Matrabarberns ursprung osäkert

416
Foto: Cory Doctorow/Wikimedia
Foto: Kimmo Rumpunen

Fastän flera olika arter av rabarber under lång tid har nyttjats som medicinalväxter med en dokumenterad användning under 4700 år, har den kulinariska utvecklingen av rabarber bara ägt rum de senaste 200 åren.

Matrabarberns (Rheum rhabarbarum) ursprung är inte ens fullt utrett, till vilket också namnförbistring bidragit. Nya undersökningar med DNA-metoder bekräftar att matrabarbern har inslag av medicinalrabarber i sin arvsmassa, men i brist på bra referensmaterial är det fortfarande osäkert hur och var matrabarbern blev till. Uppkomsten kan dock spåras till någon gång under 1700-talet då den förmodade hybriden mellan den europeiska munkrabarbern (R. rhaponticum) och asiatiska medicinalrabarber (eventuellt läkerabarber, R. officinale eller flikrabarber, R. palmatum) spontant uppstod. Matrabarberplantan hade mer välsmakande stjälkar och bättre färg än stjälkarna hos de rabarber som då odlades som medicinalrabarber. När man så 1815 i England av en slump upptäckte att driven matrabarber gav mycket goda och mjälla stjälkar tog både sortutvecklingen och odlingen av matrabarber fart.

Odling av matrabarber

I Sverige anses P.J. Bergius, Bergianska trädgården, vara den som först, redan på 1780-talet, odlade rabarber som ätlig grönsak: ”Tvänne äteliga grönsaker har jag infört på svenska bord, neml. Rumex patientia (spenatskräppa) och Rheum rhaponticum eller mat-rhabarbern”. Det är därmed oklart om P.J. Bergius verkligen hade tillgång till den egentliga matrabarbern (Rheum rhabarbarum) eller om det i själva verket var munkrabarber (Rheum rhaponticum) som han använde sig av – eller också var det bara en ren felskrivning. Hur som helst så kände Bergius också till att driven rabarber var en delikatess vilket framgår av hans noteringar: ”Först om wåren då bladerna wilja slå upp, om de då öfwersköljas med mylla, och därmed hållas betäckte i mån som de wäxa, få drifwa de gula under myllan, och winna därigenom sådan mörhet at de såsom salade med ättika och olja råa kunna ätas. Jag kan således med alt skäl berömma denna Mat-rhabarber såsom en nyttig trädgårdswäxt, af mycken förmån i wåra kök vid matberedningen.” Idag vet vi att själva rabarberbladen inte bör konsumeras eftersom de innehåller flera olika skadliga ämnen, ännu inte helt kartlagda, medan stjälkarna är ofarliga att äta.

I Sverige började matrabarber användas i större omfattning i hushållet först under slutet av 1800-talet, när både fler sorter och socker blivit allmänt tillgängliga. Idag odlas rabarber kommersiellt på blygsamma 25 hektar men intresset för att odla rabarber ökar. Allt fler entreprenörer ser möjligheter att använda rabarber som råvara, inte minst för dryckesutveckling.

Sköra blommor

Blommande munkrabarber, Rheum rhaponticum. Foto: Wouter Hagens

Den tidiga sortutvecklingen av matrabarber är mycket bristfälligt dokumenterad. Det är därför i många fall omöjligt att hitta information om ursprunget till många av de sorter som fortfarande odlas. Eftersom rabarbern är en korspollinerad växt, och mest pollineras av insekter, uppstår naturligt en variabel avkomma. Det troliga är att självsådda hybridfröplantor med avvikande bra egenskaper valdes ut av odlare direkt i produktionsfälten av medicinalrabarber. Varje odlare tog vara på de bästa rabarberplantorna till egen produktion. De egenskaper som prioriterades var avkastning, stjälkstorlek, färg, smak och ett lågt fiberinnehåll. Till saken hör att det är svårt att utföra kontrollerade korsningar av rabarber på grund av att blommorna är sköra och små. Detta har bidragit till att man i stor utsträckning förlitat sig på fri pollinering också vid förädling när nya sorter tagits fram.

Fyrdubbel genuppsättning

Matrabarbern är tetraploid, det vill säga den har en fyrdubbel genuppsättning, vilket skiljer matrabarber från många andra rababerarter. Förmodligen är detta orsaken till att den ofta är mer starkväxande, som många andra polyploida kulturväxter.

Joseph Myatt.

Några av de allra första engelska rabarbersorterna som togs fram introducerades av trädgårdsmästaren Joseph Myatt. Myatt var en hängiven rabarberodlare och förädlare som också utvecklade och odlade jordgubbar, potatis och ärtor. Han sålde rabarberstjälkar på torgen i London tillsammans med recept för deras användning, vilket bidrog till matrabarberns ökande popularitet och spridning. Myatt utvecklade bland annat den fortfarande så omtalade och vanliga sorten ’Victoria’ (1837) samt sorterna ’Prince Albert’ (1840) och ’Linnaeus’ (1842) som senare använts i förädlingsarbete på flera håll i världen.

För att en rabarbersorts egenskaper ska bevaras måste sorten förökas vegetativt, till exempel genom delning. När det gäller ’Victoria’ så har både vegetativt förökade plantor och fröförökade plantor spridits, vilket gör att det idag är väldigt svårt – för att inte säga omöjligt – att avgöra vilken som egentligen är den ursprungliga ’Victoria’-sorten.

’The Sutton’ är ytterligare en välkänd äldre engelsk sort som introducerades 1893 och fortfarande finns i odling. Sorten togs fram av trädgårdsmästaren Dawe och marknadsfördes av Messrs Sutton & Sons. ’The Sutton’ dominerade odlingar i England till mitten av 1950-talet, då den mycket tidiga sorten ’Timperly Early’ lanserades (1947).  ’Timperly Early’ hade hittats som en avvikande planta i ett rabarberfält med ’Linnaeus’ och fungerade också bra vid drivning, vilket gjorde att sorten snabbt blev populär.

1948 började man förädla rabarber vid John Innes Institute med främsta syfte att förbättra stjälkarnas färg, vilket resulterade i fyra nya sorter i början av 1960-talet. ’Merton Foremost’ var den som ansågs bäst och därför skyddades med växtförädlarrätt. Senare fortsatte förädlingsarbetet vid försöksstationen Stockbridge, där flera sorter tagits fram som fortfarande odlas, till exempel ’Stockbridge Arrow’ som är en sen sort med bra färg på stjälkarna och mycket goda egenskaper vid drivning.

En tysk förädlare som betytt mycket för utvecklingen av särskilt rödstjälkiga rabarbersorter är Ernst Ladewig Meyn. Han grundade 1880 ett trädgårdsmästeri i Uetersen-Lohe i Holstein och förökade förutom rabarber också rosor. I en prislista från 1930 berättar han om bakgrunden till sitt arbete med rabarber (fritt översatt, sammandrag): ”Av en tillfällighet fick jag under 1890-talet tillgång till en något rödfärgad men tunnstjälkig rabarbersort med namn ’Delikatess-’ eller ’Himbeerrhabarber’ (hallonrabarber) som såldes på marknaden i Hamburg. Genom att korsa denna sort med den av mig införda sorten ’Amerikanischen Riesen’ (amerikansk jätte), lyckades jag, efter flera års ansträngningar, att förädla fram en rödköttig starkväxande rabarbersort, ’Holsteiner Blut’. Genom att korsa denna sort med den gamla ’Delikatess’, fick jag 1912 fram sorten ’Elmsfeuer’ (E. L. Meyns Feuerroter)”.

Båda sorterna salufördes från och med 1918. Eftersom ’Elmsfeuer’ var svårförökad och hade dålig tillväxt fortsatte Meyn förädlingsarbetet och tog dels fram  ’Loher Blut’ (förbättrad form av ’Holsteiner Blut’) samt ’Elmsjubiläum’ och han skriver vidare ”jag är fast övertygad om att denna sort snabbt kommer att slå ut alla andra sorter på marknaden”.

Sortutveckling i Nordamerika

Av priskuranten framgår att förutom de ovan nämnda egna sorterna salufördes också 1930 sorterna ’Amerikanischer Riesen’ och ’The Sutton’. Förädlingsarbetet fortsatte sedan ytterligare några år och sorter framtagna av Ernst Meyn som fortfarande säljs och odlas är exempelvis ’Elmsjuwel’ och ’Elmsblitz’. Jag misstänker att den sort som i Sverige saluförs som lågoxalatsorten ’Elmsblitz’ inte är E. L. Meyns ’Elmblitz’ utan en helt annan sort, medan däremot ’Röd Elmsblitz’ som under senare år saluförts är identiskt med den ursprungliga sorten ’Elmsblitz’. Om så är fallet får framtida undersökningar visa.

Även i Nordamerika har urvalsarbete kring rabarber bedrivits, främst med utgångspunkt i sorten ’Viktoria’ men också i ’Linnaeus’. Redan i början av 1900-talet valdes ’Macdonald’ ut (1905, Kanada) bland fröplantor av ’Victoria’ och gav i sin tur upphov till både ’Canada Red’ (’Chipmans Canada Red’, 1936) och ’Valentine’ (1928) efter fri pollinering. ’Canada Red’ finns i flera olika kloner varav några visat sig fungera alldeles utmärkt även i Sverige och därför anses vara särskilt odlingsvärda.

Rabarberförädling på Balsgård

I början av 1990-talet startade jag ett mindre förädlingsprojekt kring rabarber på Balsgård, som nu drygt tjugo år senare, resulterat i två nya rabarbersorter: BARBRO (’BRh F104’) som lanserades 2012 och ’Berit’ som började marknadsföras nyligen. Målet med projektet var att om möjligt ta fram rabarbersorter som både kombinerar utsökt smak och låg blomningsbenägenhet.

Eftersom det i praktiken är mycket svårt att genomföra kontrollerade korsningar hos rabarber valde jag i­stället att samla in frön efter fri pollinering av några utvalda sorter. Dessa sorter odlades i krukor som placerades tätt tillsammans för att öka chanserna till spontan korspollinering. Bland sorterna fanns bland annat ’The Sutton’ som jag särskilt ville använda mig av eftersom sorten har flera goda egenskaper: låg blomningsbenägenhet, kraftig växt, fina raka stjälkar och bra kvalitet. De mogna fröna såddes direkt efter skörd och fröplantorna selekterades efter några månader för resistens mot bladfläcksjuka (Ramularia rhei) efter spontan infektion i växthus.

Från dryga tusentalet fröplantor tillvaratogs 50 friska plantor med olika kvaliteter. Under de därpå följande åren bedömdes viktiga odlingsegenskaper som blomningsbenägenhet, växtsätt och produktivitet, och de 15 bästa selektionerna analyserades för innehåll av löslig torrsubstans, äppelsyra, oxalat och smak i en standardiserad saft. Till sist gjordes ett urval också med hänsyn till förökningsbarhet vilket resulterade i att endast de två nämnda sorterna bedömdes vara tillräckligt bra för att marknadsföras. Båda sorternas främsta meriter är deras låga blomningsbenägenhet, utsökta smak och friskhet. Därutöver är BARBRO en mycket tidigt rabarbersort och ’Berit’ har ett upprätt växtsätt med genomgående raka stjälkar.

DELA
Kimmo Rumpunen
Kimmo Rumpunen är utbildad hortonom och arbetar som forskare vid Institutionen för växtförädling, Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård. Kimmos forskning handlar om att undersöka förekomst och variation av bioaktiva ämnen i frukter och bär, särskilt polyfenoler, och faktorer som påverkar dessa. Kimmo ansvarar för den pågående växtförädlingen av svarta vinbär och havtorn som har som mål att utveckla friska, välsmakande och nyttiga sorter för både ekologisk och konventionell odling. Han har tagit fram flera sorter av både rabarber, rosenkvitten, havtorn och klematis. Kimmo driver också verksamheten vid ”Centrum för innovativa drycker” där företag kan få hjälp att utveckla olika typer av drycker från lokala råvaror.