Stor variation för odlare med tålamod

Ny sort kan ta decennium innan plantan når butik

437
Jackmanii. Foto: Per Wåleryd

Att ta fram nya härdiga, vackra klematissorter är ett strävsamt arbete som kräver stort tålamod, för det tar sin tid. Ändå visar historien upp mängder av förädlare som lockats av möjligheten att få fram sin alldeles egna klematis. Klematiskännaren Inga Wåleryd har kikat bakåt i tiden.

Klematisförädling är ett tidskrävande arbete. Inte sällan tar det åtta till tio år från frösådd innan man har något att visa upp.

Först korsar man två moderplantor vars egenskaper man tycker är värdefulla. Sedan sår man fröna. Det kan ta upp till två år innan de gror, därefter kan det ta lika lång tid innan plantorna blommar.

Man odlar fram de bästa plantorna och väljer ut sorter som verkar lovande. Det kan gälla allt från rikblommighet, färg och blomform till härdighet och motståndskraft. Det är oftast bara en försvinnande liten del av de frösådda plantorna som håller för en fortsatt utveckling. Det är också viktigt att man hinner se att plantorna är friska och inte mottagliga för svampsjukdomar, som mjöldagg och vissnesjuka.

Men trots att det är så tidskrävande så lockas många att arbeta med klematisförädling. Och det har lockat i århundraden.

Man vill ha mer av allt

När det inte fanns så många sorter att välja mellan sporrades odlarna av att försöka skapa nya sorter med större blommor, intensivare färger, längre blomningstider och större härdighet. Man korsade sorter och sådde frön som gav upphov till nya plantor med bättre och bättre egenskaper. Det blev en tävling att komma först.

Idag har vi mängder av friska, fina sorter att välja på och det kommer fler och fler hela tiden. Men vad försöker dagens förädlare att hitta för olika egenskaper? En riktigt djupt gul storblommig klematis finns, mig veterligt, inte ännu. En riktigt röd, fylld storblommig sort står också på önskelistan hos en del. Stark, fin doft hos storblommiga klematis är en annan egenskap som är åtråvärd.

En del mål upplevs som omöjliga att nå. Vissa arter anses vara osannolika att kunna korsas, men möjligheten att det ska kunna gå och att man ska kunna komma fram med någonting speciellt får drömmen att leva. Kanske är det även så att man drivs av en önskan om att just ens egen klematissort kommer att växa i andra människors trädgårdar, kanske över hela världen?

Min egen erfarenhet av förädling inskränker sig till att vi då och då hittar någon frösådd småblommig klematisplanta i trädgården. För tre, fyra år sedan räddade vår dotter en sådan planta och satte den på ett mer skyddat ställe i en rabatt. Blomman är jättefin, men man får vara snabb att titta på den – efter knappt två veckor är blomningen över.

Något att föra vidare

Vad skulle hända om man korsade dotterns planta med exempelvis ’Georg’, som blommar mycket längre? Eller om man korsar finaste storblommiga favoriten med en annan storblommig favorit? Kanske skulle det kunna bli en riktig ”höjdare”, som man kunde namnge efter barn eller barnbarn? Det pirrar lite i maggropen när man tänker på det.

Jag började intressera mig för klematisförädling och historien bakom de sorter som finns idag i samband med att vi jobbade med vår klematisapp, som vi publicerade våren 2015. Under åren vi sålde klematis, insåg vi att många sorter hade samma ursprung. Samma namn på förädlare återkom ständigt. Vi listade våra 400 olika sorter på de vanligast förekommande förädlarna. Det var vissa namn som dök upp flera gånger. Nyfiket började jag studera förädlarna. Det här är  vad jag kom fram till när jag botaniserade i klematishistoriken.

1500-talet

Vit skogsklematis, Clematis vitalba. Foto: Peter O’Connor/Flickr

I Storbritannien fanns i mitten av 1500-talet bara en sorts klematis i trädgårdarna, en småblommig vit skogsklematis (Clematis vitalba). Den kallades också ”Old Man’s Beard”, på grund av de silkigt fluffiga, vita fröställningarna. Skogsklematisen introducerades som en dekorativ trädgårdsväxt men blev ganska snart invasiv och ”rymde” sin väg ut på vägrenar, åkrar och andra öppna platser. Den kan växa flera meter under en säsong och kväva all vegetation under sig.

Under senare delen av 1500-talet infördes Clematis viticella (italiensk klematis) och C. integrifolia (helbladig klematis) från södra och östra Europa till Storbritannien. Flera andra arter infördes också, men de fick ingen större betydelse för den framtida klematisförädlingen.

1700- och 1800-talen

I slutet av 1700-talet kom C. florida (paradisklematis, säljs idag som krukväxt hos oss) till Storbritannien från Kina. Senare, på 1800-talet, när C. patens och C. lanuginosa, storblommiga klematis från Kina, introducerades, började det hända saker på klematisförädlingens område. Förädlare i Storbritannien, Frankrike, Belgien och Tyskland började tävla om vem som kunde producera de bästa, mest färggranna plantorna.

År 1858 korsade George Jackman & Son ’Hendersonii’, som var en korsning mellan en italiensk och en helbladig klematis, med C. lanuginosa och en röd italiensk klematis.  Resultatet blev ’Jackmanii’. Sorten väckte uppståndelse och blev mycket populär. Tidigare hade sorterna oftast bara en enkel, stor blomma i toppen på en 2,5 meter lång stjälk. ’Jackmanii’ var något alldeles extra, otroligt rikblommig och med enkla, stora, intensivt mörklila blommor. Den fick en FCC (First Class Certificate) av RHS (Royal Horticultural Society) år 1863 och blev på så sätt känd. Jackman introducerade många nya klematiskorsningar efter detta, men ingen kunde tävla med ’Jackmanii’ och den är populär än idag. Andra förädlare blev intresserade och använde ’Jackmanii’ i sitt arbete. Mängder av nya korsningar dök upp på marknaden.

1897 ”föddes” den blekt malvarosa klematisen ’Nelly Moser’ i Mosers plantskola i Versailles i Frankrike. Moserfamiljen var på den tiden de mest framgångsrika växtförädlarna i Europa.

Marcel Moser tog sin första hybrid som hade kontrasterande mittstrimmor (denna hade han uppkallat efter sig själv) och korsade denna ’Marcel Moser’ med en annan liknande variant vid namn ’Bélisaire’. Nu var ’Nelly Moser’ född och hon användes sedan i massor av andra förädlingsprogram över hela världen. Alla ville åstadkomma en kombination som var bättre än alla andras, större blommor med flera färger och olika varianter av mittstrimmor.

’Nelly Moser’ har ändå fortsatt att vara den mest populära sorten av klematis med mittstrimmor. Den har i Storbritannien fått den fina utmärkelsen Award of Garden Merit (AGM). Folk tycker om utseendet, den är stark, förgrenar sig väl från basen och är ganska lättodlad. Fröhuvudena som kommer efter blommorna är också mycket vackra.

1900-talet

‘Gravetye Beauty’. Foto: Per Wåleryd

Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet föll intresset för klematis en del, mycket på grund av uppkomsten av vissnesjukan, en svampsjukdom som gjorde att många unga klematisplantor dog. Det blev svårt att sälja klematis i plantskolorna och förädlarna tappade intresset mer och mer.

Före introduktionen av ’Jackmanii’ kände inte många till vissnesjukan och den var inte särskilt spridd. Många förädlingar utgick sedan från ’Jackmanii’ och eftersom den hade sorten C. lanuginosa, en storblommig klematis från Kina, som en förälder och denna i sin tur var mycket mottaglig för svampen, så spreds sjukdomen och blev ett allvarligt problem för många förädlare.

I början på 1900-talet lyckades Francisque Morel (1849–1925) från Lyon i Frankrike, korsa C. texensis (lyktklematis) med en okänd storblommig hybrid. Resultatet blev ‘Gravetye Beauty’, som fortfarande finns på marknaden. C. texensis var en åtråvärd klematis, som var mycket svår att föröka. Detta kunde bara ske med frö och det kunde ta upp till två år för fröet att gro. Att då lyckas korsa fram en klematis med tulpanformade klockor, med en rent rubinröd färg och säregen form, var en bedrift. Morel gav en planta till sin vän William Robinson och han döpte den efter sin herrgård Gravetye Manor i West Sussex, Storbritannien.

Ernest Markham var chefsträdgårdsmästare hos Robinson och hade översikt över förädlingsprogrammet, som var en av många verksamheter på Gravetye Manor. Han började introducera många nya sorter, som korsats fram av andra, exempelvis George Jackman och Francisque Morel. Många av sorterna Markham introducerade från Morel i Frankrike var ur Viticella-gruppen (italiensk klematis), vilken inte var lika utsatt för vissnesjuka. Intresset för klematis steg igen. Flera Viticella-sorter kom till Storbritannien tack vare samarbetet mellan Markham och Morel.

DELA
Inga Wåleryd

Uppvuxen i Uppsala med sikte på att bli psykolog, men stannade på en fil kand och en förskollärarexamen. Bodde och arbetade några år på Österlen. Tillbaka till Uppland 1980 då hon och hennes sambo, trädgårdsmästaren Per, köpte en handelsträdgård i Söderfors. Paret förälskade sig både i trädgården och samhället och bor fortfarande kvar. 1990 satsade man på garden center och hade fullt sortiment på plantskoleväxter och krukväxter. Femton år senare, 2005–2015, specialiserade de sig på rosor, perenner och klematis. Som mest salufördes cirka 500 sorters rosor, drygt 300 sorters klematis och runt 1000 sorters perenner. Intresset för klematis ökade under dessa år och tillsammans med dottern Johanna, som utbildat sig till programmerare, tog Wåleryds fram en app med information om drygt 400 klematissorter. 2015 var den klar och kunde börja säljas via Google och AppStore. Jobbar nu med att ta fram en ny webbsida för växtentusiaster, läs mer på www.tradgarn.com