Fjädermyggslarverna vanligare nära vattenpest

165
Vattenpest (Elodea canadensis) är en dybladsväxt som bildar upp till ett par meter långa slingrande stjälkar. De centimeterlånga bladen sitter i täta kransar längs stjälken. Foto: Kristina Tattersdill
Kristina Tattersdill.

Den nordamerikanska vattenpesten är en slingrande vattenväxt som idag är mycket vanlig i Syd- och Mellansverige, och som fortsätter att sprida sig norrut och in i skogslänen. Kristina Tattersdill från Sveriges Lantbruksuniversitet förklarar i sin doktorsavhandling varför växten är så framgångsrik och visar hur den förändrar vattenmiljön där den slår rot.

Vattenpest är en kärlväxt som sprider sig genom att små växtdelar driver med vattnet, fastnar på fåglar eller flyttas oavsiktligt av människor, och sedan slår rot på nya platser. Någon fröspridning förekommer inte i Europa, eftersom det bara finns honplantor här.

Kristina Tattersdill har gjort sina fältstudier i sex uppländska skogssjöar – tre utan vattenpest och tre med.

Till att börja med fann hon att arten kan etablera sig från växtfragment väldigt sent på hösten, och att den dessutom börjar växa tidigt på våren, vilket är en konkurrensfördel.

– När jag inventerade sjöarna i slutet av mars var vattentemperaturen max 5 °C, och då hade de inhemska vattenväxterna knappt börjat återväxten. Vattenpesten däremot hade redan hunnit långt eftersom den har förmågan att övervintra som grön växt.

När hon analyserade sjövattnet kring vegetationen visade det sig att sjöarna med vattenpest hade en annorlunda sammansättning av vattenlevande insektslarver. Bland annat var larver av flera fjädermyggsarter betydligt vanligare där det fanns vattenpest.

– Vi måste vara medvetna om vilka förändringar som pågår i landskapet, och att vi själva bidrar till många invasiva arters spridning. Och vi måste inse värdet av de opåverkade miljöer vi ännu har kvar, säger hon.

Vattenpest i närbild.