En effektiv grävare i din trädgård

1082
I hårdare jord använder den tassarna som skrapor som för jorden bakåt. Foto: David Hill/Wikimedia

Jordhögarna vittnar om att det rör sig där under gräsmattan. Men hur kan en sådan liten rackare lämna så rejäla spår efter sig? Den blir sällan mer än tre år. Mullvaden är ju inte särskilt stor, den väger runt ett hekto och är bara dryga decimetern lång, men är glupsk och äter halva sin vikt på ett dygn. Här kommer några frågor och svar.

Hur kan ett så litet djur gräva så stora högar?

Foto: Diedier Plu/Wikimedia

Pälsen är inte bakåtriktad som hos de flesta andra däggdjur, utan håren står rakt upp. Ytter-öronen är mycket små.  Därför kan mullvaden krypa både framlänges och baklänges i sina gångar utan att hindras av pälsen och öronen, och den rör sig snabbt. Den spetsiga nosen är försedd med ett extra skelettben (eller ett brosk, uppgifterna går isär) och nosen kan användas som en kil som för jorden åt sidorna.

I mjuk jord kan mullvaden gräva genom att pressa sig framåt med nosen före. I hårdare jord använder den tassarna som skrapor som för jorden bakåt. Lös jord kan delvis tryckas in i gångarnas väggar. Så småningom samlas högar med jord bakom mullvaden. Då gör den helt om i sin gång och skjuter jorden framför sig till ett lodrätt schakt och sedan upp genom schaktet. Schaktet mynnar i en hög på jordytan. När jorden kommer upp till toppen av högen så ramlar den ner för högens sidor. Högen blir på det viset större och större. Mullvaden skjuter alltså inte upp all jord i en hög på en gång.

Hur stort är mullvadens revir?

Foto: PRA/Wikimedia

Mullvaden är ensamlevande och mycket revirbunden. Den lever i ett system av djupa gångar som är ganska permanenta samt tillfälligare, ytligare gångar några få centimeter under ytan. De ytliga gångarna används för att söka mat och för att hitta en partner. Och på grund av sin mycket stora aptit (den äter omkring 50 procent av sin egen vikt varje dag) måste mullvaden ständigt förstora de ytligt liggande gångarna. Ytan som mullvaden genomletar i jakt på sin föda kan vara mellan 600 och 900 kvadratmeter

Vad äter mullvaden?

Den söker sin föda under mark och lever av andra jordlevande djur som daggmaskar, larver och insekter, men kan också ta näbbmöss, grodor och snäckor. Huvudfödan är dock daggmaskar.Inför vintern skadar mullvaden daggmaskar så att de inte kan orientera sig, men trots allt håller sig levande och placerar födan i en underjordisk grop. Därmed har mullvaden levande föda under hela vintersäsongen.

Hur är mullvadens syn och lukt?

Att mullvaden skulle vara blind är en myt. Men ögonen är mycket små och visar flera tecken på degenerativa förändringar. Eftersom ögat är så litet och linsen dåligt genomskinlig är det tveksamt om mullvaden har ett bildseende. Troligen kan den se skillnad på ljus och mörker, urskilja rörelser och kanske också färger.

Foto: H. Zell/Wikimedia

Mullvaden använder lukten för att orientera sig i sina gångar. Den har till och med stereolukt. Näsborrarna sitter ganska nära varandra, men den kan ändå känna skillnad mellan ett luktstimulus styrka i den vänstra och den högra delen av luktslemhinnan. Om lukten av en daggmask känns starkare genom den högra näsborren, orienterar den sig åt höger och vice versa. Stereolukten fungerar dock bara på korta avstånd. På längre avstånd rör mullvaden huvudet i sidled för att känna av i vilken riktning lukten känns starkast. Den kan då också läsa av lukten med jämna mellanrum, medan den rör sig framåt. Om lukten blir starkare, vet mull-vaden att den är på rätt väg.

Mullvaden är anpassad till ett grävande liv. De korta frambenen är oftast indragna under kroppen så att bara de skovellika tassarna sticker ut. De har starka klor och till och med ett extra skelettben, förtummen, som gör dem extra breda. Foto: Thesupermat/Wikimedia

Källor: Wikipedia och i huvudsak webbsidan ”djur.cob.lu.se” som drivs av Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus vid Biologiska institutionen, Lunds universitet.

DELA