägg till Flädergårdens verksamhet med kaffestuga och gårdsbutik. Nu fanns det massor av plats att utveckla passionen för pelargoner. Samlingen utökades till över 700 olika sorters pelargoner. Pelargonhuset lockar många besökare. Här kan man både titta på pelargonsamlingen och köpa pelargoner. Det dagliga arbetet med blommorna har gett henne en mycket stor erfarenhet och kunskap om pelargoner. Under säsongen håller Anna-Maria uppskattade föredrag och kurser om pelargoner och deras skötsel.