Rosor så ända in i Norden

877

Visst går det att odla frostkänsliga rosor också långt norrut. Levande bevis för det ger Ingmar Lindqvist i Vasa, Finland, i höjd med Umeå. Han har drygt 400 rossorter i sin trädgård, och många av dem skulle inte gå att odla där, om det inte vore för Ingmars speciella vintertäckning.

Det är snart trettio år sen jag började odla rosor. I drygt tjugo år har jag tränat zonknäckning på dem. Att döma av deras respons har jag blivit bättre med åren och jag har nu fungerande vintertäckningsmetoder för mina olika rosor. Åtminstone fungerar de i min rosenträdgård i Österbotten i Vasa skärgård, ungefär i höjd med Umeå (zon 5). De här vintertäckningsmetoderna gör att jag har massor med välmående och rikligt blommande rosor som rekommenderas endast för odlingszon 2 och 3 (bland annat rätt många rabattrosor, remontantrosor och över hundra olika Austinrosor).

Rätt skötsel avgörande

Om rosorna inte mår bra under sommaren eller inte får en chans att avhärda sig inför vintern hjälper inte ens den bästa vinter­täckning. Jag vet. Jag har hunnit göra alla tänkbara misstag i min trädgård, inte så sällan med dödlig utgång för
rosorna.

Ett bra sätt att ta kål på rosor är att till­föra kvävehaltig gödsel i juli och augusti. På det sättet garanterar man att rosorna inte hinner avhärda sig inför vintern och de blir ett lätt byte för kylan. Bäst före- datum för kvävehaltig gödsel i zon 5 är månadsskiftet juni–juli. I lägre zoner kan man gödsla något längre. Själv använd­er jag i stort sett ingen annan gödsel än grönmassa i min trädgård. För att stimulera avhärdningen på hösten brukar jag strö lite vedaska runt rosorna.

Ett annat effektivt sätt att öka dödlig­heten bland rosor är att låta dem stå med rötterna i vatten under vintern. Gropen som styr regn och annan bevattning till rosrötterna under sommaren bör fyllas ut och göras till en kulle inför vintern. Allra bäst med tanke på lyckad övervintring är att ha sina rosor i upphöjda bänkar.

Vintertäckning

Många rosor kräver inga som helst åtgärd­er inför vintern. Men de flesta är sådana att jag får lov att jobba lite extra med dem. I huvudsak använder jag mig av tre olika vintertäckningsmetoder: nedböjning, myllning och vinterbegravning. Den sistnämnda kunde ju kallas enbart begravning, men det låter så definitivt! En summarisk beskrivning av metoderna kommer senare i texten. En utförligare beskrivning och bildbevis för att metoderna fungerar finns i boken ”Rosor
i kallt klimat”.

Nedböjning

Alla rosor som har en tendens att frysa, men som annars klarar vintrarna utan större problem, böjer jag ner till snötäcket eller något mer. Hit hör till exempel många engångsblommande så kallade gammaldagsrosor. Nedböjningen ska helst ske när det är plusgrader för att minimera risken för att grenarna bryts av.

I de flesta fall är det bara att greppa grenarna i toppen, böja dem långsamt mot marken och sen placera ett bräde med lämpliga tyngder på. Snabba ryck vid nedböjningen kan resultera i brutna grenar. ™n Grövre rosstammar eller -grenar kan
behöva en vedklabb eller fler närmast rothalsen för att minimera skaderisken vid nedböjningen eller senare under vintern.

De nedböjda rosorna täcks med grankvist­ar. Skuggduk går också bra.

Nedböjningen och granriset skyddar mot temperaturväxlingar både under vintern och våren och därtill mot uttorkning under solvarma vårvinterdagar. Rosen får köldisolerande snö om och när det snöar. Det lönar sig att skotta ytterligare snö på de nedböjda rosorna så snart det finns snö att tillgå.

Myllning

Också vid myllning böjs rosorna ned så att de ligger på marken. Inför myllningen avlägsnar jag först alla blad, blommor, blomknoppar och nypon. Detta för att minimera mögel- och svampskador under vintern. Sen tar jag ett stadigt snöre, bind­er fast det vid rothalsen och virar det runt rosen så att slut­resultatet blir ett långsmalt paket. När jag har böjt ner rosen myllar jag in den så att också de överst belägna grenarna får ett täcke på minst 5–10 cm mylla.

Sen brukar jag bre ut ett cirk tio cm tjockt lager eklöv ovanpå de myllade rosorna och allra överst grankvistar. Förutom att samla på sig isolerande snö håller grankvistarna också eklöven på plats. Eklöv använder jag för att de är skrynkliga vintern igenom och därmed har isolerande luft mellan sig. I brist på eklöv (eller boklöv) kan man försöka med extra mycket mylla.

Myllning använder jag i första hand på klängrosor, som vid nedböjningen kommer långt utanför rosbänken. Sen har jag ett antal engångsblommande rosor som med enbart nedböjning fryser tillbaka så mycket att blomningen uteblir. Jag har försökt med vinterbegravning, men innan rotsystemet har återhämtat sig under försommaren är knoppbildningstiden redan förbi. Slutresultat: blomningen uteblir. Återstår alltså myllning för de här känsliga engångsblommarna. Hit hör i min trädgård rosor som ’Celestial’, ’Coupe d’Hébé’ och ’Henri Martin’.

Vinterbegravning

Den bokstavligt talat mest heltäckande täckningsmetoden är vinterbegravningen. En väsentlig skillnad mellan myllning och vinterbegravning är att vid myllning böjs stam och grenar, vid vinterbegravning övre delen av roten. Roten brister inte i första taget. Vinterbegravning är heller inget problem för de återblommande rosorna eftersom knoppbildningen kan fortgå ända in i november.

Några dagar före jag har tänkt vinterbegrava rosorna brukar jag korta in dem så att de får rum i rosbänken. De första åtgärderna vid vinterbegravning är annars snarlika dem vid myllning. Möjliga mögel- och svamphärdar avlägsnas från rosorna och nedfallna löv från rosbänken. Efter paketbindningen av rosen skär jag av bandet efter övre knuten så att jag får minst en meter extra snöre kvar. Den snörstumpen ska göra det lätt att hitta de nedgrävda rosorna på våren.

Nästa steg är att gräva en minst 20 centimeter djup fåra i rosbänken. Fåran ska vara så lång att hela rosen kan tippas ner i den. Myllan ska avlägsnas ända fram till roten annars går det inte att böja den. Närmast roten brukar jag använda en liten planteringsspade eller händerna och lirka myllan utåt mot den redan grävda fåran. Idén är att försöka bevara rotsystemet så intakt som möjligt. Av samma orsak använder jag en grep och inte spade när jag tippar ner rosorna. ™j

Grepen körs så långt som möjligt ner i marken bakom rosen. Med hjälp av grepen tippas rosen ner i fåran och sen läggs den just uppgrävda myllan tillbaka. Det lönar sig att kolla att den extra snörstumpen blir kvar ovan jord. Ett lager eklöv plus grankvistar ovanpå det hela och vinterbegravningen är klar.

På våren

Den första åtgärden på våren är att avlägsna grankvistarna från de myllade och vinterbegravda rosorna. De nedböjda rosorna får behålla sitt solskydd och förbli nedböjda ända tills tjälen i stort sett har gått ur jorden. Löven tar jag bort så snart det går. De är ju normalt fastfrusna när granriset tas bort. När löven är borta kommer solen åt att tina upp marken, som annars skulle vara frusen mycket länge.

De myllade och vinterbegravda rosorna ska upp ur myllan så snart det är möjligt. Annars börjar de skjuta skott under jorden, skott som inte klarar dagsljuset och den kvardröjande kylan på nätterna. Försöker man å andra sidan räta upp rosor som ännu sitter fast i tjälen brister de som tändstickor. Så här gäller det att följa med när tjälen går ur jorden.

När det blir dags att räta upp rosorna är det bara att hoppas att den där extra snörstumpen inte blev intäckt av mylla på hösten. Utan den är det inte så säkert att man hittar alla nedgrävda rosor. Ett par ryck med snöret visar åt vilket håll roten finns. Normalt vill rosorna, efter att jag har rätat upp dem, luta något åt fåran till. En liten lutning är helt okej eftersom den också påminner om åt vilket håll respektive ros ska tippas nästa höst. Det är bäst om rötterna tippas åt samma håll år efter år.

Återstår att avlägsna paketeringssnöret och se till att grenarna inte är intrasslade i varandra.  Nu är det också dags att ställa in sig på att få njuta av lönen för mödan: välmående rosor och riklig blomning! Och att sköta sina övervintrade rosor så att de är redo när nästa vinter kommer.

DELA
Ingmar Lindqvist
Född i Åbolands skärgård i sydvästra Finland i en finlandssvensk miljö. Mina första obetalda sommarjobb var i pappas trädgård. Mitt första betalda sommarjobb var i prästgårdsträdgården i Pargas – i pappas trädgård. Studerade och blev teologie doktor vid Åbo Akademi. Gift med en Vasa-flicka (därför är rosenträdgården belägen i Vasa på en holme mitt emot Strömsö där bland annat life-style tv-programmet Strömsö görs). Hela yrkeslivet har jag ägnat åt kommunikation i olika former. På 1980-talet blev det otaliga radio- och tv-program för den svenskspråkiga enheten inom Yle. 1992 tog jag över som lutherska kyrkans informationschef. Har utbildat i kommunikation vid Åbo Akademi, Helsingfors universitet och Utbildningsstyrelsens fortbildningsinstitut. På somrarna är det rosenträdgården med över 400 olika rosor som gäller. Där finns förutom rosorna ett växthus, en fullständig köksträdgård med lök, potatis, morötter, rödbetor, majs, jordärtskockor, örter mm, över 400 olika perenner, blommande buskar (från ett femtiotal olika rhododendron och några magnolior till trollhassel och spireor) plus några tiotal olika trädsorter. På vintern kommer skidorna fram. Och fröpåsarna.